I år har vi bara seglat omkring 1500 sjömil, från Kodiak till Ketchikan i sydligaste Alaska, en semestersegling i lugn takt, kantad av naturupplevelser och härliga människomöten. Brunbjörn och svartbjörn har lufsat i vår närhet. Talrika valar har hoppat och busat i vår väg. Örnar svingar sig överallt. Glaciärer glider ner över Alaskas berg, de flesta minskande, några ökande. Halva seglingstiden har vi haft goa gäster från Malmö, Helsingborg, Ängelholm och Norrköping ombord. Tiden tillsammans har gett en rad härliga upplevelser och minnen. Iland har Alaskas öppna och trevliga invånare välkomnat oss, ibland bjudit oss hem eller gett oss gåvor, oftast fisk eller hemodlade grönsaker. Denna generösa del av världen kommer alltid att leva kvar i våra minnen, och locka till att återbesök (när regnvädren är glömda). Vi sitter i Ariels mysiga kajuta och funderar på hemresan till Sverige. Kanske tar vi med oss en teddyval och en teddyörn hem att ha i sängen.

Vi hörs sommaren 2012!

Birgitta & Eric

PS Kontakta oss gärna redan nu om du är intresserad av att segla med i Alaska och Kanada nästa sommar.

Så ligger Ariel IV vid brygga i Ketchikan, där ska hon stanna ensam hela vintern, sommarens äventyr är slut. Undrar hur Ketchikan kommer att möta oss. Kan det bli lika fint som i Kodiak förra sommaren?

Ketchikanupplevelserna har redan börjat. Vi har mött Louis som är specialist och forskare på segel från alla historiska tider och platser, och hans fru Gene som väver och är Sverigefantast. Vi har träffat hamnmästaren Daniel som varit utbytesstudent i Ekeby där Eric jobbat i två år och en himla massa trevliga människor på bryggorna. Vi har varit på vernissage med den lokala konstföreningen och på fredagsgrill på yachtklubben. Och hemma hos Clark och Sheri som tagit hand om våra segel och förvarar dem i ett torrt förrådsrum under vintern. Wow, vilken omedelbar generositet det finns här. Gene tror att man på en liten plats och särskilt på en ö, måste vara generösa mot varandra och hjälpas åt. Detta stämmer väl med tidigare erfarenheter vi har från andra öar och mindre samhällen.

Mellan alla människomöten har vi jobbat hårt med båten, förtöjt för vinterstorm, fått ner seglen torra (tack högre makter), sköljt tampar, kläder och flytvästar, skurat däck och kölsvin, plockat upp och sorterat förråd av konserver och specerier, tvättat skrovet med citronsyra för att få bort brungula missfärgningar, skurat fendrar, monterat ner vindgeneratorn som måste lagas, tagit ur loggen och monterat ner diverse instrument, fixat ett regn och vindskydd av ett gammalt segel vi fick av Jennifer, lagat biminin, bytt olja i motorn, fixat larmet osv. And we are still working …

På väg till Ketchikan mötte vi flera stockar och många småbåtar med fiskande besättningar, havet var levande, laxar hoppade överallt. Så, i med fiskelinorna och i den svaga vinden seglade vi i precis lagom fiskefart en och en halv knop. Efter fem minuter rappade linan ut. Fisken var stark, den bråkade, hoppade, rev och slet. Eric behövde en kudde över magen för att kunna hålla spöet hårt och stadigt. Efter tio minuter var laxen inne vid skrovet och Eric drog till med den långa fiskkroken genom fisken och fick upp den förtvivlat sprattlande på däck. Men fisken kämpade och blod stänkte överallt, på sprayhooden, på Erics kläder och solglasögon. Till slut kom jag åt att spraya rom i gälarna och han lugnade sig. Säkert skönt att vara berusad om man ändå ska gå hädan och vidare till en gryta. Det visade sig vara en coho eller silver salmon, prima sort, över tre kilo. I två timmar gled vi stilla över havet och fiskade. Resultatet blev förutom den första silvern, en sockeye, dvs. en red salmon, två fina silver till och två napp där laxen kom loss. Imorgon ska det bli fiskmiddag som heter duga, det blir avskedparty med Jennifer som ska segla vidare.

Motorgång hela dagen, genom smala slingrande passager mellan berg och skog. Vackert så det skriker. Tidvattenströmmarna är med oss, det går fort. På båda sidor med långa mellanrum små hus med sjöbodar och bryggor som de härligaste skärgårdsidyller. Förutom att hela härligheten är byggd på stolpar som ska klara tidvattenskillnader på omkring tre meter.

Ankommer Anan Bay vid fyratiden. Detta har vi sett fram, har hört den ena historien häftigare än den andra. Möter en stor motoryacht med australiensare ombord. Via VHF får vi veta att de har sett omkring femton svartbjörnar och en brunbjörn med två ungar. Ta med alla kameror ni har och massor med minne säger de.

Björnsprayflaskorna hänger löst i bältet. Stigen slingrar längs ett floddelta, i vattnet ser vi laxar som hoppar, sälar som fnyser och i luften otaliga örnar. Några hägrar står och samtalar alvarligt med varandra.

Vid stigens slut finns ett slags observatorium, en träkonstruktion byggd intill ett enormt forsande vattenfall. Vi går in genom en grind och befinner oss på en träbrygga innesluten av trästaket och med tittgluggar åt alla håll. Genom en smal gång överdragen med halvgenomskinligt tyg klättrar vi ner till en mindre plattform bara några meter över det forsande vattnet. Nu upptäcker vi att det vid nästan varje större sten står en svartbjörn och stirrar koncentrerat ner i vattnet. Allt som oftast hugger någon av dem en lax i farten och går åt sidan för att äta upp den i lugn och ro. De verkar föredra laxarnas inälvor och ögon. Några av de större björnarna lämnar stjärtbitar och fenor och vi ser mindre björnar komma fram och ta resterna. Och om det någon gång blir en bit över kommer en snabb fågel och snor åt sig den. En mindre björn kryper upp på trästolparna under oss och vi kan se hans päls sticka upp genom golvspringor. Hela upplevelsen är fantastiskt och helt unik, att kunna följa björnarna så nära, i deras naturliga omgivning. Vi tittar åt alla håll så ögonen nästan ramlar ur och blir sittande i skyddet i nästan två timmar och först när vi fryser så tänderna skallrar samlar vi ihop kamerorna och återvänder till Ariel.

Tro det eller ej, när vi vaknar skiner solen nästan, och den fortsätter att nästan skina i flera timmar! Vi lurar oss själva och går ut på stan i vanliga gympadojor. Gissa om de är genomblöta när vi kommer tillbaka. Alla andra bär Alaskasneakers som vanligt, mjuka bruna gummistövlar med en beige rand längst upp. Svenska Pia och klädaffären där hon jobbar har köpt in skandinaviska gummistövlar med blommor på. Lucy på den amerikanska Svanbåten blir överlycklig när hon får se blomstövlarna och köper omedelbart ett par. Vi lycklar oss vid totempålarna. Petersburg är inte bara Lilla Norge.

Eric och jag får syn på en fantastiskt vacker Alaska quilt, ett slags hangjort lapptäcke, med valar i olika färger. Hm, ska vi? Vi köper den, faktiskt! Det blir vår första grej till nya lägenheten i Helsingborg där vi flyttar in till hösten.

Petersburg kallas också för ”Little Norway” på grund av den starka norska tradition man bevarat sedan en norrman grundade staden i slutet av 1800-talet. Varje år firas den 17 maj med vikingaskepp, parader, norska folkdräkter och flaggor. I affärerna finns norska tröjor och souvenirer men också svenska dalahästar och midsommarstänger. Alla vi talar med berättar om sina skandinaviska rötter när de förstått att vi kommer därifrån.

Jennifer med Lasse och Anki ligger vid samma brygga. De har lärt känna besättningen på en amerikansk Swan båt och svenska Pia i Petersburg klädaffär. Hon har bott i Alaska i 25 år men kommer från Växjö precis som jag gör och vi är födda samma år.

På kvällen samlas vi alla på Jennifer för uppsluppet mingel på den begränsade ytan. Eric och jag blir sedan kvar på middag. Vi tar tillfället i akt att överlämna en speciell romflaska från Brasilien till Lasse. Den har gått från båt till båt sedan 2006, man får inte dricka ur den bara ta hand om den för att lämna vidare till någon annan äventyrare och seglare som man tycker är värd den. Vi fick den från amerikanska Danza förra sommaren när vi seglade tillsammans på Grönland. Flaskan följde med oss genom Nordvästpassagen. Nu tycker vi att Lasse är en synnerligen värdig person att överta äran att ha den. Han har seglat runt hela världen i hela sitt liv.

Kryss i sundet

Sticker ut fören ur vår lugna lagun tidigt på morgonen. Havet är stilla. Men vi hinner inte ens äta frukost innan vinden sveper ner, rak motvind. Ok, vi tänker slåss, sätter ett revat storsegel och motorseglar runt en liten ö som är i vägen. Sätter sedan revad genua och börjar kryssa ner mot Petersburg. Långfärdseglare brukar inte kryssa, och särskilt inte i smala sund, men vad göra, vår tid i Alaska börjar rinna ut och tidplanen måste hållas. Efter 12 timmars kryss i hård vind går vi in med tidvattnet till Petersburg hamn. Nu är vi verkligen värda en ankardram!

Inatt sov vi inte mycket, även om vi låg tryggt förtöjda vid flytbryggan. Första riktigt besvärliga halvstormen i Alaska i sommar är över oss. Undrar hur det gick för den lilla kanadensiska båten i ankarviken. Om nu ankarvinschen var tvungen att gå sönder, valde den faktiskt ett bra tillfälle, vi slapp tillbringa natten med ankarvakt. Men även i den skyddade viken vid bryggan dånar vinden och vågorna slår mot aktern så det sjunger i hela stålskrovet.

Eric ser förtvivlat trött ut när han nästa morgon tar itu med ankarvinschen igen. Regnet öser ner så varje skruv som ska dras uppifrån däck får ske med största regnstället på och paraply över. Till slut ligger hela vinschen och motorn i delar på snickarbänken. Framåt eftermiddagen trycker vi på knappen och motorn går faktiskt igång. Yipee, tjuter Eric och är härligt stolt över sin seger, över att ha lyckats laga en elmotor för första gången i sitt liv.

I en paus mellan ösregnen går vi iland och upptäcker ännu en fantastisk trollskog, en orörd urregnskog. Kors och tvärs mellan höga, grova, vajande cederträd ligger fallna orangeröda jätteträdstammar i olika förmurkningsstadier, överdragna med tjock mjuk grönmossa. Ingen annan växtlighet kan leva i de mörka stora salar som bildas. I kanten av skogen växer täta småbuskar som en tät tjock gardin vi måste tränga oss igenom från havet för att komma in i tystnaden och stillheten. I de yttersta höga träden ser vi flera örnbon, omkring två meter i diameter. Örnarna svingar sig stolt över oss och tycks prata med varandra med sina oväntat gälla och klara läten i olika toner. Jag hade inte trott att örnar skulle ha så ljusa och uttrycksfulla läten.

Ösregnet återvänder men trots det äter vi som vanligt middag i kuvösen, kapellet över stora sittbrunnen. Det upphör aldrig att förvåna mig hur det tunna tyget klarar att hålla vind och regn ute och faktiskt hålla värme som kommer upp från båten i en rimlig grad. En extra tröja räcker. Det känns mysigt att sitta där, som i ett tält. Men sedan kryper vi ner i kajutan, tänder fotogenlyktan och myser i sommarens första biokväll. Filmen är riktigt bra. Efter halva föreställningen upptäcker vi att den andra delen saknas …

Så otroligt tidigt som kl 8, kommer vi iväg idag. Trist regnväder och ökande vind. Jäklar vad den ökar. Tar ett rev i storen och två i genuan men usch, rak kryss dit vi ska. Går istället in i en närbelägen ankarvik. Starka fallvindar drar nerför bergen men vi bestämmer oss ändå för att stanna. Det ligger en liten kanadensisk båt längre in. Ankrar på drygt 15 m djup. Men (nu svär vi) ankaret tar inte utan draggar iväg ut på djupt vatten. Det händer enstaka gånger men egentligen mycket sällan. Varför skulle det hända just nu när det redan är så jobbigt väder. Det är bara att börja vinscha upp 50 m ankarkätting. Nu händer en katastrof. Ankarvinschen lägger av när vi fortfarande har 30 m ute. Ariel driver med vind och ström med ankaret efter sig. Riktigt läskigt, fy dubbelf-n!

Med motorns och StorAlfs (autopilotens) hjälp låter vi båten driva genom en passage, med vinden tillbaka norrut, samtidigt som Eric med hjälp av den stora genuavinschen och ett invecklat system av tampar och block långsamt, bit för bit, lyckas få upp kedjan i långa böjar på däck. Vi släpar och sliter i omkring en timme innan kedja och ankare är uppe och på plats i ankarbox och klys. Under tiden går Ariel i vansinnig fart med vind och ström genom passagen. Nu kan vi inte ankra mer. Det finns inget annat att göra än att med minimal segelsättning låta vinden skjutsa oss tillbaka till den trygga flytbryggan på Entrance Island.

Vi har inte mer än lagt till när Eric plockar fram verktygen och går igång med att försöka laga elmotorn som driver ankarvinschen. En långseglare måste, för att lyckas nu för tiden, vara lika mycket mekaniker, elektriker och elektroniker som seglare.

Brödet är slut så jag satte en deg i morse. Men den jäser inget vidare i de 15 grader som kajutan erbjuder. Inkomna vid bryggan öppnar jag motorrummet och sätter in brödformarna där. Nu blir bröden snabbt fint jästa och jag tror inte de luktar så mycket motorolja.