Fem dygns segling

september 8th, 2010

Vintern närmar sig. Det är konstigt att tänka sig att de första snöfallen och den första nyisen kan ligga bara några veckor bort. Vi har haft sol och uppemot tio grader och några dagar kunnat sitta på däck och fika i ”vanliga” kläder. Men vi vet att vi måste hålla vår tidplan så inte vintern och isen fångar oss. Efter två korta dagar i Cambridge Bay tog vi hem ankaret på nytt. Hamnbesöket innebar som alltid intensivt arbete. Det tar tid att fylla 400 liter diesel och 500 liter vatten med hjälp av dunkar och gummibåt. Provianteringen gick fort, det fanns inte så mycket i affären. Internetärenden fick vi fixa i byns fina skola. Nu hade vi fem dygns segling framför oss till nästa hamn. Vi seglade ut ur den mer skyddade övärlden, via Amundsens Bay till Beaufort Sea. Ut på öppet hav. Vi hoppades att vädret skulle vilja oss väl. Nästa angöring skulle förmodligen bli den sista i Kanada. Sedan väntar en riktigt lång långsegling längs Alaskas norra kust.

Kommentera » | Inga kommentarer »

Mörker

september 8th, 2010

Det var försommar och långa ljusa kvällar när vi lämnade Skandinavien i juni. Ju längre norrut vi kom desto ljusare blev nätterna. I Upernavik, vår mest nordliga angöring på Grönland, mötte vi midnattssolen. Ljusa vackra nätter. Vi, liksom grönländarna i sin korta sommar, blev pigga och lite rusiga av ljuset. Tröttheten fanns nästan inte. Hela vägen in i Nordvästpassagen på 74 grader nord följde oss ljuset. Vi sökte oss in i isområdena med gott mod, med goda möjligheter att se isen dygnet runt och att därmed kunna hålla undan för den. På vägen söderut igen genom Peel Sound och Franklin Strait blev det snabbt mörkare. Nätterna förlängdes. Innan Cambridge Bay var det förfärligt att segla i kolmörker genom isområdet vid Jenny Lind Island. Nu ligger vi på väg ut i Asmundsens Bay på 68 grader nord. September månad är här. Det mörknar redan vid tiotiden och ljuset kommer tillbaka igen först omkring halvsex. Nattvakterna känns genast längre. Pannlamporna har kommit fram. Men de flammande långa solnedgångarna, det strålande grönlila norrsken som följt oss flera nätter, den fullmånegata som lyst vår väg och den arktiska höga stjärnhimlen ger oss hela tiden nya höjdpunkter, på vår ensliga väg genom Nordvästpassagen.

Kommentera » | Inga kommentarer »

Peter

september 3rd, 2010

Äntligen träffade vi Peter. Vår kontaktman sedan två år i Cambridge Bay, en radioamatör och entusiast som givit oss råd och information och som hela tiden uppmuntrat oss att våga gå vidare med projektet. Många gånger under planeringstiden tvekade vi om vi verkligen skulle kunna genomföra denna krävande expedition som första svenska båt genom Norvästpassagen. Under själva resan har radiosamtalet med Peter och övriga båtar i passagen varit en av dagens höjdpunkter, då vi fått information om is, väder, ankarplatser, övriga båtars positioner och erfarenheter.
Peter gick själv som ung igenom passagen år 1984. Det var en svår och upplevelserik segling som inspirerade honom till att starta ett radionät som hjälp för andra båtar som ville försöka segla igenom. Vi föreslog honom att skriva en bok om alla de båtöden och människoöden i Nordvästpassagen som han följt under åren lopp. Båtar som blivit fast i isen, båtar som blivit tvungna att vända om, människor som blivit rädda och inte klarat att fortsätta, år då inga båtar alls kommit igenom. I år är det fem båtar som givit upp. Det finns även människor som blivit så förtjusta i Arktis att de stannat kvar för livet. ”Det kan tyckas lätt idag när vinden är lätt och solen skiner” sa Peter, ”men man får aldrig glömma att detta är Arktis, vädret och isen kan vända snabbt, faran ligger alltid runt hörnet.” ”Kom ihåg det!” sa Peter och hötte med fingret.

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Fisk och oxar

september 2nd, 2010

Kan nån vara snäll och slå upp vad arctic char heter på svenska. En stor vacker fisk, släkt med laxarna. I mynningen till den flod som rinner ut i Cambridge Bay fanns ett helt gäng inuiter som fiskade arctic char på väg uppför floden, med spö. De fick massor av fisk. Vi köpte flera stycken och äter nu härlig arctic char tillagad på alla möjliga sätt; stekt, kokt med olika såser, gravad, i paj och i sallad. Konserverna vilar ett tag tryggt under durken.
Flodfiskarna hittade vi när Bram, som ansvarar för energiförsörjningen i Cambridge Bay, hittade oss på en dammig grusgata, huvudgatan i Cambridge Bay. Det var söndag och vi var äntligen utvilade efter en hel natts sömn för ankar. Bram körde oss i sin fordbuss från 1984 på de mest steniga småvägar man kan tänka sig till runt bukten till vraket av Amudsens mindre båt Maud, och till tundrans grönaste delar intill floden där myskoxarna trivs. Bram urskuldade sig, när vi inte såg någon myskoxe, med att förra året hade varit ett sådant då inuiterna fått jaga tvåhundra stycken oxar. Antalet regleras och vissa år får de inte jaga mer än några få. På väg tillbaka trodde sig Lotta se en myskoxe men Bram, med sina tränade myskoxögon, sa att det var en sten. Lotta kollade i sin kikare. ”Stenen har päls”, sa hon. Vi fick några fina bilder när oxen reste sig, gick ner till floden för att dricka och sakta lunkade iväg för att få vara ifred. Bram var förvånad över att hans pålitliga myskoxögon inte funkat. Han och ingen annan av alla människor som hjälpte oss på olika sätt i Cambridge Bay ville ha betalt. Människorna här i denna lilla avkrok av världen var de mest vänliga generösa och hjälpsamma vi någonsin träffat.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Vikten av en toa

september 2nd, 2010

Vi är sex personer ombord. Vi har bara en toa. Häromdagen ville pumpen inte mer. Niklas stönade i dofterna, plockade isär den och fick den till att funka finfint igen. När pumpen kom på plats gick det inte att pumpa ut! Dj.lar. Eric satte över till enbart septitank. Den fyllde vi och tömde några dagar senare på djupt vatten. I nästa hamn satte Eric en klyka över näsan och plockade sönder hela skiten, tömde alla slangar och hittade en härlig propp i längsta utpumpslangen. Tvätt av hela toarummet och av kaptenen följde. Alla hundra schampoflaskor, tandborstar, nagelsaxar, rakgrejor osv. åkte ut och in i toaskåpet. Det har en del slangar i sin bakvägg. Två dagar senare vägrade toan igen. Så ledsen har jag sällan sett Eric, som när han plockade fram sina illaluktande arbetskläder igen och dessutom torrdräkt, grodfötter, cyklop och luftpump. Vattentemperaturen hade gått upp till 5.8 grader, jämfört med 0,8 i Erebus Bay, men han såg inte ut att uppskatta dykturen för att göra rent i genomföringen till toan. Det räckte inte, toan fungerade ändå inte . Nedmontering av alla slangar igen. Ny härlig propp att rensa ut. Vad hade hänt? Vi hade öppnat en ny säck toarullar som innehöll papper av en mer sammanhållande kvalitet. Nu gäller det att poompa, poompa!

Kommentera » | 2 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com