Värsta dagen på ett seglingsäventyr kanske man tänker skulle vara storm och jättevågor, om någon ramlar överbord eller ett alltför nära möte med en val. Men så var det inte för oss.

Dagen började på en lugn ankarplats, med fjärilar i magen. Marinan som tidigare sagt att det skulle gå fint att ta upp oss, hade meddelat att det är väldigt grunt utanför och att de inte kunde garantera att kranen klarar vår båt… Så dags att få veta det, alla segel nerpackade och flygbiljetten hem bokad. Vi hade inget val.

Med ögonen klistrade vi ekolodet gled vi långsamt, långsamt in i kanalen mot upptagningskajen. 20 cm under kölen, 15 cm, 10, 9, 8 … och så gick vi på grund, fy farao! Lerbotten som tur var, motorn drog hårt på back, Ariel skakade till och kom loss.

Så såg vi kranen som skulle lyfta oss, nej, den såg ut som en leksakskran. Det stod två mycket större kranar en bit bort hos grannen, en upptagningsplats för räktrålare.

Nä, nu hade vi fått nog. Eric kallade upp marinan på VHF och krävde att vi skulle tas upp med grannens kran. Deras angöringskanal måste ju också vara djupare eftersom stora fiskebåtar kommit in.

Vi ankrade helt enkelt, på 3 meters djup… och väntade på att man skulle lösa det hela. Många oförståeliga samtal fördes på spengelska. Tre timmar senare fick vi veta att det var ok att gå in till grannen.

Upp kom vi till slut och Ariel fick åka sicksack med kranen en kilometer mellan fiskebåtarna. Vi följde henne. Kranhjulen rullade över skräphögar och stenar. Ariels långa mast pekade än hit än dit men det är en annan historia.