En torsdag var vi så redo att ge oss ut på en av världens största oceaner. Klara utklareringspapper, fulla matförråd, sjöstuvat under däck, seglingsklara på däck och utsövda efter en sista hel natt. En ny svensk flagga fladdrade från akterstaget när vi långsamt gick ut för motor, mellan en flotta av ankrade skepp, olika sorters båtar och de omgivande reven på Bali. Den indonesiska flaggan var numera i trasor och halades för att bli en ny vän i vårt omfattande använda-flaggor-förråd.

Skönt att se det vita storseglet gå i topp igen och genuan och focken fyllda med vind. Ariel sköt fart i medvind; sydostmonsunen. Vindrodret Gandalf, vår tredje besättningsmedlem, styrde. Vi rejsade genom vågorna och någon sorts upprymd frihetskänsla sjöng i huvudet. Mätt, utvilad, seglingssugen och med lagom bris, då är det härligt.

Så gick dygnen, först tre goda dagar med lagade måltider skaplig sömn mellan vakterna och snabb segling. Ariel slukade sjömil och de elva hundra milen till Cocos Keeling Island blev snabbt femhundra. Så kom det mer vind, mer vind och mer vind… till slut uppemot 35 knop. Ett rev i storen, revad genua, två rev i storen, ytterligare revad genua, revad fock och till sist fick vi tar ner hela storseglet. Inte lätt på ett gungande, krängande däck med oceanvågor sköljande runt fötterna. Det sista dygnet seglade vi med enbart hårt revade försegel, levde på skorpor och bananer och sov nästan inte alls. Mer är tio meter höga vågor, som att bo i en tvättmaskin. Sju dygn tog det.

Så äntligen; Cocos Keeling Island, en liten atoll mitt i Indiska Oceanen. Kolla på kartan var den är. Läs på internet om dess intressanta historia med numera australiensiska yrkesmänniskor på en av de små öarna i atollen och på en annan ö ättlingarna till de malayer som från början kom hit för att ta hand om kokosnötskörden. Fantastiskt att något så litet kan finnas mitt i denna stora ocean.

Lite läskigt som vanligt att hitta in i öppningen mellan reven. Det extremt klara vattnet gör att tio meters djup ser ut som två meter. Vi sticker två meter och sjuttio centimeter. När ankarkedjan rasslade ut infann sig en go´ känsla. Yes, we did it! I lä av land och vajande palmer och med en ill-turkos lagun runt oss tog vi så ankar-drammen och somnade nästan sittande.

Runt oss låg redan vännerna på ”Cool Runnings” och två andra båtar, ”Moby” från Frankrike och ”Shuti” från Israel. Alla tre har barn ombord. Nu blev det nästan som när vi seglade runt jorden med våra egna barn och ankrade i en lagun på någon atoll; långa dagar av snorkling, strandliv, lekar, knytkalas, eldar och sång. Gyllene tider helt enkelt.