Sand, sand, sand…

januari 8th, 2019

Sand, sand, sand, vilket jävla land, skrev Robban Broberg om öken, men så var det inte i Namibia. Visst, öken i mil efter mil, sand i massor och inte en människa, men vackert, vackert. Det första livstecken vi såg var en plogbil som körde på ett järnvägsspår och alltså plogade bort sand. Spåret var nygammalt, användes i början av 1900-talet till att forsla diamantblandat grus till sortering, nu en kommunikationsmöjlighet för människor i den lilla kuststaden Luderitz där Ariel låg tryggt vid boj, medan vi åkte på en veckas roadtrip. Numera suger dykare upp grus med diamanter från havsbotten. Kusten var strängt bevakad när vi seglade förbi på väg till Namibia från Sydafrika.

Vi hyrde en stor 4-wheel truck och kände oss som ”cowboys” när vi slirade ut på breda grusspår mellan sanddynerna. Antiloper och sebror sprang omkring, men ibland även kor och getter. De verkade trivas ihop. När vi någon gång mötte en bil drog den upp ett ofantligt dammoln över nejden och de mycket enstaka farmer som fanns att se. På kvällarna samlades vägfararna på campingplatser som oväntat fanns här och där. Många resande var trevliga sydafrikaner som med ett enkelt handgrepp reste upp en tältbostad på taket av sin jeepliknande jättebil. Vi slog upp vårt tält och försökte få pinnarna att fästa i sand.

Höjdpunkten var Namibias mest kända attraktion, världens största sanddyn Soussie Vlei och närliggande Death Vlei som varit en sjö men torkat ut i det torra klimatet. 400 år gamla träd står kvar som förstenade (förträade) statyer och vittnar om en tid som varit. Vi klättrade och klättrade upp på en av de högsta sanddynerna och njöt där en svalkande sundowner medan solen strålande vacker gick ner.

Namibia, vi gillar dig och ditt folk, vi kände oss trygga och välkomna. Men världen är så stor och spännande. Strax efter jul kastade vi loss mot St Helena och firade nyår under segel, med fin meny ombord men utan raketer. Även om vi inte mött många skepp på den vida Södra Atlanten vågar vi inte skicka upp en falsk nödraket. Som vanligt har vi smugglat med oss en liten glasburk med sand att bli del av sandsamlingen hemma. Den här sanden är röd och kommer att komplettera vit, brun, grå och svart sand i alla nyanser och kornstorlekar från de flesta av världens hörn.

4 svar till “Sand, sand, sand…“

  1. på Facebook skriver:

    Så härligt det är att få följa era äventyr. Hoppas resan över Atlanten gick bra! 🙂

  2. på Facebook skriver:

    Trevligt skrivet, följer eran färd

  3. Bengt skriver:

    Sandslöst härligt 😉

  4. Christine skriver:

    Så spännande! Önskar er Gott Nytt År från oss i Göteborg! Kramar bifogas!
    !

Lämna ett svar