Det riktiga Brasilien?

april 4th, 2019

Efter två veckor och 650 sjömil norrut längs Brasiliens kust från Rio de Janeiro, bland oljeborrtorn och fiskebåtar, har vi nu kommit till en av världens ändar. En fiskeby, Marau, som ligger nästan 20 sjömil in i Baia Camamu och uppför floden Rio Marau. Här härskar lugnet, palmer svajar stilla, tidvattnet gåt upp och ner mellan mangroverötter, en eller två män paddlar små öppna avlånga fiskebåtar av trä, några uthuggna ur en trädstam på stenåldersvis. I den här regionen bor mest svarta människor. Längs den enda bygatan ligger färgglada små hus och ett tiotal små butiker som betjänar hela regionen. Alla hälsar med ett vänligt leende. Unga pojkar och flickor verkar lite blyga och tittar försiktigt under lugg. Vi köper tio flugspiraler som ska fånga flugorna ombord. Visst fanns det sådana i Sverige när vi var små? Hmm, nästan härligt att se de små liven sprattla och långsamt dö.

Strax intill Ariel IV ligger en mindre segelbåt ankrad med brasiliansk flagga. Vi träffar Tomas och Paula och deras 1,5 åriga son. Båda är uppvuxna med barnflicka, kokerska och gårdskarl i rika familjer i Sâo Paulo men kände som vuxna att de inte stod ut med det konstlade livet. Tjänare behandlas inte som människor utan som inventarier. Orättvisor, korruption och klyftor mellan människor fick som följd att de köpte en billig båt och lämnade stadslivet. Paula är läkare och försöker nu öppna en liten klinik här i byn för att hjälpa folk enligt Robin Hood metoden, de som kan får betala.

Tomas och Paula sörjer för sitt land, så fullt av naturresurser och möjligheter men med enormt orättvisa livsförhållanden för dess invånare. 200 00 miljoner människor av alla slag. Urinvånarna indianerna i Amazonas, ättlingar till slavar som kom från Afrika, ca 60 % vita ättlingar till de européer som en gång koloniserade landet och dess tillgångar samt blandningar av de olika folkgrupperna.  ”En del är äckligt rika och en del är fortfarande slavar” säger Tomas.

En kväll sitter vi vid Maraus lilla torg. Ett brasilianskt par sitter vid ett bord bredvid. De kan nästan ingen engelska men pratar ändå högt om allt möjligt. Paula översätter ibland. Plötsligt är vi bjudna hem till deras flotta hus (säg sommarstuga), granne till ett fattigt hus där mannen en gång växte upp. Numera bor de i Salvador. Plötsligt är vi ett glatt gäng runt ett stort bord på deras altan. Massor av öl och mat dyker upp och två gitarrer. Vår värd spelar och sjunger dramatiska känslomässiga sånger. Vi förstår inget med hör och ser på deras uttrycksfulla kroppsspråk att det handlar om kärlek, liv och död.

På väg ner till dingen för att åka ut till båten igen ser vi några ungdomar som tränar capoeira, ”dansen” som slavarna förr i tiden hade som sitt hemliga vapen, ett möjligt självförsvar gentemot sina herrar. På en husvägg finns en målning inspirerad av kvinnornas lite ”snällare danser”. Folk sitter i klungor här och där på torget och pratar, några äldre kvinnor halvsover på en bänk. Månen är jättestor och ljumma vindar följer oss ut i floden till Ariel IV. Vi känner oss delaktiga i Marau som en slags levande lugn och harmonisk tavla.

3 svar till “Det riktiga Brasilien?“

  1. Irene Grahn skriver:

    Fantastiskt att läsa. Tänker på att jag upplevt något liknande på hemmaplan med olika teater/ dansföreställningar där människor i alla åldrar samlats för att göra något tillsammans som handlar om våra berättelser ur livet. När man finns mitt i en sådan ström av människoliv känner man sig rik.
    Ha det gott over there…länge leve hoppet!

Lämna ett svar