Det blev en massa väntetid i Torshavn, väntan på att få fixat färdigt propelleraxeln som inte höll efter första reparationen. Den hade slitits för mycket på själva axeln så att den inte längre greppade riktigt. Räddare i nöden blev nu Birger som jag träffade första gången på Råå förra sommaren då han kört dit i sin motorbåt. Nu tog hans grabbar Petter och Roy av hela kopplingen och svarvade till den plus att vi svetsade fast den på axeln för dubbel säkerhet. Vi väntade samtidigt på rätt väder och vind. Det blåste hela tiden bara västliga vindar men långtidsprognoserna talade för skifte i nästa vecka. Medan vi väntade såg vi fotbolls-VM om kvällarna, vandrade över den fantastiska fågelön Nålsöya och njöt av en fin solig dag med lite fysiskt krävande vandring. Träffade andra seglare, joggade lite och förberedde nästa etapp. Färöarna har en klar och tydlig ö-mentalitet, ett lugnt och behagligt folk, alla känner många och man vet alltid vilka fiskebåtar som ägs av vem. Man trivs här och känner inte ens i trafiken någon påtaglig stress. Hur ungdomarna upplever detta lilla ganska isolerade samhälle är svårt att veta, förmodligen drar många till Danmark för studier och jobb men sannolikt återvänder de hem igen efter en tid. Det vi såg som engagerade ungdomarna mest var kapprodd i olikfärgade 4-8 manna roddbåtar. Varje dag rodde de i hamnen och på helgerna var det tävlingar. Några rorsmän och kvinnor skrek högre, hesare än andra. Färöarna vill vi gärna återvända till.