Efter två dygn utan sömn surrar det i huvudet och det är nästan omöjligt att somna, minnen och känslan från tentaläsningsperioder och även långa jourpass på sjukhuset dyker upp när vi till sist har förtöjt. Platsen är en slät bergvägg på en liten udde med en perfekt utsikt över en stor bred glaciär några sjömil in i Prins Christians Sund, sydgrönland. Sista dygnen krävde en god del vakenhet och energi  men också lite tur. Det blev storm till slut, vi hade upp mot 40 knops vind och bottenrevad stor och en liten flik av focken ute och det var mer än nog, vi loggade 7-8 knop  trots mycket oro i sjön med vågor och dyningar från olika håll. Vi skulle kunna sälja salt på torget. Det ligger nu driver av salt kvar på däcket och många kläder är våta men på våra nya Musto-ställ fastnar faktiskt inte saltet, man bara liksom borstar bort det, otroligt. Ju närmare vi kom kusten ju oroligare blev vi att vi inte räknat rätt, eller att prognosen inte skulle stämma. Vi hade blivit lovade svaga vindar sista kvällen innan land och framför allt innan vi skulle gå in bland ”Storisen”. Isberg som kalvat från långt nordligare glaciärer och som med den Östgrönländska strömmen driver ända ner och runt Cap Farvel och strandar längs sydliga västkusten på Grönland.

Vi visste också att vi skulle få dessa så vanliga här ”tågebanker”, ”foggy patches”, dimbankar. Så vårt skräckscenario bestod i att kanske behöva angöra i kuling eller storm och kryssa mellan stora isberg och growlers i tät dimma.