Efter 6 timmars djup sömn gick det inte att ligga kvar i kojen längre, det luktade kaffe i båten och allt var stilla och rofyllt. Inte längre en båt som krängde och slängde i 10 meters vågor. Resten av besättningen satt på däck i T-skjorta och åt frukost och småpratade. Tänk att det finns en plats på jorden som kan vara så vacker och att vi befinner oss just här och nu. Hade det inte varit för myggen så hade allt varit perfekt. Vi undrade vems blod de dricker när inte enstaka långseglare har vägarna förbi?

Det hade fyllts på med fler små isberg under natten från glaciären och försiktigt tog vi oss ut från vår vik, undrande om någon annan någonsin legat förtöjd vid samma klippa. Det är denna upplevelse som gör så starkt intryck på oss, det vilda, den stora ödsligheten, det ursprungliga råa i naturen, de höga, karga dramatiska bergen, hela tiden över tusen meter med otaliga glaciärer. Även om en del sannolikt är väsentligt mindre än för några år sedan och sakta krymper och kryper alltmer till fjälls. Sista biten av glaciären ner till fjorden är numera torrlagd, hur fort detta gått funderade vi alla över och om det var ännu ett bevis för den globala uppvärmningens effekter. Alla toppar var fortfarande snötäckta och varje fjäll hade ett vattenfall med smältvatten. Vi funderade vid ett tillfälle på att köra båten under ett av dessa vattenfall och få bort allt saltet men vi avstod då man kanske inte vill ha stenblästrat båten samtidigt.

Prins Christians Sund består av flera olika armar och själva passagen är ca 55 sjömil lång. Det finns sannolikt inga andra liknande naturupplevelser i världen vågar vi påstå. Att vi också hade klarblå himmel och sol hela passagen igenom var bara en extra bonus som Josef uttryckte det. På hela dagen såg vi inte någon annan levande människa eller båt, trots att vi passerade två mindre samhällen. Ensamheten! Vi fick återigen den täta tjockan, dimman när vi kom ut ”på andra sidan”, nu ute på ”Labrador Sea”, men det gjorde inte så mycket. Rutinerna att ha en man med skarpa ögon som utkik i fören, en som styr och styr undan vid behov och en som sitter vid radarn och sjökorten under däck, fungerar bra med flitiga avlösningar. Man blir både trött och osäker av att titta ut i gråvitt ingenting letande efter vita isberg. Men vi är alla väldigt motiverade att försöka komma fram till byn Nanortalik ikväll. Det lär finnas ett hotell som erbjuder dusch. Efter 6 dagar i samma kläder dag som natt, finns ett visst behov av just en dusch, och kanske en öl, men definitivt en hel god natts sömn, vilken obeskrivlig lyx!