Forum

Till våra tre pojkar, Christian, Rasmus och Jens, som helhjärtat trodde på sina föräldrars dröm

Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm

www.forum.se

© Birgitta Boye-Freudenthal och Eric Boye 2002

Omslagsdesign LIBÄ

Satt hos Ljungbergs sätteri Köping

med 11/13 Minion

Tryckt 2002 hos WS Bookwell AB Finland

på 100 g Munken Book 1,3

ISBN 91-37-12057-3

Vi har seglat runt jorden tillsammans, Eric och Birgitta. Ariel IV har varit vår farkost. Sjökort, instrument, sol, måne och stjärnor har visat vägen.

Vi har skrivit en bok tillsammans om våra upplevelser på resan. Varje vecka i tre år har vi diskuterat och resonerat om vad som var viktigt för oss att förmedla. Vi har försökt skildra vårt liv, ett liv som seglande familj. Bakgrund, upplevelser, äventyr och beskrivningar av segling, länder och människor. Nära iakttagelser kring oss själva och våra barn, Christian, Rasmus och Jens. En myriad av detaljer, avbrutna av reflektioner och tankar. Vi har velat skildra en helhet, så nära verkligheten och sanningen som möjligt. Eric är den som mest har funderat över sammanhangen och de stora existentiella frågorna. Birgitta har hållit i pennan och Eric i kameran. Vår bok, liksom vår världsomsegling, är ett resultat av ett gemensamt arbete. Vi hoppas att den kan inspirera till egna livsäventyr.

A Proclamation
Whereas by our Royal Condescension we have this day permitted Our Trusty and Beloved
ARIEL CREW; Eric, Birgitta, Christian, Rasmus and Jens Boye-Freudenthal
to enter Our Domain and the aforesaid has been duly initiated with all form and ceremony into the solemn mysteries of the Ancient Order of the Deep.We do by these presents proclaim to all whom it may concern that the aforesaid has become one of our loyal subjects. And should the aforesaid fall overboard, all Sharks, Dolphins, Whales, Mermaids and other denizens of the deep are to treat with due respect Our Most Distinguished Subjects. And we further direct all Landlubbers and Mariners who have not crossed our Domain, to treat the aforesaid with the respect due to One of Us.

Neptun, King of the Seas

1

Farväl

Råå-Helsingör

Vi satt fast! Ariel IV:s två och en halv meter djupa köl hade grävt ner sig i lerbottnen i Råå hamn. Björn hade skjutit en hejdundrande avskedssalut med kanon. Vännerna, släkten, skolkamrater och lärare, båtmedhjälpare av olika slag, alla hade vi kramat. Tal, presenter och lyckönskningar hade överlämnats.

Det var på eftermiddagen söndagen den 21 juni 1998 och solen hade bestämt sig för att ta över på allvar. Vi grät alla fem och vi såg att många på bryggan också grät. Tre år är en lång tid och vi visste inte säkert om vi skulle komma att träffa alla som stod där igen, när vi kom hem. Christians dragspelsorkester från musikskolan spelade "Farväl, farväl förtjusande mö. Vi komma väl snart igen".

Men vi satt fast i dyn. Kanske tog det bara två minuter. Kanske märkte ingen det ens. Några starka närstående baxade loss Ariel som kom flott med en suck och gled ut från bryggan. När vi långsamt stävade ut mellan pirarmarna vinkade kända och okända på båda sidor. Vårt "Soppangäng" stod och sjöng på södra sidan. Vänbåtar följde oss en bit och det tutades i kapp över Öresund.

Att man ska behöva ta så stora avsked för att riktigt förstå och känna hur mycket vänner betyder och hur mycket man själv betyder för dem. Aldrig förr i livet hade jag fått så många och så varma ord och kramar. Begravningen är nog annars det vanligaste tillfället i en människas liv, när det samlas riktigt många närstående samtidigt och uttrycker varma känslor. Härligt att vi fick uppleva detta levande.

Sedan blev det precis som det står i alla långseglarböcker. Vi seglade bara några sjömil, närmare bestämt till Helsingör. Där blev vi kvar fullständigt utmattade i flera dagar, packade undan de sista småsakerna och funderade över om vi gjort rätt.

Vi hade båda, Birgitta och Eric, passerat fyrtiofem. Livet gick fort. Dagarna rann förbi som droppar i en flod och de var ganska lika varandra.

Ökande tid till rutiner och minskande tid till människor och upplevelser. Jobbet var kul förstås. Många utmanande uppgifter och många goda möten. Vi hade haft tur båda två. Eric arbetade som distriktsläkare och kunde hjälpa människor med både små och stora åkommor och ibland ge råd i besvärliga livsfrågor. Birgitta kallades utvecklingsledare och fanns på en kulturförvaltning. Att få leda kulturprojekt som engagerar många människor var fint. Teater, musik, film, dans och konst kan ge oss viktiga upplevelser och livstankar.

Kvällarna därhemma var trötta och korta. Vi hann sällan riktigt med barnen. Alla lekar, spel och högläsningskvällar som vi alltid tänkt oss att hela familjen skulle ha tillsammans blev i praktiken mest läxläsning och spaning på världen genom tevefönstret. Visserligen är palmerna i naturprogrammen vackra men vi undrade hur de låter, utan berättarröst, när vinden rasslar i bladen. Och vi undrade om man kan spela kula med kokosnötter. Tanken gled lätt vidare till gångna somrars semesterseglingar. Då, när vi hade tid, byggde vi av stenar kringliga, krångliga labyrinter, som passerande övandrare säkert kunde roa sig länge i. Att försöka hitta den enda rätta vägen till mittstorstenen och allt som oftast bli lurad, är en härlig utmaning för alla. Vi hade roligt när vi byggde också. Kanske en hel dag ibland. Om vi skulle försöka definiera ordet lycka tror vi att stenlabyrintbygge med familjen skulle hamna högt upp på listan. Speciellt om solen skiner och "byggnadsarbetarna" kan klara sig med bara kortbyxor.

1988 seglade vi ett år i Medelhavet. Då hade vi kortbyxor hela tiden. Och många stenlabyrinter blev byggda. Vår personliga definition av lycka fylldes på med en hel mängd upplevelser. Fast mest handlade det nog om att "bara få vara". Att ha tid med sig själv och sin familj, att få tänka och att träna sig i själva varandet. I vardagen hemma är det så många falukorvar som ska stekas, gympapåsar som ska packas och tider som ska passas att det är svårt att hinna känna efter. Ibland är man glad och ibland är man ledsen, men hur mår vi egentligen? Seglingen i Medelhavet gav oss ett år av harmoni och en försmak av livets möjligheter. Den resan kom att utgöra grogrund för fortsatta drömmar om än längre seglatser, längre tid och längre bort. Då föddes tanken på det stora äventyret. Att ge oss själva möjlighet att komma ut med familjen på en hel jordenruntsegling.

Många frågade oss varför vi ville lämna det bekväma, trygga livet här hemma. Med allt vad det innebär av välkänd vardagstillvaro, vänner och arbete. Vi seglade för att vi tror på livet och alla dess möjligheter.

Kärlek till livet kanske. Som också innebär medvetenhet om att det inte varar för alltid och att det är för kort att spilla på oväsentligheter. Vi ville leva aktivt och själva bestämma livets riktning. Vi ville pröva att överskrida våra egna gränser och leva under andra villkor. När stormen ryter eller när vi faktiskt bara är, utan stress eller prestationskrav på oss själva. Vi ville uppleva nya situationer och lära känna människor med andra värderingar. Vi seglade inte som en flykt från ekorrhjulet. Vi seglade för vår familj, för att ha tid med barnen och varandra. Vi seglade för en spännande utmaning, ett livsäventyr. Vi seglade för upplevelser av natur, hav, dykning, bad, sol och värme. Vi seglade för att hitta lugn och ro. Vi seglade för att finna nya människokontakter, vänner, livsöden, sätt att leva. Vi seglade för drömmars skull och för nu eller aldrig. Vi trodde att resans upplevelser skulle ge oss en ny syn på tillvaron, som när vi kom tillbaka, skulle hjälpa oss att se nya möjligheter och ge oss ännu mer livsglädje.

Vi, Birgitta och Eric, träffades första gången på båtklubben i Lomma, efter årsmötet 1979. Inte så romantiskt kanske, men bra utgångsläge. Vi hade ett starkt intresse gemensamt som följt oss båda sedan barnsben; havet, segling och båtar. Vår första båt Ariel I var en skönhet, en skärgårdskryssare i trä som tog oss ända till Tyskland. Ariel II var en danskbyggd Drabant som kappseglades mest men som också styrdes på långsegling till England, Kanalöarna och Frankrike. En äventyrlig färd med en dåligt fungerande radiopejl som enda navigationsutrustning utöver logg och ekolod. Med Ariel III och två små barn tillbringade vi vårt lyckligaste och mest spännande år tillsammans i Medelhavet.

Nu hade Christian hunnit bli sexton år, Rasmus elva och Jens nio. De två sista åren hade vi tillsammans i familjen planerat och konkret arbetat för ett treårigt livsäventyr. Svårast var själva beslutet, som togs vid ett familjeråd i juli 1996. Att bestämma sig för att våga lämna vår lugna trygga livslunk här hemma, våga sälja huset, våga ta barnen ur skolan och från sina kamrater, våga lämna våra jobb och våga lämna våra gamla föräldrar så länge.

När vi väl uppammat modet att göra allt detta så var det bara att jobba på. Arbetsamt men mycket lättare än beslutet. Sedan följde en tid av frågor som sökte svar: Hur löser vi barnens skolgång? Vilka vaccinationer måste vi ha? Var får vi tag i sjökort och piloter till ett överkomligt pris? Var får vi tag i bra noter till alla våra instrument som vi äntligen ska ha tid med? Pengar, banker, försäkringskassa, facktillhörighet, visum, flaggor, konsulat, utlandsskolor, deklaration, studieskulder, språkkunskaper, kontaktpersoner etc.?

För att inte tala om alla frågetecken kring båtens utrustning. Det skulle vara intressant att veta hur många telefonsamtal, besök, brev, fax och e-brev som föregick resan. Oräkneliga tror jag. Många olika reaktioner mötte vi från folk omkring oss. De flesta uppskattade vår målmedvetenhet och vårt mod att bryta upp från det invanda mitt i livet.

Hela våren längtade vi med våra härliga pojkar efter sommaren och det stora äventyret som skulle ta sin början efter midsommar. Christian blev klar med högstadiet i juni 1998 och tänkte sig några sabbatsår innan han bestämde sig för vidare studier. Under våren kämpade han som alla nior för sina betyg men tog sig ändå tid till att lära dykning och att bygga ett modellflygplan som lyfter från vatten. Rasmus var nyfödd när vi seglade till Medelhavet och tillbringade sitt första levnadsår på Ariel III. Han mindes kanske inte så mycket av den resan men har av familjens berättelser förstått att det var en lycklig tid. För Jens skulle jordenruntresan bli hans första långsegling oräknat de otaliga semesterseglingar vi gjort varje år.

Båda de yngre barnen skulle ha skola under resans gång. Lärare blev föräldrar, storebror och datorn. Skeppskatten Trossen kunde på grund av tullbestämmelser tyvärr inte följa med. Han fick ett nytt hem på Råå, nära havet.

Eric kom hem i april från Lofoten, där han arbetat i tremånadersperioder de sista åren. Vi hade sålt huset och det mesta av våra möbler och bodde under våren i en personlig liten lägenhet hos goda vänner. Spisen hade bara två plattor och stod på ett bord. Kylskåpet var inte riktigt dimensionerat för våra femton liter mjölk och tio liter fil i veckan. Visserligen halvsov Birgitta fortfarande mer än en timma varje dag på pendelbussen mellan Ängelholm och Helsingborg. Men det var ett bra tag sedan vi kände oss så förväntansfulla, levande och lyckligaŠ

När det den tjugoförsta juni äntligen var dags att kasta loss från Råå hamn var vi väldigt glada, väldigt ledsna och fullständigt slut. De sista två veckorna innan det var dags för avfärd blev en ständigt accelererande virvel av stenhårt fysiskt arbete, problemlösningar av alla de slag och en varm flod av vänkontakter. På några få dagar monterade vi ner vårt hem och delade in det i fyra högar; båthög, magasineringshög, bortskänkeshög och skräphög. Högarna av packade bananlådor växte. Någon matlagning hann vi inte precis. Varken förr eller senare har vi ätit så mycket korv och bröd som under de veckorna. Barnen blev som tur var ofta omhändertagna av goda grannar.

De sista jobben på båten skulle klaras av. Däcket blev målat, även om färgen i någon av burkarna befanns innehålla silikon så att den mystiskt delade sig. Den nya radarn, vindkraftverket och flera nyinstallerade instrument fick kablar, och därigenom kraft till att hjälpa oss navigera. Och S/Y Ariel IV, tjugotvå ton tung, sjönk en bra bit när vi lassade henne full med sjögrejor, kläder, böcker, mediciner, diverse ting som behövs i ett fungerande hem samt mat, massor av mat. En hel pall full med konserver, mjöl, socker, honung, soppor, lingon, senap och mycket mer.

Christian bar ner sina modellplan och alla dykgrejorna. Cyklar och gummidingar stuvades tillsammans med tampar och extra segel i förpiken. När vartenda litet stuvutrymme var överfullt låg fortfarande Rasmus och Jens rollerblades, som de absolut ville ha med, kvar på kajen. Tänk, vi hittade ett fack under Jens koj där det fortfarande fanns plats.

På fredagen, en vecka före avfärd, blev vi kidnappade av ett gäng vänner utklädda till pirater. I en till skepp förvandlad trädgård styrde vi runt hela jorden och upplevde sambakarneval, korsande av ekvatorn, millennieskifte, jul på palmklädd strand, min femtioårsdag och hann under samma kväll återigen komma hem till vår vänkrets. På lördagen kom seglarvänner vi inte sett på tio år uppseglandes från Lomma för att ta farväl. Så var det härlig lunch med arbetskamrater i kajutan och ett vänbesök från Danmark. En av de sista dagarna blev vi bjudna på trerätters lyxmiddag i sittbrunnen. Mitt i middagen kom som extra överraskning min kusin från Göteborg inseglandes och la till bredvid oss.

Varenda dag dök det upp vänner, några som vi inte sett på mycket länge, och ville se båten och ta farväl. Många talade om sina egna livsdrömmar och tyckte att vi gjorde helt rätt som förverkligade vår dröm och vågade lämna vardagen.

I Helsingör småregnade det och vi fällde upp kapellet över hela den stora sittbrunnen mitt i båten. Där satt vi på kvällarna runt fotogenlampan som värmde gott och försökte vänja oss vid tanken på att vi inte skulle återvända till Sverige på tre hela år.

Jens var ledsen för att han inte skulle träffa sina kompisar på så länge och han tyckte det var väldigt tråkigt att vi hade varit tvungna att sälja huset: "Jag har ju haft det huset ända sen jag föddes. Kunde vi inte behålla det och hyra ut." Det var tyvärr omöjligt för då hade vi inte haft pengar till resan. Men Jens såg oerhört mycket fram emot att få fiska stora fiskar och att få vara med familjen: "Pappa har mest varit borta de sista tre åren och när han kom hem körde han alltid till båten." Ingen av barnen var det minsta rädd för havet eller för att vi skulle sjunka. Och de hade ett grundmurat förtroende för Eric och hans förmåga att navigera och handha båten.

De var nästan uppfödda ombord och bodde på Ariel IV som i ett andra, tryggt hem. Alla tre såg fram emot äventyret med stor spänning.

Vi bad en god vän, Torben som är lärare, att intervjua barnen och spela in på band deras riktigt sanna svar. Han ställde samma frågor före och efter resan. Banden ligger inpackade i tre paket som Christian, Rasmus och Jens ska få när de blir äldre. Eric och jag har inte lyssnat på banden eftersom vi betraktar dem som barnens privata och personliga tankar. Liksom Eric skriver sin dagbok utan uppehåll varje dag, för sig själv, för att minnas och för att kunna reflektera över vardagen i ett större perspektiv.

Efter tre dagar i Helsingör sa vi farväl till farmor och farfar som följt med oss dit. Det kändes svårt att se Eric krama om sina kära gamla föräldrar med tårarna rinnande. Jag tänkte på min egen pappa som själv drömt om att få segla, om inte jorden runt så i alla fall till Medelhavet. Han dog bara sextio år gammal. Kanske kunde vi segla lite för honom också.

Slutligen la vi loss och kryssade i rak nordlig vind mot Anholt med föresats att segla så långt vi hade lust och orkade. Ingen av oss hade fått några sjöben ännu eftersom detta var årets första seglats, och vi mådde småkymigt i den skvalpiga motsjön. Vi satt mest och hängde på däck och lyssnade till Christians nya cd som en kompis skickat med. Om och om igen fick vi höra om hur Titanic sjönk. Framåt kvällen la sig vågorna. Vi lagade risotto och åt i sittbrunnen medan en praktfull nordisk sommarsol gick ner. Den lämnade oss med en känsla av vemod. Till efterrätt åt vi massor av godis ur två enorma påsar som mina arbetskollegor skickat med. Sedan började äventyrslusten att infinna sig!