Suezkanalen.
Ariel IV 2001-04-29
Resebrev 146: Suezkanalen
Suez! Kanalen som slutligen öppnades 1869 efter att olika härskare försökt gräva vattenväg mellan Medelhavet och Röda Havet sedan Ramses II på tolvhundratalet före Kristus. När jag var liten berättades en familjehistoria om min farbror Eric som var sjökapten. När Suezkanalen under Golfkrigen stängdes i åtta år, blev min farbrors skepp, tillsammans med många andra, instängda i Gulf of Suez. Julen närmade sig och historien förtäljer hur man byggde en flotte med en julgransliknande skapelse på. Besättningarna från de olika skeppen rodde i livbåtar runt julflotten och sjöng julsånger. Förmodligen ett sätt att hålla modet uppe på alla de män som låg fångade, med kulor nästan vinande om öronen. Vi gick rakt in i kanalen och förtöjde vid två pålar tillhörande Suez yachtklubb. Femtio meter från oss passerade oupphörligen jätteskepp från hela världen. Det kändes skönt att lämna "Ariel IV" väl förtöjd när vi tog bussen till Kairo för att möta mumier som legat i gravkamrarna i Luxor och för att se pyramiderna, de enda kvarvarande av världens historiska sju underverk. Sexton miljoner människor i en stad. Jag skulle inte vilja bo i Kairo. Larm, avgaser och skräp, men oj så spännande. Medeltida stadsdelar insprängda bland moderna. Historiska muslimska kvarter och gamla kristna områden. Kairo museum från 1905 visar fortfarande föremål på gammaldags museisätt. Men när vi stod framför en av Tut-Ankh-Atons dödsmasker i guld och lysande blått, eller någon av hans fem guldgnistrande kistor, kvittade det hur de visades. Föremålen i sig och vetskapen om att de tillverkats för mer än tretusen år sedan fick oss att stanna tysta en lång stund, begrundande tidens gång. Ramses II, samt elva andra faraoner och drottningar, sov fridfullt i en egen lätt mörklagd sal där besökarna måste vara tysta. återigen upplevelsen av overklighet när vi såg ansikten, hår, blommor, fötter och händer tillhörande människor som i forntid haft makt att styra det Egyptiska riket. Kungligheter som kunde befalla tusentals slavar ett hugga eller släpa sten, till s
, några med skrivna hieroglyfer på. Trots att vi som vanligt var på vår yttersta vakt blev vi lurade på väg till pyramiderna. En mycket trevlig, välklädd engelskspråkig lärare steg på vår minibuss. Han samtalade ett tag med föraren. Strax därpå svängde bussen av vägen in i en byliknande stadsdel bakom pyramiderna. Där erbjöds vi kameler "mycket billigt" och vi skulle inte behöva betala avgift in på pyramidområdet. Vi var tvungna att bli himla arga, och förstora en egen historia om våra vänner som vi absolut måste träffa vid huvudingången, innan vi fick bussen att vända runt och köra oss tillbaka. Nu börjar frasen "upplevelse av overklighet" att bli sliten. Men hur ska jag annars kunna beskriva dessa otroliga möten med forntid. Där stod pyramiderna i öknen, uppbyggda till omkring 150 meter, i en tid innan hjulet var uppfunnet. Enorma stenblock byggda på varandra med millimeteranpassning. Vi klättrade in i Keops Pyramid, genom en tunnel med ståhöjd och därefter en fyrtio meter lång, en och trettio hög, gång. När jag vågat mig in där och kröp fram på händer och fötter, tänkte jag intensivt på i hur många tusen år denna byggnad stått stadigt. Till drottningens gravkammare ledde en ännu mindre gång. Bara Eric, Rasmus och Jens kröp in. Jag gick uppför ett åtta meter högt schakt mitt inne i pyramiden, upp till farao Keops kammare. En imponerande sarkofag av granit med avlyft lock, stod mitt i en klippblockssal. Luften därinne var oväntat lätt att andas. Två luftvägar ledde in till gravkamrarna. Också byggnadsingenjör David från segelbåten "Synchronisity" förvånades över de antika byggmästarnas skicklighet.
Sedan började pengalurar- och cigarettmutaktiviteterna som Suezkanalen är känd för. Dieselmannen levererade på tvåhundra liter, tio för lite. Mätmannen mätte inte alls utan tittade lite i båtpappren och ville sedan ha elektroniska grejor som "vi inte behövde". Priset för "Ariel IV:s" genomfart sattes till tusen kronor mer än alla andra. När vi bråkade och bråkade, ändrade han sig och sa att vi hade lämnat fel uppgifter. Höjden inne i kajutan hade han "mätt" till över fyra meter. Det är höjden från kölspets till däck. Första dagens lots kunde ingen engelska, var inte färdigutbildad men var ung och "snäll". Andra dagens lots anlände blåsande i visselpipa, annonserande att han var mästerlots. Han överlämnade blommor, bröd och småsouvenirer. Vi tog foton och lova att skicka. Enligt vår Muhammeds instruktion stannade vi på tre ställen och slängde cigarettaskar till lotsbåtar och kanalpoliser. Vid slutet av dagen var Muhammed inte nöjd med dricks om hundra kronor och femton askar Marlboro. Lättade styrde vi ut på det blå Medelhavet i stilla bris!
Birgitta Boye-Freudenthal