Ariel på land.

Ariel IV 2000-04-30

Resebrev 95: Ariel på land.

Ariel har lämnat sitt sommaride och, om inte seglat, så åtminstone rört sig några hundra meter på vatten. När svenska "Windfall" på samma sätt, lämnade kajen upptäckte man för sent att båten inte löd roder. Hon gled in i en lerbank. Propellern såg ut som en stor badboll gjord av sjöväxter. Christian dök ner bland stora ålar, och omformade vår badboll till en drivande anordning. Ariel lämnade lyckosamt sin viloplats och gick förvånad ut på floden, till Ray Roberts Marina. Dit kom vi i hård sidovind och skulle manövrera in i en docka som precis passade Ariels former. Eric styrde galant in i den. Han möttes av en upptagningskran som tänkte glida ner sina breda remmar och vajrar direkt, under Ariels mage. Kanske såg kranföraren inte att stagen fortfarande satt på plats i Ariels för. I sista stund just som förstagen nätt donkade i, började kranen backa. När lyftanordningarna slutligen var på plats såg vi tysta på, hur Ariel efter två år i vattnet, mycket långsamt och lite motvilligt, lyftes upp över våra huvuden. Hela den feta buken var övervuxen med tjocka lager av långhalsar och alger. Rodret hade en klädsam vit frans. Aggressiva vattenstrålar avlägsnade en del.

Sedan jobbade Eric och Christian fingrarna hudlösa, med skurborste och sandpapper. Rasmus, Jens och jag lärde oss om kulturvanor i Vanuatu, ovanför deras huvuden. På eftermiddagen rengjorde Rasmus sin segeldinge. Jens sjösatte sin kanot och paddlade tillbaka till kamraterna i Town Basin. Det är ganska trevligt att bo på land ett kort tag, även om toahinken måste bäras varje morgon och tunnan under vasken måste tömmas. När vi väl klättrat nerför stegen möter idel glada hälsningar från likaledes boende seglare, på arton båtar runt omkring.

Solen har hittat hit igen och alla målar frenetiskt. Vid bryggor ligger båtar som bara behöver jobbas på över vattenlinjen. I strandkanten ligger grillplats under soltak, som förra veckan var regntak. Runt långbord utbyts om kvällarna, många skrönor från de sju haven. "S/Y Syrens" besättning, Sallie, Jordan och deras tre barn, tretton, nio och sex år, kom på besök. Det kom att bli ett avsked. Familjen hade haft skeppsråd och beslutat stanna ännu ett år i Stilla Havet, innan de går upp genom Röda havet till Medelhavet. Vi hade hoppats kunna ha sällskap med dem där och önskade nu att vi också kunde bli kvar. Men vi har lovat våra barn att återvända hem efter tre år. Syrens artonåriga besättningskvinna har till Christians stora förtrytelse måst resa tillbaka till Alaska. återigen bodde vi tio personer ombord på Ariel några dagar. När alla barnen skulle borsta tänderna, samtidigt som Jordan skulle diska, samtidigt som Sallie ville tvätta händerna, i samma vask, blev vi fulla i skratt.

Jordan som är läkare, har varit hemma och jobbat några veckor. Han kom tillbaka utan sitt långa hästsvanshår. Om det var ett offer för västerländsk hygien eller för synpunkter från städade kollegor, vet vi inte. Nästa gång han står vid ett bål på någon strand och deklamerar poesi, kommer han att se mindre fritt vild ut. Kanske glider Syren in i Råå hamn om några år. Det kommer att bli underligt att se äventyrsvänner i vår hemmiljö. Två världar som möts. Hoppas Jordan har fått sin svans tillbaka till dess.

Birgitta Boye-Freudenthal