Mera Tobago.

S/YAriel IV 1999-02-07

Resebrev 31: Mera Tobago.

Vi tränar oss på att njuta av det gröna gräset på denna sidan staketet. Seglare vi möter beskriver entusiastiskt Venezuela, Colombia, Panama, Galapagos, Söderhavet, Australien och andra spännande platser vi är på väg till. Det låter alltid som om det är vackrare, billigare och mer intressant ju längre bort vi kommer. När vi akut längtade efter sol och värme och till sist kom till Spanien var det visserligen varmt, men inte i vattnet. När vi kom till Kanarieöarna var det varmt i vattnet, men inte billigt att leva. När vi kom till Västindien var det dundervarmt och vackert men katastrofalt dyrt och invånarna jagade våra pengar. Nu är vi på vänliga, vackra Tobago och här är billigt att leva. Men i Venezuela, Colombia och alla de kommande platserna, är det enligt seglarkamrater, ändå mera intressant, vackert och billigt. Men gräset är inte grönare på den andra sidan. Vi tränar på att inte hasta vidare, utan vill ge oss själva ro till att njuta av det goda på varje plats där vi är. Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd, skrev Karin Boye redan i början av seklet.

Man of War Bay var vårt njutställe under en vecka. De sista dagarna varnade det amerikanska vädernätet på kortvågsradion för fyra meter höga vågor som skulle nå våra trakter från ett oväder längre norröver. På onsdagskvällen började båtarna i viken mjukt lyftas högre och högre i en dyning som var så lång att vi fick klia oss i ögonen för att vara säkra på att vi såg rätt. Norska "Quinjammer", som låg fem båtlängder från oss, försvann så att vi knappt såg masttoppen, när båda båtarna var nere i en dal. Så lyftes vi upp och tittade ner på båtar som låg djupt under oss i en dal. Hela viken rörde sig som sovande jättars magar, men så mjukt och långt att det kändes overkligt. Sedan började jättarna snarka. De höga dyningarna rullade in i klippor längs vikens sida så det dånade. Ariel IV och två andra båtar som låg i närheten, fick känna av ett otäckt undervattenssug när vågorna studsade och allt vattnet skulle ut igen. Med svårighet kunde vi släppa det häckankare som vi haft mot land, och ta oss en bit ut till en säkrare ankarplats. Vi sov inte mycket den natten. Dyningen fortsatte att bygga upp och Ariel rullade tungt. Hur mycket jag än pallade upp mig med kuddar runt kroppen, gick det inte att ligga still i kojen. Ariel som är en stålbåt väger tjugofem ton. De mindre plastbåtar som låg runt omkring, for upp och ner som leksaksbåtar i ett badkar när barn busar. Norska "Barka" hade folk iland på stranden. När de försökte ta sig ut med sin ganska stora gummidinge välte den riktigt illa och spolades upp i skogen av en våg. Ingen i besättningen skadades men de fick gå till byn för att få lift ut med en av de lokala fiskebåtarna.

Christian och ungdomar från "Stormpippi" och amerikanska "Tammie Norie" hade fest på "Barka" den kvällen. När Christian inte kommit hem klockan fyra på morgonen, blev vi oroliga och sökte kontakt via VHF-radion. Eftersom "Barkas" dinge låg på stranden kunde gästerna inte få skjuts hem. Alla ungdomarna hade gått till kojs på mer eller mindre bekväma ställen, i den ökande sjöhävningen. När Christian nästa morgon kom hem med "Stormpippis" dinge såg han ganska slak ut. Han blev inte glad över att direkt behöva ta fram dykutrustning och följa med Eric för att hämta upp häckankaret på sju meters djup strax utanför klipporna. Svårt var det, eftersom dingen lätt kunde komma fel och dundra med en våg in i land när ankaret släppte. Kättingen var snodd runt en sten och sikten var inte mer en tio centimeter, men ankaret lossnade ganska lätt när Christian väl snurrat upp det. Danska "Kercanis" ankare satt så hårt fast i sand, att de inte ens med vår dykarhjälp, kunde få loss det. För både motor och segel gick vi ut mot dyningen, som utanför viken byggde upp till rejält höga vågberg. Det kändes som om Ariel omväxlande gick rakt upp i himlen och rakt ner i havet. Alla luckor var skalkade och vatten forsade över oss. Men berg och dalbanan var kort innan vi kunde falla av, runda Tobagos nordspets och så småningom gå in i en dyningsfri vik på andra sidan. Till kvällsmat fick vi pulverpotatismos, burkskinka och burkananas.Vi hade inte kunnat ta oss iland för att handla färsk mat.

Nästa dag seglade vi till Scarborough, Tobagos huvudstad. Lugn hamn med stadens avlopp rakt ut. Med sina sjuttontusen invånare känns stället stort för oss småöluffande långfärdseglare. Barnen hittade snabbt nåt hamburgerställe och såg två filmer på bio för totalt tio kronor. Vi vandrade runt i ett myller av fria företagare. Grönsaker, skor, kläder, köksutensilier och allt vad man kan tänka sig att behöva, i små rickiga stånd med plåttak. Billigt, vänligt spännande. Gräset är grönt på Tobago.

Birgitta Boye-Freudenthal