Aruba, Nederländska Antillerna.
S/YAriel IV 1999-04-09
Resebrev 40: Aruba, Nederländska Antillerna.
I, som vanligt, starka akterliga vindar dundrade vi en natt från Bonaire, förbi Curacao till Aruba. Vi förstår nu varför Povel Ramel skrev sången om varför det måste gynga så, på vägen till Curacao. Vindarna var inte bara starka utan också bråkiga. Vi skiftade segel flera gånger; revade storseglet och genuan och spirade ut genuan i lovart med spinnakerbommen. Ingen fick sova mycket. Utom Rasmus och Jens förstås. De sover alltid gladeligen genom stökiga seglingsnätter. Vi har fortfarande kvar paket av blåbärssoppa hemifrån. Att i mörk och blåsig natt kunna knäppa händerna runt en varm mugg blåbärssoppa och långsamt andas in doften, är en speciell njutning. En dubbelmacka med jordnötssmör kan man också få till. Nu när Gandalf styr hela tiden ärdet lätt att gå ner och bre. Vi har köpt ny grön antihalkduk som ligger på köksbänken och gör att brödskivor, burkar och knivar inte flyger iväg när båten rullar.
Myles och Craig på Yangshou hade det värre än vi eftersom deras båt är kortare och rundare och rullar mer. De handstyr alltid. Vindrodret fungerar inte. Dessutom har de ingen blåbärssoppa. Vid kaj på Aruba låg brittiska Moven och katamaranen Camille från samma land. Fast det var tidigt på morgonen stod alla samlade och tog emot våra linor. Fyra glada kaptener och kaptenskor och två glada barn. Det kändes bra att hitta ett så trevligt gäng att segla med genom de ökända vattnen utanför Colombia. Moven bjöd in alla fyra besättningarna på kvällen. Vi enades om att segla till indianöarna San Blas. Först därefter till Panama. Det ryktas om strejk i kanalen och uppemot fyra veckors väntetid. Nästa dag kom US Coastguards in med en risig Venezuelansk fiskebåt och la till på andra sidan kajen. Bilar med myndighetspersoner i mörkblå, vita eller kakifärgade uniformer körde fram. Sist kom en ensam vit herre i mörk kostym. En bil med pressmärke anlände. Flera plastsäckar kokain langades ut ur båten. US Coastguards grå krigsskeppsliknande båt kom in. Himla stentuffa ser de killarna ut. Scenen liknade en amerikansk film men Christian tyckte det var för lite action.
Rätt skönt att ligga vid kaj för en gångs skull. Moven och Camille hade fått tillstånd att förtöja där för att klarera ut hos immigration och tull i huset intill. Vi skulle alla gå västerut nästa dag. Barnen spelade fotboll på den gröna matta som låg på kajen för kryssningsbåtsgästersankomstfester. Christian tränade jonglering med killarna på Yangshou. I en hörna hade vi skola. Det var skvalpigt ombord och Ariel gned uppgivet sina vita fendrar mot de stora svarta bildäck som hängde på kajen. Staden på Aruba är uppbyggd av ägarna till en världsstor leksakskedja, och ser ut därefter. Rena Disneyland. Totalartificiella shoppinggator under puddingliknande utstyrda hus. Vi hittade en enda mataffär och gick in i den för att använda våra sista floriner till färskmat. överseglingen till San Blas tar omkring fyra dygn. I kassan upplyste expediten oss om att florinerna från Bonaire inte går att använda på Aruba som har andra floriner. åttahundra spänn åt skogen. Klockan var fem i fem. I dunderfart störtade jag till en bank och lyckades växla floriner värda sjuhundrafemtio kronor till floriner. Bonairemynten blev jag tvungen att behålla. Barnen blev glada. De samlar på mynt från alla de länder vi besöker. Tretton olika sorter har de i kassaskåpet redan. Visst vore det lättare om alla länder i världen hade samma veuro eller nåt, men det vore inte lika kul.
Pengakorten gör det ambulerande seglarlivet enklare. Vi har lite US dollar ombord men inga andra kontanter. I varje land hämtar vi vad vi behöver med VISA-kort, ur en bankmaskin i någon vägg. För de sista mynten köper barnen godis. Det fungerar utmärkt.Vi ankrade den sista natten i en vik strax utanför staden. En tjej i en dinge kom drivande förbi. Hon hade fått bensinstopp. Vi halade in dingen till Ariel och gav henne lite bensin. Amerikanska Julie var dykinstruktör och bodde ensam på sin trettiosju fots segelbåt sedan mannen lämnat henne för ett och ett halv år sedan. Hon har bestämt sig för att segla runt jorden och jobbar med att lära sig klara båten själv. Igår hade hon för första gången plockat itu hela sin utombordare, lyckats laga felet och få den till att gå igen. Hon kände sig väldigt stolt över att ha klarat det. Julie ville inte vara ensam. Men så länge hon inte kunde hitta någon att segla med, ville hon hellre vara ensam och segla, än att inte segla alls. Imorgon köper vi den sista färskmaten, för US-dollar, och seglar till San Blas utanför Panama.
Birgitta Boye-Freudenthal