|
Tisdagen den
26 juli, Rhen, Tyskland.
DEN MÖRKASTE
DAGEN PÅ DETTA ÅR!!!
Vaknade
av att Stellan väckte mig och hann precis vinka av ”True Love” och
dom gick nu in Mosel, lycka till! Hann göra lite frukost oc h
gick nu ensam ut i den vilda Rhen-floden! Oj, här går det undan. Och
vilken trafik! Går inte att
släppa roderkulten en sekund! TUR (?????!!!!) att vi nu har
”Rhen-handboken”?!?!?!?
När Bi vaknar
kl 8 har vi redan gått 35 km! Hade från början tänkt oss Rhen på två
dagar, ca 100 km var dag! Men kilometerna far förbi. De första 50 km
efter Koblenz ganska tråkiga med städer och industrier, nästa 50 km
ganska vackert med lite berg, därefter mer trist igen.
”Vi höll
ca 8 och ibland 9 knops fart!!!
Kl var
10.40!
Birgitta
och barnen hade precis avslutat sin frukost och jag behövde gå på
toa, så jag bad Bi ta över en stund, visade i boken exakt var vi
var, 642 km punkten.
Jag gick
ner, letade reda på sista ”På Kryss till Rors” och gick och satte
mig på toa, hade just slagit upp första sidan…
Tidningen
försvann och jag hamnade i garderoben och det smällde och dånade
högt, allt löst i pentryt for iväg överallt i salongen,
fotogenlampan, som suttit stadigt i tre år, ramlade i durken och
glassplitter överallt! Sen hörde jag Rasmus och Christian skrika
högt samtidigt och sen Bi och med byxorna nere kring knäna sprang
jag upp, såg först nu att vi låg och lutade 25 grader och att vi
hoppade på grundet, tvärs mot strömmen!
Vilket
Helvete! Det liknade en riktig katastrof! Rodret helt låst! Helt
omöjligt göra något själv! Otroligt nog låg masten kvar på däck. Såg
snabbt en båt, ca 15 meters motorbåt, liknade en ”Wasserpolizeibåt”
vi började frenetiskt vinka och dom svängde upp mot oss.
Bi hade
hållit väl ut för dessa stenbarriärer som finns längs hela Rhen och
som längst ut har en rödvit stake. Enligt vår Rhenhandbok är det
djupt utanför dessa, vi hade sett många stora båtar ankrade mellan
dessa stenbarriärer!
Så helt
ovetande kör vi på ett sten-rev på 1,5 meters djup i 8 knop!
Strömmen forsar förtvivlat runt Ariel där hon ligger som en
skadeskjuten svan i sin dödskamp!
Efter vad
som känns som evigheter och efter ett misslyckat försök får vi till
slut över en tross från motorbåten. Lägger om båda för-knaparna,
kommer dom att hålla, det är frågan???
Sakta,
sakta dras Ariel av grund, hoppande och sakta minskar slagsidan och
plötsligt är vi åter tagna av strömmen. Vi släpper trossen och
följer strömmen, motorn går sakta framåt, vi sjunker ihop, gråter,
chockade, förtvivlade och efterhand allt mer raseri över felaktiga
kanalböcker!!!
Efterhand
övergår den värsta förtvivlan i tacksamhet i att vi återfått vår
båt, vårt kära hem, vi kan inte sluta gråta, men gråten gör oss
dimsynta, vi har nästan svårt att se klart och styra. Helst av allt
skulle vi vilja lägga oss någonstans och låta oss och Ariel vila ut
några dagar, men omöjligt hitta någonstans, vi får bara fortsätta.
Efter
några timmar börjar den första smärtan släppa och vi börjar
inspektera båten, masten får bindas upp bättre, ingenting överbord.
( I alla mardrömmarna efteråt finns alltid bilden av vad som hänt om
Christian suttit längst fram på sin favoritplats på pulpiten när det
blev tvärstopp i 9 knop? Vad som kunde hänt flimrar förbi i drömmen
men bli för svår att sätta ord på och även prata om…)
Vi röjer
upp under däck, inget läckage, botten känns bra, kölbultarna sitter
fint, rodret verkar fungera som tidigare, allt känns och ser ut att
vara helt och fungera, det är bara i själen som skadan känns svår.”
Vi går nu,
trots att vi inte får, mitt i farleden, mitt emellan alla pråmar,
ibland två på var sida. Svåraste dagen hittills också vad gäller att
styra. Till detta kom det på e.m. mer och mer regn, så vid fyra
tiden var det nästan
 mörkt
av hällregnet, minimal sikt, såg ej över floden, alla båtar förde
lanternor och strålkastare. Genomfrusna, kalla, blöta, ledsna och
uppgivna styrde vi vidare. Försökte gå in i ”paradishafen” som
skulle vara fin och gratis men på grund och försökte ej igen utan
gick vidare mot kanalerna istället. Strax efter Düsseldorf, mitt i
Rhur-området börjar Rhen-Herne-kanalen. Hade egentligen tänkt gå
ytterliggare 40 km på Rhen och en annan kanal runt Rhur-området men
inte nu längre! Går in i den kanal vi tror det är, lägger till mitt
ibland skrot, kolhögar, lyftkranar, pråmar, fabriker, skorstenar,
dock tämligen stilla och tyst så här kl 8 på kvällen. Regnet nu
upphört. Tar mig en stor Gin o tonic, lite rismojs och går sen ner
och stupar till kojs, 90% medvetslös och sover i 13 timmar, och
faktiskt inga mardrömmar denna första natt efter…
Christian snäll
och hjälper Bi och diskar upp hela kvällsdisken. Barnen hade klarat
dagen otroligt och efter omständigheterna bra, mest varit under däck
hela dagen. Christian och Rasmus grät vid grundstötningen men visade
ingen rädsla, mest bara ledsen och av att se sina föräldrar så
förtvivlade…
Vi måste
snarast också dyka ner och inspektera köl och roder men vattnet
verkar ej vara det allra renaste här inte…?
Onsdagen den
27 juli, Rhein-Herne-kanal.
Vaknade
klockan ½ nio, utsövd, härligt! Faktiskt lyckas solen skina även här
i Rhur-området…
 Efter
den omskakande upplevelsen på Rhen var dom återstående kanalerna upp
genom hela Tyskland helt lugna och fina och utan mer dramatik. Dök
ner och kollade köl och roder inne i kanalen och förutom märken i
blykölen fanns inget att se eller känna, otroligt och turligt nog!
Även på land senare på hösten fann vi inget som var skadat, det
inger ett stort förtroende även för fenkölade båtar vid
grundstötning!
I Mittelland kanal hade dieselfiltret satt igen och det blev ett
kort motorstopp. Tysklands kanaler är lite mer enformiga med sina
raka långa välordnade kanaler men slussningen var färre och alltid
lika effektiva. De första dagarna slussade vi in i den vackrare
Elbe-Lübeck kanal och torsdagen d en
4 augusti, efter 6 veckor och ett par hundra slussar senare blev vi
äntligen utsläppta ur Europas gigantiska flod och kanalsystem. I
Travemünde kunde vi så äntligen och åter masta på och segla ut på
Östersjön. Nu var vi ”nästan” hemma! Vi hade planerat och lämnat
besked till dom där hemma att vara hemma i Lomma fredagen den 12
augusti kl 18.00 så vi fick ta det lite lugnt upp genom Danmark. Vi
gick genom en del av våra favorithamnar i ”Smålandsfarvattnet” och
genom ”Bögeströmmen” ut till Rödvig vid Stevens klint, resans sista
gästhamn.
Fredagen den
12 augusti, Rödvig, Danmark – Lomma, Sverige.
Bunkrar
mer danska godsaker. Går i ökande slörvind i rasande fart snett över
sundet och siktar efter nästan 14 månader och 6510 sjömil, hurra,
eller usch, eller, i alla fall nästan tårar i ögonen, SVERIGE!
Närmare bestämt
Malmös tråkiga industriutkanter. Sjön börj ar
bygga upp, vinden sliter molnen i trasor, solen sticker ibland blekt
igenom. Öresund och den svenska sommaren känns lätt igen!
Nu går det för
fort, Navigatorn visar att vi kommer fram för tidigt och ”folk”
väntar oss inte förrän ca 18.00!
Firar ner
focken och hårdskotar storen. Känns konstigt och dumt. Är nog första
gången vi försöker segla långsammare än vår fina pålitliga Ariel III
vill och kan.
Sätter ånyo
fullt ställ och anländer Lomma strax efter sex. Möter Uno och Lena i
deras nya Ballad.
 Hela
familjen Boye hoppar som galningar. Champagne och jättestora
bamsekramar och blommor. Jane, va kul, kommer släntrande ”som om det
var igår”. Tom, Agneta och Stefan dyker upp från Malmö. Härligt,
opretentiös, glad och busig korvfest i sittbrunnen.
Vad fint det
kändes just då…att komma hem…
 …och
sen’ bar vi, och flyttade, och packade, och städade, och fejade, och
körde, och jobbade, och handlade, och gick till banken, och diverse
affärer, och till posten, och ringde till jobbet och tandläkaren,
och till BVC och MVC ( Jens var nu på väg!!!), och optikern, och
förskolan, och tvättade, och torkade, och sorterade, och kontaktade
blomstervattnare……och tänkte, och drömde…
- SLUT - |
