|
2004-12-09
Späckhuggare
i sikte! – Resebrev från Ariel IV i Nordnorge, del 1 av 2.
Efter sommarens härliga segling längs
Norges västkust förtöjde vi Ariel IV med dubbla tampar åt alla håll
längst in i Inndyr hamn alldeles innanför Lofoten. Eric bor ombord
under de perioder han är däruppe och jobbar som läkare. Hösten
har varit tuff med hårda stormar och även om Ariel IV ligger väl
skyddad i hamnen har Eric flera nätter funnit sig rullande fram och
tillbaka i kojen när båten krängt i vindbyarna.
När jag kom upp från Skåne på besök
i mitten av november låg en halvmeter snö på däck där det inte
var skottat och bryggan var så hal att jag fick hålla mig i räcket
så att mina stadsvantar nästan frös fast. Eric hade monterat ett
rep med knutar på att dra sig upp i som gjorde det lite lättare
att ta klivet över från den gungande bryggan till det hala däcket.
När jag sedan böjde mig ner för att slinka in under kapellet över
sittbrunnen fick jag en dusch lössnö in under jackkragen. Det var
bara att hänga de opraktiska Skånekläderna på en krok och dra
fram snöoverall, fordrade stövlar, skidvantar och rånarluva. Alla
ser likadana ut däruppe i polartrakterna, det vill säga man ser
inte hur de ser ut under sina stora varma vinterkläder.
Väl nere i Ariels inbjudande salong
var det varmt och skönt, nästan för varmt … Vi hade ingen värmare
under åren i tropikerna men inför resan mot Nordpolen byggde Eric
in en värmepanna under förra året. Den verkar vara överdimensionerad
för Ariel. Med pannan på lägsta markering var vi ändå tvungna
att ha de stora sittbrunnsluckorna på vid gavel för att få lagom
temperatur ombord. Kontrasten mot utanför var närmast
lustig.
Eric hade fått låna en liten rostig
jeeplastbil av en kollega. Förarhytten blev full av oss två och våra
ytterkläder. På flaket under en presenning låg utombordsmotor,
bensindunkar, flytvästar, sjöställ, nödraketer, kikare, kameror,
termosar och ett förråd med blåbärssoppa. På flaket ovanpå
presenningen låg vår grå/vita gummibåt ouppblåst, ihopsjunken
som en ledsen val.
Så körde vi norrut på stora dubbdäck
ungefär 25 mil mot Narvik. Strax innan staden tog vi av ut mot
Tysfjorden. Jag hade aldrig hört talas om Tysfjorden förut men det
hade japaner, amerikaner, tyskar, engelsmän och även några
svenskar. En del var forskare och en del var vanliga äventyrare.
Kanske tvåhundra personer från hela världen hade denna helg
sammanstrålat på ett norskt litet vildmarkshotell för att möta
och följa en del av späckhuggarnas liv. Vi fick en liten stuga i
strandkanten där vi verkligen önskade att vi haft med lite värme
från Ariel IV.
Det var inte helt lätt att nästa
morgon få på tre lager underställ, vinteroverall och sjöställ
med flytväst utanpå. Jag kände mig som någon sorts rymdfarare
eller Michelingubbe och hade svårt att röra mig. Men vi lyckades bära
ner dingen till vattnet och pumpa upp den. Motorn ville först inte
gå igång och vi undrade om utombordare kanske inte trivs så bra i
minus femton grader. Det kändes underligt att i full fart styra ut
över vattnet, som vi har gjort på samma sätt så många gånger förut,
men aldrig förr med snö i båten och isande vind runt näsan. Det
är tur att Golfströmmen finns. Vattnet i fjorden var fyra grader
varmt.
Späckhuggarna följer sillen. När
fiskeflottan i slutet av 1980-talet hade lyckats fiska upp större
delen av sillbeståndet utanför Island  ändrade sillen
sina vandringsvägar och började gå in i fjordarna innanför
Lofoten varje höst. Späckhuggarna följde efter. Ingen vet hur många
år sillen och späckhuggarna återkommer. Men forskarna lär sig
mer och mer om deras liv och leverne så länge de kommer tillbaka.
Idag finns det väl reglerade sillkvoter vilket innebär att
sillbeståndet är i god tillväxt igen, till skillnad från
torsken.
Vi korsade fjorden och började undra
hur vi någonsin skulle kunna hitta späckhuggare på den stora ytan
när vi fick syn på en liten klippö med ett smalt ”träd” på,
ganska långt bort. Det tog kanske en tiondels sekund att inse att
”trädet” rörde sig och rullade ner i vattnet med den jättestora
valrygg som det växte på. Trädet/fenan var smal och spetsig och förmodligen
ungefär en och en halv meter högt. Så långa är späckhuggarhannarnas
ryggfenor. Hela kroppen kan bli upp till 9 meter lång och väga som
mest 8 ton. Det kändes fantastisk att vi faktiskt hade sett vår första
späckhuggare. Men skulle vi få se fler? Vi stängde av motorn och
drev stilla med ström och vind. Små vågor kluckade mot sidan av
dingen. Solen strålade vackert men svagt under den timme den var
strax över horisonten. Vi drack varm blåbärssoppa med stort välbehag.
Det tog kanske en kvart innan en stor grupp späckhuggare kom
simmande, men denna gång rakt emot oss, hoppande och dykande som de
stora delfiner de faktiskt är. Hannarnas höga smala ryggfenor,
honornas lite mindre och bredare och de små fenor som tillhörde
ungar. Jag blev lite skraj när jag såg dessa jättedjur i samlad
tropp komma rakt mot oss och jag kröp ner på golvet i dingen. Men
de dök så fint in under gummibåten och vi såg några av dem som
svartvita skuggor rakt under oss i det klara vattnet. Bakom oss började
de busa och dök två meter rakt upp i luften eller hoppade två tätt
tillsammans som om de parsimmade. Eleganta och smidiga gigantiska
svartvita delfiner med stora och tunga plask. Jag önskar ni kunde få
höra hur imponerande det lät när stora moln av vattendroppar
liksom swoschade rakt uppåt från andningshålen på ryggen, högt
upp i luften. Det var den första och den största upplevelsen den
dagen. I flera timmar följde vi sedan ”vår” familjegrupp och lärde
oss efterhand att känna igen dem som en sorts vänner. Och vi hade
flera dagar kvar att lära känna dem på …
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
