Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 7

<<<>>>


Ariel IV  5 augusti 2005

Kapplöpning mot Nordpolen

Vidare mot Nordpolen. Nordliga isande motvindar. En natts kall, kall dimvädersegling till nästa ankringshamn Magdalenafjorden. I inloppet lyfte dimman ofattbart nog och solen öste ner på flytande isberg överallt och de vackraste snöklädda bergstoppar vi någonsin sett. Med isbergsspanare på fördäck snirklade vi för motor in bakom en glaciär och ett utstickande näs med en liten sandstrand och ett femtiotal gravhögar innehållande döda valfångare från 1600-talet. Vad som nu kan finnas kvar av fångstmän efter isbjörnars och senare turisters framfart. Det går inte att gräva djupare än en halv meter i Svalbards mark där permafrost råder året om. Flera stora isberg kom för nära båten. Vi motade bort dem för att de inte skulle trassla in sig i ankarkättingen och dra loss ankaret. På natten kunde vi höra små och större berg när de dunkade emot skrovet och gled förbi. Vi låg i kojerna och lyssnade, smältande isberg i havsvatten låter nästan som porlande vatten längs skrovet när Ariel IV seglar stilla i lätt vind. Jens vaknade vid ett tillfälle och trodde att vi fortfarande seglade.

Om Virgohamna finns olika åsikter. Stället där det finns flest spår i världen efter kapplöpningen mot Nordpolen. Fridtjof Nansen ansåg år 1920 att viken var ”et öde uhyggelig sted, …en innestengt, ukoselig bukt”. Ballongfararen Andrée tyckte 1896 att det var en trygg hamn, i den grad trygga hamnar nu kan finnas i ett så barskt klimat som på Svalbard. Han byggde sitt ballonghus här och startade sin ödesdigra polarexpedition. På samma ställe samlades valfångare runt Harlingers kokeri 200 år tidigare och amerikanen Wellman 10 år senare när han försökte nå Nordpolen med luftskeppet America. Ariel IV angjorde mellan brytande rev i norsk ”liten kuling” och ankrade i knapp lä bakom ett litet näs. Här låg vi inblåsta i tre dygn och kunde inte komma vidare mot Nordpolen. Det kunde ha blivit tre ytterst tråkiga instängda dygn men sådant är inte långseglarlivet. Det första dygnet spelade vi spel hela dagen och natten. Det andra dygnet gick vi iland iklädda nästan alla kläder vi äger, och iklädda gevär som man måste här. Vi såg själva gropen där Andrées gondol hade stått och överlämnade ceremoniellt en vit och en svart sten från gondolgropen på Hovs Hallar där Max von Sydow 100 år senare hade bestigit Troells kopia. Resterna av Wellmans hus och luftskeppshangar låg som ett stort plockepinn, tydligt för oss att urskilja och förstå hur det faktiskt sett ut. På väg ut till Ariel IV i gummidingen såg vi två isbjörnar komma ner från ett fjäll, en mamma och en unge som vädrade mot oss, bestämde sig för att vi var ofarliga och sedan lekte ohämmat i snön. Så ofarliga de såg ut, de som anses vara bland världens farligaste för människan. Samma dygn bakade vi kakor och bjöd över besättningarna från två norska båtar som också sökt skydd, till en härlig knytkalasfest. Det tredje dygnet for vi över viken till Smeerenburg där holländarna på 1600-talet lämnat nio ugnar, trankokeri och resterna av ohämmad slakt på val och valross. Enorma ben och kotor fanns fortfarande att se. I vår fantasi kunde vi på det karga, platta näset föreställa oss de hundratals arbetande männen och de åtföljande kvinnorna i kök och bordell. I verkligheten såg vi resterna av hus och ugnar ett fåtal hukande låga blomstertuvor, en rikedom av lavar och mossor i underbara gula och röda nyanser samt några små vilda vackra Svalbardrenar.

När nordanvinden äntligen gav upp efterföljdes den av sol och total stiltje. Varken kuling eller stiltje är önskade förhållande för seglare. Men för motor ”seglade” vi igen ytterligare norrut. Efter att ha passerat både den 78:e och 79:e breddgraden nord närmade vi nu oss den, för seglare smått legendariska, 80:e breddgraden nord. Nordpolen var inte långt borta. När instrumenten visade 80 grader nord hurrade vi för oss själva och hade godisregn i sittbrunnen. En grad senare angjorde vi ön Moffen där ett hundratal valrossar låg i en tät hög och sov. Enligt naturlagbestämmelser kunde vi bara se dem i kikare från några hundra meter. Även om Ariel IV fått särskilt tillstånd att gå hit från Sysselmannen som är Norges förlängda myndighetsarm på Svalbard. Norska katamaranen Kati som vi tagit sällskap med över oceanen förtöjde bredvid oss. Vi flöt där tillsammans några timmar och makade gemensamt bort de isflak som kom för nära. I denna obeskrivligt sköna omgivning firade vi med Jägermeister och chokladpudding med grädde samt tog ett nakenishavsdopp från akterspegeln. Doppet tog nog bara en sekund men var himla härligt efteråt, när huden liksom brände och dunkade. Den flytande isen var här inte isberg som kommer från glaciärerna utan isflak som kommer från packisen. Den tidigare vindriktningen och styrkan hade tvingat packisen söderut. Vi låg nu vid Nordpolsisens sydligaste utkant och kunde inte komma längre norröver. Vår senaste livsdröm om en segling mot Nordpolen hade nått sitt mål. Livsdrömmar är viktiga.

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 7

<<<>>>

 

arielfyra@hotmail.com