|
Ariel IV
1 september 2005
Gamla Nordsjön
hon svallar och brusar....
 Under
sista seglingsdygnet söderut från ön Jan Mayen till Seydisfjordur på
ostkusten av Island korsade vi polcirkeln. Efter tre månader fick vi
uppleva nattmörker igen och se stjärnor. Så vackra de är! Men vi
angjorde Island i morgonljus och gick för motor uppför en bedårande
skön fjord där vi kunde känna lukten av får ända ut till båten.
Tryggt förtöjda stupade vi i säng efter nästan en vecka till sjöss.
Efter att ha spolat båten, sköljt upp salta
kläder hyrde vi nästa dag en bil för att se lite av Island. Sjön
Myvatn fångade oss med sina speciella magiska naturområden. Där
badade vi i heta källor, klättrade upp på vulkankratrar, promenerade
bland sprutande svavelångor och förundrades över kraften i "Europas
Niagarafall"
 Dettifossen
och de enorma lavafälten i Krafla. Det fanns inte en färgklick i
området förutom vår röda hyrbil. Tillbaka på Ariel hade vi fått en
fransk båtgranne. Milene tänkte segla ensam tillbaka till Frankrike
då hennes pojkvän oväntat hade kommit in på en utbildning och blivit
tvungen att åka hem. "Pas de problem".
Väderkartorna studerades intensivt igen inför
den fortsatta färden mot Färöarna. Åter låg ett lågtryck öster om
Cape Farwell på Grönland. Det fördjupades och skulle nå Island om
tre dygn och Färöarna om fem till sex dygn. Däremellan skulle det
bli goda västliga
 vindar
även om styrkan verkade vara av det alltför svaga slaget. I
strålande sol lämnade vi Island. Utanför fjordmynningen mötte oss
sydostliga vindar rakt i nosen, som ingen förutspått, och som gjorde
livet synnerligen obekvämt och surt ombord. Det blåste kulingstyrka
och vi kunde inte hålla kursen utan tvingades styra tillbaka mot
norra Norge igen. Lågtrycket vid Grönland utvecklade sig till ett
stormlågtryck på 965 millibar och vi fick stormvarning på vår
vädermottagare. Inte mycket vi kunde göra. Båda alternativen, att gå
tillbaka mot Island eller att gå söderut, skulle innebära att gå
lågtrycket i mötes. Mentalt började vi förbereda oss på att rida ut
en storm till havs.
 Men
drygt ett hundra sjömil norr om Färöarna dog plötsligt vinden ut och
det började regna. Vi kunde motorsegla rakt söderut mot målet
Färöarna! De här haven och deras kusiner vindarna är bland de mest
opålitliga i världen.
I skymning kom vi till slut in mellan
majestätiska klippformationer; Kalsoy på ena sidan och de
"förstenade jättarna" Risin och Kellingin på andra sidan. Havet blev
lugnt och en sista Grindval sprutade sin vattenkaskad, sa adjö för
denna gång och simmade ut till havs. Vi hade tur med
tidvatten-timing och fick sex timmars medström sista biten in i
hamn. Som mest loggade vi 12 knop genom starkt strömmande vatten i
smala sund och runt uddar i svartaste natten. Väl inne i Torshamn
klockan ett på natten kom en trevlig och hjälpsam hamnkapten och såg
till att vi fick en bra plats mitt i stan. Klockan tre, efter att ha
ätit ägg och sill och en eller två "ankarsnapsar", törnade vi
medvetslösa till kojs. Nästa dags baksmälla var inte från snaps och
öl utan från hård segling. Det känns i kropp och själ av hårt
fysiskt arbetet och för lite sömn. Vi hade tur som slapp undan
ovädret.
 Den
tyska båt som kom in två dagar senare hade inte haft samma tur. Far
och son hade legat i 16 timmar i 12 Beaufort, dvs upp mot 35 m/s.
Hela storseglet var i små trasor, sprayhooden avblåst, akterpulpiten
intryckt och förvriden. Men de kom
in … Det kändes skönt att ligga inblåst i Torshamn på Färöarna.
Staden är full av små trånga gränder mellan vackert renoverade hus
med en livlig hamn i centrum. Här hade vår stadsminister spankulerat
bara två dagar före oss. Halva morgondagens tidning, som innehöll
gårdagens nyheter, handlade om stadsministerbesök från Sverige.
Dagens tidning hade alltså morgondagens datum. Innebar detta att
dagens väder var gårdagens? I Torshamn passade vi på att smaka
öarnas specialiteter, bland annat stekt Lunnefågel. Inte så mättande
men gott och spännande. Från Torshamn tog det bara ett par timmar
att köra till de norra delarna på Streymoy och Eystruoy, de största
öarna på Färöarna. För första gången på länge såg vi grön natur, kal
med få träd men ändå vacker och mer färgrik än Svalbard och Island.
Efter en lång dags "kryssande" mellan fåren på vägarna började vi
planera inför nästa etapp till Shetland, ca ett och ett halvt dygns
segling. För första gången i dessa väderosäkra hav såg vi inte till
några elaka lågtryck. På Shetland utlovades sol och svaga vindar de
närmaste dygnen. Sanningen och Seglingen kom att bli en helt annan.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal |
