april 18th, 2020
 Vi väntar, alla vänner på båtarna runt oss här i viken på Barbuda väntar, många börjar bli oroliga på riktigt. En dryg månad har vi väntat och egentligen haft det ganska bra, men efterhand som orkansäsongen närmar sig blir det uppenbart att vi inte bara kan vänta. Enligt insatta rapporter kommer det att bli en extra farlig orkansäsong i år. Vi måste vänta ytterligare några veckor på att vinterstormarna i norra Atlanten ska upphöra. Sedan måste alla de hundratals båtarna här, som ska till Europa, ge sig iväg. Vi med.
I FB gruppen för cruisers på Antigua och Barbuda ingår drygt 2000 personer. Varje dag kommer nya bestämmelser och meddelanden, från lokala myndigheter och från andra seglare. Vi vet att 24 timmars utegångsförbud är förlängt ytterligare en vecka, för tredje gången. Vi vet att kön utanför mataffären är flera timmar lång. Vi vet att folk fått böter för att de inte burit ansiktsmask och fängelse för att ha trotsat utegångsförbudet och träffats i stora grupper. Vi vet att flygplatsen är stängd och inga båtar släpps in i landet.
Fyra av vän-besättningarna på Barbuda är familjer med barn. De hade tänkt flyga hem och få över en betald leveransbesättning från Europa för att segla båten tillbaka. Kommer det att bli möjligt innan det är för sent?
Vi längtar efter våra barn och barnbarn. Som tur är får vi lära känna seglarbarnen. Rury och Lilian från irländska båten ”Danu” kommer över en dag och undersöker Ariel IV alla utrymmen. De har en äldre stålbåt liksom vi och känner sig hemma direkt. Rury har med sin favorit en mjukdjurs späckhuggare. Den får leka med papegojan som våra barn lämnade ombord för tjugo år sedan. Irländare spelar så klart de fiol, och har sina instrument med sig. Vi får en rolig liten konsert i sittbrunnen.
Så kommer dagens meddelande, vi får inte vara kvar på Barbuda. Det vackra, vilda ön där vi har kunnat leva någorlunda fritt, trots karantän, ska tas ifrån oss. Vi måste in och trängas på Antigua ankarplats tills vi äntligen kan ge oss iväg hemåt.
Kommentera » | 19 Kommentarer »
april 9th, 2020
Dingefest, javisst, så bra när vi inte får vara på land längre. Fullmånen i april är den största på året och kallas Pink Moon. Mycket väl värd att fira!
Vi är tio båtar här på Barbuda, ankrade i en slags karantän. Besättningarna kommer nu en efter en i sin dinge och gör fast i en boj. Fred på franska båten ”Oi” har lagt ut sitt extra ankare mitt ibland båtarna och gjort fast bojen i den. Dingarna bildar en ring runt bojen och vips har vi har en festcirkelplats på vattnet.
Festen börjar med att hela familjen på irländska båten ”Danu” ger konsert med irländsk musik på fiol. De har däcket på ”Oi” som scen. Hon är ankrad 25 m bort. Sedan startar omkring- langning mellan dingarna av diverse godsaker. Det ena fatet efter det andra med små inlindade korvar, mystiska bruna bollar, kex med osthögar eller jordnötssmör, nötter och annat passerar Ariel IV dinge och det är bara att ta för sig. Sista fatet kommer från ”Oi” och är franska crepes med socker att strö på. Var och en har med sin egen dricka.
Så sänker sig en eldröd sol i havet och vi vinkar ”Farväl och välkommen tillbaka”. Sen kommer huvudpersonen, månen, som stiger långsamt upp på himlen. Otroligt vacker bland små molntappar och stjärnor. Vi förstärker dingeringen med ett rep som omsorgsfullt sammanfogas i ändarna och skapar en rep-ring som vi alla håller i. Den symboliserar vår hyllning till fullmånen. Vi lyfter den tillsammans mot månen och ylar högt i kör för lycka och välgång under den kommande månaden.
Två dingar har med gitarrer och den välkända ”What shall we do with the drunken sailor?” kan sjungas högt av alla fem nationaliteter som är där. Barnen har vid det här laget blivit lätt vilda och klättrar skrattande i full fart runt alla dingarna i cirkeln. Natten har kommit, det är kolmörkt, men månen lyser oss kraftfullt när vi kopplar loss vår dinge och var och en ror hem till sig.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
mars 30th, 2020
Här lever vi i vår ö-bubbla på Barbuda vid Antigua. Så härligt att vara fast i Västindien säger många. Javisst, vi dricker rom och grillar hummer på kvällarna, springer träningsrundor, snorklar och simmar långt på dagarna. Många trevliga seglare ligger här; från Sverige, Storbritannien, Irland, Frankrike och Sydafrika. Några seglar kite, windsurfar eller SUPar. Hälften av de tio båtarna är familjer med barn ombord. De seglar optimist eller paddlar bräda. Det är rena semesterorten. Kan man tycka om man ser oss utifrån.
Men det finns mycket oro som kommer fram vid lägerelden om kvällen. För allt som händer i världen förstås men också för oss här som verkar ha det så bra. En båtfamilj vill sälja båten och flyga hem. Det går inte. Eller kanske pappan längre fram kan hitta någon att segla hem båten med och familjen kan flyga. Med tre små barn varav ett bara två år är det svårt att inte veta vad som kommer att hända.
Många undrar hur de ska kunna segla hem över huvud taget. En del är ute på sin första långsegling och känner sig osäkra på hemseglingen över Atlanten. Azorerna, där båtar normalt pausar, har stängt. Kanske måste de segla direkt hela vägen hem.
Alla grannöar runtomkring är stängda. Reglerna från Antiguas beslutsfattare stramas åt nästan varje dag. Nu får vi inte segla runt mellan vikarna längre, har utegångsförbud kväll och natt och får endast besöka land för proviantering och eventuella besök på apoteket. Inga fler båtar får komma hit. Den lilla ö vi ”bor på” stänger ner efterhand liksom alla de stora länderna i världen har gjort. Hittills har konstaterats sju fall av Corona men inga dödsfall.
Samtidigt finns ett lugn här. Ingen kan förflytta sig eller göra nya planer. Vi ”bara är” här tillsvidare. Ganska skönt egentligen sa idag en ung familjefar som verkar ha levt ett stressigt liv i storstad tidigare. Vi har tre ägg kvar, en halv tomat, en morot, ett paket bacon och lite till. Får se hur många dagar vi klarar innan vi måste segla in till ”stora” Antigua och proviantera. Då blir vi fast där.
Kommentera » | 10 Kommentarer »
mars 19th, 2020
Vi gömmer oss på Barbuda, en liten ö som tillhör Antigua. Här leker vi Söderhavet och låtsas att vi är på en atoll. Kritvita ständer, turkosa laguner, spännande rev att snorkla på. Men det är ont om palmer. Dem tog orkanen 2017. Iland finns inte en enda människa. De flesta ca 2000 invånarna bor i öns enda lilla by Codrington, någon mil bort.
I ”vår” vik ligger sju båtar, tre med barn ombord, varav en svensk katamaran ”Paloma”. Läge för beachparty. Matförrådet är tunt efter att vi redan gömt oss här en vecka, men grillspett är bra. Vi satte på det som fanns. Några nyfångade fiskar kompletterade solnedgångsmåltiden.
På Barbuda finns inga Coronafall, men man har stängt skolan och vi hörde att den lilla brödbutiken vägrar fler än tre personer åt gången att komma in. Hysterin har alltså nått även hit även om vi inte märker det i vår vilda vik.
Öarna runtomkring har stängt sina gränser. Vi kan inte komma vidare till St Barth och St Martin som vi planerat innan hemsegling över Atlanten. På franska St Martin måste man fylla i ett speciellt papper och motivera varför man behöver gå iland och vart man ska. Mataffärbesök är än så länge godkänt.
Nåväl, Barbuda är ett perfekt ställe att gömma sig på. Hoppas bara att affärerna på Antigua inte är tomma när vi måste bunkra inför överseglingen till Europa …
Kommentera » | 5 Kommentarer »
mars 10th, 2020
Dominica är vår favorit-ö hittills i Karibien. Fantastiska vandringar i prunkande regnskog. Den absolut härligaste turen gick till ”Boiling lake”. Vi vandrade uppåt, uppåt, neråt, neråt och kom till en dal med varma små källor som genererar pysande rökplymer. Sedan mera uppåt, uppåt, neråt, neråt, nu med hjälp av klätterrep på flera ställen och hopp från sten till sten över forsande bäckar. Med lera upp till midjan nådde vi äntligen, efter fyra timmars vandring, en ca 70 m i diameter, kokande sjö. Ja, det är sant, hela sjön kokar och luften är full av ånga. Benen var som kokt spagetti och vandringsstavarna nästan också. På väg tillbaka badade vi i en ljummen pool med ett vattenfall över huvudet och simmade slutligen in i en ravin ”TiTou Gorge” genom iskallt vatten till en magisk grotta och ännu ett vattenfall. What a day!
Men så gjorde Eric en vanlig inspektion av båtens botten och hittade en bult till propellern som behövde fixas. Han kunde inte göra det under vatten. Guadeloupe, ön norr om Dominica, är fransk. Det är svårt att förstå vad de säger där och kön för upptagning var ca en månad! Men surprise, surprise, efter en nattsegling förbi Guadeloupe befann vi oss plötsligt på ön Antigua istället. Här pratar man engelska och är, som på Dominica, extremt hjälpsam. Efter två dagar var Ariel IV på land, fick propellern fixad och i vattnet igen.
Så nu kan vi fortsätta vandra. Igår besegrade vi Antiguas högsta berg, Mount Obama på 395 meter. Inte så högt kanske men spännande vandring i orörd trollskog, massa lianer och vidunderlig utsikt. Antiguas, i huvudsak svarta befolkning, bytte namn på berget. På en skylt står det; ”In honour of the historic election on November 4, 2008 of Barack, Hussein Obama, first black president of USA. As a symbol of excellence, triumph, hope and dignity. For all people.” Vi önskar att han fortfarande var president.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
mars 1st, 2020
 Maria var förfärlig och skrämmande. Hon drog fram här, över ön Dominica i september under orkansäsong 2017. Hon slet av tak på 98% av alla hus på ön, kastade båtar upp på land, förstörde infrastruktur, slog ut sjukhus och skolor osv. 65 personer dog och 34 har man fortfarande inte hittat. Vindstyrkor gick upp till 75 meter per sekund. Regn orsakade jordskred som drog med hus. Förhöjd vattennivå orsakade stora översvämningar. Vi förfäras av vad vi fortfarande ser idag.
Vår lokala kontakt Markus i huvudstaden Roseau har en 13 månader gammal bebis. Han har fortfarande ingenstans att bo med sin familj. Hans hus blåste bort och delvis dränktes. Nu lever familjen tillsammans med Markus föräldrar i ett litet hus uppe i bergen. Han sköter några förtöjningsbojar i hamnen, tar betalt av seglare som använder dem och försöker spara ihop till att kunna laga sitt hus.
Vi träffade en liten fransk grupp med lokal guide Albert, på vandring i bergen. Han berättade att han var volontär efter orkanen. Han delade ut mat till dem som blev utblottade. Öar runt omkring som inte blivit riktigt lika illa åtgångna hjälpte till med förnödenheter och världsbanken m.fl. hjälpte med pengar.
I vår guidebok stod om ett ”hjälpsamt” hotell i Roseau som servar seglarna med jollebrygga, info om utflykter, tvättmöjligheter m.m. När vi kom dit fanns bara en ledsam ruin kvar. Boken var några år gammal …
Dominica är en av de vänligaste öarna vi har mött i Karibien. Folk hälsar, frågar om vi behöver hjälp och försöker inte lura av oss pengar med så kallade turistpriser. Vi tycker riktigt mycket om den här lilla utsatta ön, både människorna och dess vidunderligt vackra natur.
Kommentera » | Inga kommentarer »
februari 21st, 2020
Vi hittade några fina koraller i en vik på Martinique. De ser vi inte så ofta längre. Så har det varit länge på många, många ställen på jorden där vi nyligen har snorklat eller dykt. Det var inte så när vi seglade runt jorden med våra barn för tjugo år sedan.
Det har tagit miljoner år att bygga upp korallreven. De är egentligen stora kalkstrukturer som formats av skelett från små koralldjur. Korallerna lever i symbios med speciella mikroalger som ger korallen näring och dess färger. Höjda vattentemperaturer gör att algerna ”spottas ut” ur korallen. Den bleknar och svälter ihjäl. Global uppvärmning hotar idag ca 75 % av dessa havens fantastiska ekosystem.
Korallreven upptar mindre än 1 % av jordens havsmiljö men en fjärdedel av allt marint liv bor i eller runt korallen. De är oaser av sjudande liv och kan nästan beskrivas som en slags havens regnskog.
Vi hoppas att alla barnbarn och barnbarnsbarn kan få glädjas och häpna över korallernas fantastiska värld!
Kommentera » | 1 Kommentar »
februari 11th, 2020
 Det började med att vi hade stormstyrka i vindbyarna under natten. Eric hade dykt på ankaret och konstaterat att det låg väl nedgrävt så vi var inte oroliga för att dragga. Men, på morgonen hade vindmätarna slutat fungera. Inte roligt i dessa vindskiftande vatten och inte roligt inför hemseglingen i maj över Nordatlanten.
Eric kollade vindinstrumenten i sittbrunnen, kablarna genom masten och givaren i masttoppen. Givaren funkade inte. Den är bara två månader gammal! Han ringde de två Ray Marin verkstäder som finns på Martinique. I den första svarade en otrevlig fransman att ”jo de kan eventuellt hjälpa oss om fyra veckor …” I den andra svarade en vänlig fransman som kunde engelska (!) att ”visst kom hit med den så kollar vi.”
Vi tog bussen över ön från Fort de France bukten till Le Marin där verkstäderna ligger. Jaques (den vänliga fransmannen) konstaterade att ”New things can´t break” och log snett. Han visste nästan omedelbart vad som var fel och undervisade Eric i hur han själv skulle kunna fixa felet (kabeln inne i masttopp givaren) om det händer igen. Tusen guldstjärnor till den mannen!
När vi promenerade tillbaka till busshållplatsen kände Eric plötsligt hur det rann från ryggsäcken och ryggen började brinna som om han simmat baklänges in i en jättemanet. Snabbt in i skugga och av med ryggsäcken. Locket hade vridits upp på en stor flaska impregnering till sol/regntaket som vi köpt. Det urstarka medlet hade blött ner alla Erics kläder och trängt in i huden. Han sprang över gatan in på en restaurang toa, fick av sig alla kläder och sköljde dem och sig själv, kom ut genomblöt men nu av vatten. Aj, aj, aj, ryggen var illröd. Vi satte oss längst bak i bussen och han tog av sig tröjan.
Tillbaka vid dingen hade någon snott vår ”död-mans-grepp” kabel. Många svärord!
Vinden låg på hela natten och Ariel gungade ordentligt. Dålig sömn.
Nästa morgon hade ryggen och vinden lugnat sig. Eric satte tillbaka vindinstrumentet i masttoppen. Fungerade inte. Många svärord!
Stängde av strömmen till instrumentet och satte på igen. Fungerade, hurra. Jubel!
Kommentera » | 7 Kommentarer »
februari 4th, 2020
 Vi är på Martinique, på väg till Dominica där man har en av de bästa karnevalerna i Karibien. Den sker på de traditionella karnevalsdatumen efter fastan i slutet av februari. Här på Martinique har man normalt karneval på samma datum som på Dominica
Men hör och häpna; igår på söndagseftermiddagen genljöd plötsligt massor av intensiva trummor över hela bukten. ”Vad händer” tänkte vi, och for i full fart med dingen från ankarplatsen in till stora bryggan i centrum av St Anne. Massor av folk hade samlats på torget och överallt längs gatorna. Först såg vi en grupp gul/orange karnevalsklädda dansare och trumslagare. Trummor av alla storlekar blandades med maracas och olika rytminstrument. Några blåste i snäckor eller trummade på vackert utsirade kalebasser. Oerhört intensivt och skickligt. Ett tjugotal dansare dansade skickligt till rytmerna. Oj vad det svängde om dem!
I flera timmar stod vi där och den ena gruppen efter den andra spelade och dansade förbi. Varje grupp var omkring hundra personer. De utstrålade en oemotståndlig glädje. Det gick inte att stå stilla. Nästan alla som tittade på dansade lite, så även vi, fantastiskt medryckande rytmer och en härlig spontan glädje. Dansarna var oftast unga men inte alltid smala och tjusiga. Alla kroppsformer fanns med och alla verkade lika stolta. Härligt att se. Vi såg bara en enda vit person i tåget. Man sade oss att karnevalerna i Karibien stammar från traditioner bland de slavar som förts hit från Afrika. Det var inte heller några sambarytmer i karnevalen, som i Brasilien, utan rytmer och musik som lätt förde tankarna till Afrika.
Jaha, och varför var det karneval i St Anne den 2 februari? Vi vet inte. Kanske har de förkarnevaler i byarna innan den stora karnevalen i huvudstaden Fort de France i slutet av februari. Det var fantastiskt att få vara med i denna spontana människoglädje på de små smala gatorna i St Anne.
Kommentera » | 1 Kommentar »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
Inte jämt visserligen, men ändå – bröllopsdag ombord Ariel IV!
