januari 26th, 2020
 Fördäck på Ariel IV är utöver sittbrunn och salong ett slags händelsecentrum på båten. Ofta, som på bilden, sitter vi där med vänner och njuter av solnedgången. Ibland med en ”sundowner” och några nötter. Idag är det brittiska Steve och Helena från ”Amalia”. Ibland sitter vi där, bara Eric och jag, efter avslutad segling och gläder oss åt att vara i hamn. Om det varit en lång och jobbig segling kanske vi firar vi med en ”ankardram”. När vi har gäster hemifrån, som ännu inte föredrar skugga, kan det ligga ett gäng solbadare på fördäck, eller en saltvattensvåt son som nyss slagit en volt ner i havet och kommit upp igen.
En mörk natt seglade vi från Bequia till Martinique. Bättre att segla på natten och komma fram när det är ljust än tvärtom. Inte ens en måne eller stjärnor som lyste upp vår väg. Kolmörkt i natten, men massor av ljus när vi passerade först St Vincent och sedan St Lucia.
En jättestor skyddad ankringsplats öppnade sig utanför St Anne och Le Marin på Martinique. Plötsligt kan inte en kotte i land prata engelska, bara franska. Tur att jag var au pair i Frankrike på sjuttiotalet. Plötsligt bär alla omkring på baguetter. En dam promenerade förbi bärande på två påsar med 10 baguetter i vardera.
En dag när det var skönt molnigt vandrade vi över de inre delarna av ön. Inte en människa inom synhåll. Plötsligt kom en ung kvinna farande på mountainbike. Vi frågade henne om grödorna runt oss. På ena sidan av stigen såg vi sockerrör. På andra sida ett jättefält med meloner. Gwen, som hon heter, flyttade till Martinique från Bretagne för 16 år sedan. Hon undervisar i fransk litteratur på universitetet i Fort de France. Vid det här laget hade vi vandrat i sex timmar. Då sa hon ”Vägen är avstängd längre upp. Ni måste gå tillbaka ett par kilometer för att komma fram” ”Nej, nej, det orkar vi inte” tänkte jag. Då brast hon ut i ett härligt skratt och vi med. Franskt skämt. Sedan bjöd hon oss på Pina Colada i sitt hus.
Kommentera » | 1 Kommentar »
januari 14th, 2020
 Den svenska båten ”Amiga Mia” låg ankrad en bit framför oss in mot Princess Margarets Beach i Bequia. Varje dag framåt eftermiddagen spanade vi oroligt för att se om någon jättekatamaran med chartergäster skulle försöka tränga sig in och ankra innanför oss, närmare stranden. Och nästan varje dag fick vi skrika till inkommande ”katta” och försöka förklara att alla på grund av det blåsiga vädret hade 50 m ankarkätting ute. Så att de inte skulle ankra ovanpå vårt ankare och riva det med sig.
Igår lyckades vi inte. En fransk 52 fot lång katamaran dundrade in i full fart framför” Amiga Mia” och lyckades trassla in ena propellern i tampen till Amigas extra ankare. Katamaranen var nu fast med ena motorn satt ur spel. ”Amiga Mia” är en L32, dvs. en ganska liten båt med dagens mått mätt. Hennes huvudankare med kätting höll fortfarande, men nu både den egna båten och jättekattan.
Vi for över i dingen från Ariel IV. Kapten Lasse på ”Amiga Mia” låg redan med snorkel i vattnet. Eric dök i och de försökte få loss tampen som hade virat sig hårt kring propelleraxeln. Flera andra långseglardingar kom farande och försökte putta kattan så hon inte skulle dra loss det kvarvarande ankaret, driva upp på land och dra med sig ”Amiga Mia”. En rastakapten stod på kattan och såg rädd ut. Chartergästerna med drinkar i handen förstod nog inte allvaret.
Vi pumpade luft till Eric under kattan men han kunde inte få loss den tjocka ankartampen. Nu återstod bara lösningen att skära av den. Betänk att detta var ”Amiga Mias” enda 60 m långa otroligt dyra tamp för extra ankare i svårt väder. Kapten Lasse kunde inte annat än säga ja. Visst, han ska få ersättning, men det är inte lätt att hitta en ny kvalitettamp i Västindien. Katamaranen tog sig vidare till ankring längre bort. ”Amiga Mia” och två andra båtar i närheten fick ankra om.
Nästa, lite mindre dramatiska, händelse den dagen, var att vår sista (av två medhavda) Kalles kaviar från Sverige, tog slut.
Kommentera » | 9 Kommentarer »
januari 3rd, 2020
På ett litet berg, på en av de vilda små öarna, innanför revet, på Tobago Cays, i Grenadinerna, står vi i den sista solnedgången i detta decennium. Nedanför ligger vita stränder, vajar palmer och simmar sköldpaddor bland båtar från hela världen. På förmiddagen snorklade vi, som i ett akvarium fyllt med färggrann småfisk och några som skräms; haj och barracuda. Här är lika fantastiskt vackert som när vi var här för 21 år sedan tillsammans med våra tre barn, bara så många fler båtar, mest charter. Västindien är populärt.
Efter bergsbestigningen firade vi i Ariel IVs sittbrunn, det nya decenniets ankomst tillsammans med besättningarna på ”Cross Ocean” och ”Flying Penguin”. De har seglat med ARC över Atlanten för första gången och upplever nu långseglarlivet och Karibien med ”nya ögon”. Så härligt att få höra riktigt många ”wow” och kunna glädjas med dem för första mötet med undervattensvälden och lyckan över det stressbefriade långseglarlivet.
Inför middagen på nyårskvällen inhandlade vi förmodligen världens dyraste grönsallad; en förpackning för 110 kr. ”Flying Penguin” köpte en hummer av lokala fiskare. Jag vågade inte ens fråga vad den kostade. Det är svindlande dyrt i Västindien. Alla bidrog och nyårsmiddagen blev ett riktigt lyxknytkalas. Klockan tolv tutade alla båtar på ankarplatsen så det rungade under stjärnhimlen.
Kommentera » | 24 Kommentarer »
december 19th, 2019
På fem meters djup utanför Moliniere Point på östra Granada hittade vi dessa barn. Omkring femtio stycken för evigt stilla i fyra ringar under ytan, tre små ringar och en stor. Först blev vi lite illa berörda av att se barnen där fast, med koraller som växer på dem och fiskar som simmar runt. Men sedan såg vi ett avslappnat lugn, harmoni och en härlig gemenskap i undervattensskulpturerna. Det kändes fint att snorkla och dyka ner till dem.
Längre bort hittade vi en sjöjungfru och en massa folk som ligger på botten och ”solar”. Sedan blev vi fulla i skratt åt en rolig gubbe som cyklar och till sist en halvnaken dam på en parkbänk. En oväntad och rolig skulpturpark under vattnet.
Det råkade vara den 13:e december vilket vi hade glömt. Som tur var bjöd kompisbåten ”Liv” oväntat in till Luciafika och vi fick både Lussekatter, ministjärngossehattar av gamla sjökort och Luciakransar av klippta foliebitar. Kul att försöka minnas alla gamla Lussesånger.
Dagen därpå seglade vi till Carriacou för at klarera ut från Grenada och sedan vidare till ön Union där vi har klarerat in i nästa lilla Västindienland St Vincent/Grenadinerna. Här i en ”paradisvik” finns den perfekta härliga sandstranden och en mysig liten bar med mycket god rum punch. Seglarna på en fransk båt blev så glada att de dansade kring borden.
Kommentera » | Inga kommentarer »
december 16th, 2019
 Så kom vi till Karibien, närmare bestämt Grenada, Prickly Bay. En trött tjänsteman, i ett litet hus vid stranden, klarerade in oss efter en timmes väntan. Han hade tjusig uniform och byxor med knivskarpa pressveck.
Prickly Bay är en stor skyddad vik med massor av ankarliggare. Efter några års segling i långseglarfattiga vatten är det kul att nu vara tillbaka i långseglarhetluft. Fem svenska båtar, engelsmän, fransmän, holländare, en italienare, en ryss, massa amerikaner och andra. Roligt att kolla flaggor och prata med folk på bryggan. Familjen på svenska båten ”Swede Dream” funderar på att bosätta sig här på land på riktigt.
Andra dagen vinkade vi in en minibuss till en vägkant och for på utflykt till öns lilla huvudstad St George med ca 40 tusen invånare. Staden är byggd kring en sjunken kratersjö som blivit en naturlig skyddad hamn. Nu kändes det verkligen Karibien, fullt med glada människor, knappt en enda vit, hög reggaemusik från olika håll, fina små hus i glada färger som byggts uppe på bergssidorna runt centrum, myllrande marknad, fiskebåtar i klara färger och hör och häpna två steelbands på samma dag.
Ett steelband var unga killar som övade i ett gammalt förfallet hus intill marknaden. På utsidan finns målade bilder av steelband musiker. Det andra bandet var imponerande proffsigt och spelade på kvällen nere vid kajen som del i en liten lokal ljusfest. Träd, hus och båtar var klädda i färgade ljus. LED lampor har gjort sitt intåg även här. Stora och små gick lite dansade fram längs kajen. Vi kunde inte låta bli att sittdansa på en bänk. Tror inte att någon kan motstå dessa rytmer.
Kommentera » | 1 Kommentar »
december 6th, 2019
 Det började med att vattenpumpen i pentryt gick sönder kvällen innan vi skulle lämna Surinam och segla till Karibien. Eric svor och jobbade hela kvällen med att byta den. Det fortsatte när vi lämnat marinan och gick nerför Surinam River mot havet. En bara några år gammal svanhals i plast där kylvattnet från motorn sprutar ut sprack och vatten for ut i hela akterutrymmet. Eric lagade tillfälligt med silvertape och jobbade med att ösa båten. Det tog timmar medan vi drev nerför floden. När vi äntligen kommit ut till havs och skulle hissa storen, sköljde massor av små fladdermusbajskorvar ut ur segelvecken och formligen regnade över däck och ner genom luckan i salongen. Jättekul med storrengöring både under och över däck i ganska kraftig sjögång på grunt vatten utanför kusten. Som tur var blev det inga märken på seglen.
Men, innan vi lämnade Surinam fick vi självklart hjälp av Janne och Kristina på ”Liv” och alla seglare som också låg vid bryggan, bl.a. med att bära dingen från ett skjul där den förvarats medan vi varit borta. Det är härligt med långseglarvänner som enkelt fattar vad som behöver göras. Och, när vi väl fått upp segel och satt vindrodret fick vi riktigt härlig segling i flera dygn, ”lagom” vågor och vind för skön inte alltför gungig gång.
Efter tre och ett halvt dygn såg vi så skymningsljus längs en strand och konturen av en bergig ö som började bli synlig. Grenada i Karibien växte sakta upp ur havet. I takt med att mörkret föll beslog vi segel och gick sakta för motor in bland ankarliggarna i Prickly Bay. Klockan var bara elva när vi njöt av en ankardram i sittbrunnen.
Kommentera » | Inga kommentarer »
november 26th, 2019
 En tarantula lever en halv meter från vår sittbrunn, en drygt decimeterstor hårig spindel. Förhoppningsvis på insidan av grannbåten där den bor. Kanske smyger den ut på däck nattetid och funderar på att hoppa över till oss … Jag har lite svårt att sova vid tanken. Visserligen är den inte särskilt farlig för människor, ger bara ett litet bett som känns som ett bisting ungefär. Men bara tanken på att den skulle komma kravlande upp i min koj får mig att nästan svimma.
Franska Annie och Mark som bor på grannbåten är inte heller glada. De jagar tarantulan med allehanda giftiga sprayer men spindeln slinker ner och gömmer sig innan de hinner attackera. Annie säger att den äter kackerlackor så det är ju bra. De har också en jättestor norsk skogskatt ombord men den blinkar bara med ena ögat när tarantulan springer förbi.
Vi var ombord på Anoschka, som grannbåten heter, igår och åt delikat fransk mat med dessert, vin och det hela. De förnekar sig sällan när det gäller mat, fransmännen. Vid ett tillfälle tyckte jag mig känna något mot foten som snabbt svischade förbi.
I övrigt har vi en hel del fladdermöss som flyger in och ut i båten. In genom nergångsluckan och ut genom någon av ventilerna som alla är vidöppna i värmen. Märkligt när de kommer farande just som man ibland vaknar till någon gång på natten. Vi har vant oss nu och reagerar knappt längre. De lämnar minismå ganska söta bajskorvar här och där men de är lätta att plocka upp.
Kommentera » | Inga kommentarer »
november 21st, 2019
 Tillbaka igen i Surinam och vårt hem Ariel IV. Orkansäsongen i Västindien går mot sitt slut. Det börjar bli dags att segla vidare norrut mot Tobago och sedan ”Windward Islands”, först Grenada. Det blir konstigt att komma tillbaka till Karibien så här 20 år efter att vi seglade ut på vår första världsomsegling tillsammans med barnen. Då var det ett enormt och spännande äventyr! Nu är det mer som att komma till kända vatten på vår resa hemåt.
Surinam är ett spännande litet land, några få städer längs kusten, mindre samhällen inåt land och sedan bara väldig väglös djungel hela vägen till brasilianska gränsen. Surinam river, där vi ligger på Waterland Marina cirka 25 sjömil uppströms, är liten en del av hela det väldiga området Amazonas. Marinan, som är den enda i Surinam, har tolv platser varav vi har en och svenska ”Liv” från Råå har en. Lisa Lindau, känd från ”Kvinna ta rodret” låg här också innan hon för någon månad seglade vidare med sin tjejbesättning.
Nu jobbar vi stenhårt med att få Ariel segelklar. Allt rostfritt och alla målade ytor ska få ett skyddande lager vax innan vi går ut i den salta Atlanten igen. Här inne i Surinam River strömmar sötvatten som är snällare mot båten. Seglen har kommit upp och alla tampar, fall och skot är på plats. Eric har installerat nya vindinstrument som vi haft med från Sverige. Skönt, vi har inte kunnat avläsa vind på över ett år. Ankarspelet fungerar som det ska och imorgon får vi veta om motorn är i form. Massa småsaker måste fixas men vi tar det lugnt, en sak i taget. Här i tropikerna får man jobba sakta, sakta, just nu har vi 35 grader med brännande sol över däck.
Några sengångare bor i träden intill bryggan. De kommer bara ner en gång i veckan eller så för att bajsa. Vrålaporna vrålar i trädtopparna på kvällarna och papegojor flyger hit och dit i den frodiga regnskogsgrönskan omkring marinan. Vi njuter i sittbrunnen på de svala (32-gradiga) kvällarna av denna vackra märkliga avkrok i världen.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
