Startsidan > Nordvästpassagen > Varför nordvästpassagen


Historik

Under många århundraden har män kämpat och många har dött, under fåfänga försök att hitta och ta sig igenom Nordvästpassagen. Passagen har eftertraktats som en alternativ handelsväg för kryddor och annat gods från länder i fjärran Östern. Den mest kända bland de tidiga upptäcktsresandena var den brittiske sjöofficeren John Franklin. Han försökte 1847 att ta sig igenom Nordvästpassagen med de, för den tiden, välutrustade skeppen Erebus och Teror. Franklin och samtliga i hans två besättningar gick under efter tre år av svåra umbärande i kamp mot svält och sjukdomar, under försöken att hitta rätt.

Det var inte förrän 1906 som slutligen, efter att många hade försökt och misslyckats, som den norske upptäcktsresanden Roald Amundsen lyckades ta sig igenom till Stilla havet med sin båt Gjöa. Det tog Amundsen tre år att slutföra färden. Två vintrar tillbringade han i det som idag har fått namnet Gjöa hamn där han arbetade med vetenskapliga studier om den magnetiska Nordpolen.

Resan genom Nordvästpassagen upprepades inte igen förrän 1942 när det kanadensiska skeppet St Roch med kapten Henry Larsen framgångsrikt seglade igenom, denna gång från öster till väster. 1977 blev den belgiske seglaren Willy de Roos och hans stålbåt Willywaw den tredje som lyckades ta sig igenom, men det var den första segelbåten och ”fritidsbåten”.

Fram till idag har ytterligare ett tjugotal båtar framgångsrikt seglat igenom Nordvästpassagen, från både öst till väst och från väst till öst. Tre mera kända av dessa är irländska Northabout, brittiska Norwegian Blue och franska Vagabond som seglade igenom 2003. Ingen svensk segelbåt har hittills gått igenom och sannolikt har ingen nordisk segelbåt klarat att gå igenom på en säsong, enligt tillgängliga uppgifter.

Här kan du läsa (på engelska) om alla de båtar som tidigare har gått igenom Nordvästpassagen!


Bakgrund till Nordvästpassage seglingen

Alltsedan vi seglade till Svalbard har vår längtan tillbaka till Polartrakterna bara ökat och som vi skrev i vår bok så drabbas man lätt av ”The Polar bug”. Tanken på att få uppleva samma storslagna natur som på Svalbard fast ändå mycket mer och större ger en svindlande känsla som vi inte kan låta bli att bejaka.

Under årens lopp har en rad möten med nutida polarseglare och äventyrare inspirerat till drömmar om och längtan efter egna resor till Polarområdena.

I samband med en Atlantöversegling 1976 träffade jag, Eric, Willy de Roos på hans båt Williwaw. Han samlade ihop alla seglare i Horta hamn på Azorerna och visade oss sina fantastiska bilder från Nordvästpassagen där han som första segelbåt lyckades gå igenom, till största delen som ensamseglare.

I samband med vårt första egna Polaräventyr 2005 hade vi turen att träffa på franska båten Vagabond som var en av de första båtarna att gå igenom både Nordväst- och Nordostpassagen utan att övervintra.

För närvarande planerar ytterligare en svensk båt till att gå igenom Nordostpassagen, dvs. norr om Sibirien från Nordnorge till Berings sund, min nästkusin Rickard Jantoft på båten Myjoy. Sommaren 2009 lyckades båten ”Explorer of Sweden” med Ola Skinnarmo segla igenom Nordostpassagen i Nordenskiölds och båten ”Vega’s” kölvatten. Båda projekten har vi med spänning tagit del av. Vi har också flera vänbåtar som har varit på Antarktis eller som planerar seglingar dit, bland annat båtarna Lindisfarne och Artemisia, den senare med Milo Dahlman som skeppare. Även seglingsböckerna som Rolf Bjelke och Deborah Shapiro skrev, om sina Arktiska och Antarktiska äventyr, har varit stora inspirationskällor. Senare års passager har oftast varit väldokumenterade i både resebrev, bloggar och ett par böcker som vi med stor iver slukat och därigenom fått en god inblick i hur stort och inte helt riskfritt vårt projekt kan tänkas bli. Men hittills inget som avskräckt oss tillräckligt.

Förutom alla våra möten med polarseglare, har de tidiga äventyren med Amundsen, Nansen och Nordenskiöld fascinerat oss ända sedan vår ungdom då vi läste deras böcker. För de första polaräventyrarna handlade det om stort mod och risk för liv och båt, under strapatsrika farliga upptäcktsresor. Fram till för några år sedan kändes dessa polarseglingar och äventyr som något totalt otänkbart. Efter nutidens diskussion om klimatpåverkan och ständiga rapporter om allt mindre polaris har tanken om att det kanske är möjligt att segla igenom Nordvästpassagen utan alltför stora risker, medfört alltmer konkreta tankegångar om en egen passage, ”it might be doable” som vår kanadensiska vän uttryckte det.

Det finns ytterst få platser på jorden som fortfarande kan kallas för otillgängliga, oexploaterade och utan cruisingskepp som sätter iland hundratals människor på öde stränder, något vi såg och upplevde på Svalbard. Vill man söka sig långt bort från civilisationen är Nordvästpassagen en stor utmaning. Vi kände efter Svalbardexpeditionen att vi hade fått bra ”verktyg” till att segla på de höga latituderna och vi har en välutrustad och välanpassad stålbåt. Norr om Svalbard blev vi stoppade av isen och kom inte så långt som vi hade hoppats och kände att vi lite blivit snuvad på en del av det bästa. Men det som oftast blir avgörande i svårseglade områden, är besättningens kunskaper och förberedelser. Kommer vi att klara det? Vårt projekt kommer att ställa mycket stora krav på planering och förberedelser. Vi ställer oss frågan om vi i en liten segelbåt kan klara att gå igenom Nordvästpassagen när många stora båtar för hundra år sedan frös inne och gick under med många dödsfall som följd. Är det våra moderna ”verktyg” som är så mycket bättre eller till hur stor del har klimatförändringarna spelat in? Kanske kan vi efter resan formulera ett svar på frågan.

Erfarenheterna och de starka upplevelser vi hade från Svalbardseglingen, där vi upptäckte att glaciärerna på kort tid dragit sig långt tillbaka och efterlämnat barmark, hungriga isbjörnar och allt färre sälar, har hos oss skapat ett stort intresse för klimatfrågan, den globala uppvärmningen och frågan om polarområdenas status.

1996 besökte jag och yngste sonen Jens Svartisen i Nordland, Norge. Vi blev chockerade över hur mycket den dragit sig tillbaka och minskat på tio år, då vi återvände 2005 med Ariel IV. Inom en inte alltför lång framtid är förmodligen glaciärerna som vi ser dem idag, ett minne blott.


Varför Nordvästpassagen

Vi vill få möjlighet att uppleva Nordvästpassagens natur och kultur, och en värld där väldigt få människor har varit. Segling i polarvatten innebär storslagna naturupplevelser, möten med polarvärldens djurliv och med ett ursprungsfolk, inuiterna och deras kultur. Vi kommer att segla in i en för oss helt ny och fascinerande värld.

Att historiskt sett bli första svenska båt genom Nordvästpassagen blir också en stor bonus.

Vi kommer som alltid under våra seglingar, att med genuint intresse söka kunskap om andra kulturer, djur och natur.

Vi hoppas kunna förmedla våra intryck, kunskaper och erfarenheter från resan genom artiklar, böcker, film, radio och tv.

Vi hoppas kunna i någon mån med våra artiklar, rapporter och observationer bidra till större förståelse för klimatförändringarna i Arktis men också de levnadsförhållanden som dagens inuiter lever under.

Vi hoppas också kunna ta reda på fakta kring de oklarheter som finns om rätten till land och naturtillgångar. Några länder har olika uppfattningar om vem som har rätten till Nordvästpassagen. Vi vill försöka reda ut hur det ligger till och berätta om det.


Startsidan > Nordvästpassagen > Varför nordvästpassagen
 

arielfyra@hotmail.com