Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6

DOCTOR  MARITIME  MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL  IV

Resebrev  3 från s/y ARIEL IV, Råå                         Bora-Bora - Suvarov 19/9-1999

Det är inte drömmar längre. Vi seglar faktiskt i Söderhavet nu. Kanske inte alltid i Paradiset men ibland näst intill! Som tokig och vild medicinarstudent företog man sig mycket som idag verkar tveksamt, bla att vara äkta försökskanin. Redan då hade vi dyr båt som kostade, så det blev en massa gastroskopier och en bronkoskop. Jag var med i flera Dracostudier, och sen sov jag på David Ingvars sömnlaboratorium med EEG-elektroder kopplade varje natt. Drömmar registrerades men jag kan aldrig erinra mig att jag någon gång kom ihåg några drömmar på morgonen. Vi upplever samtliga i familjen att vi drömmer klara och tydliga drömmar nu. Drömmar vi kan återge på morgonen, i stort sett varje natt. Detta hände aldrig hemma och står säkert som ett tecken på att vi mår bra, och att både kropp och själ mår bra.

TRINIDAD kvarstår fortfarande som en våra favoriter mest på grund av karnevalen. Efter karnevalen i Trinidad blir man aldrig riktigt som förut lär någon ha sagt! Karnevalshistorien går tillbaka till tidigt 1800-tal. Karnevalen speglade motsättningar mellan negrerna och plantageägarna på den tiden. Calypsomusiken är fortfarande en politisk och social satir. Vi var på Calypsofinalen men hade svårt förstå innehållet i texten. Musiken var härlig. Vi såg den stora ”Kings and Queen” tävlingen med dom mest spektakulära dräkterna som mätte upp till sju gånger sju meter. Både barn- och den stora finalparaden genom Port of Spain pågick i flera hela dagar, oförglömligt. Trinidad är samlingspunkt för alla seglare i Västindien. För dom som skall segla norrut igen, hem till Europa efter ett års ledighet och en del, som vi på Ariel IV, som drar västerut mot Panama och Stilla Havet samt ett fåtal som seglar söderut till Sydamerika och kanske Cap Horn? Så där var upp emot tvåtusen båtar och mycket socialt och trevligt. Dessutom fanns här allt vad man behövde till båten. Vi fick äntligen vårt nya vindroder monterat, som därefter har styrt oss tusentals sjömil likt en extra trogen gast ombord. Varje morgon på vår VHF, båtradiotelefon fanns ”the net” där alla lyssnade. En massa bra information och erfarenheter utbyttes men det innebar också  jobb för en ”båtdoktor”!

GRANULOMA TELANGIECTATICUM eller pyogent granulom var en lätt gissning för många även om det förekom andra intressanta alternativ på vårt förra resebrevs medicinska gåta? Vår vän ”Anders” fick en remiss och redan nästa dag blev hans tumör elektrokoagulerad på sjukhuset i Port of Spain . Efter en vecka med dagliga omläggningar var det bara att konstatera att det redan fanns recidiv. Anders fick utskrivet en salva som antogs vara silvernitrat av samma hudläkare som inte gärna ville operera igen. Därefter seglade Anders mot Bonaire där han planerat flyga hem och räknade med att få behandling hemma i Köpenhamn. Min nästa patient med sårrecidiv var arg och frustrerad då hon under 6 månader fått återkommande infektioner i ett sår på ena låret. Hon hade fått otaliga antibiotikakurer och ville ha gjort något radikalt då hon var förhindrad att bada och röra sig fritt. Satte patienten på en Ciproxinkur, gjorde en radikal sårrevision och lät såret sekundärläka. Med dagliga ”luftningar” och omläggningar med salvkompresser så läktes allt utan komplikationer. Jag fick email efter ä månader och patienten var fortfarande nöjd. Min ”Doctors Logbook” från Chaguaramas, Trinidad kom att innefatta ett trettiotal patienter under ö veckor, mestadels sårinfektioner, externa otiter, evulsio av söderklämd stortånagel, patient med tidigare Dengue-feber, nu med feber och influensasymtom, tonsilliter mfl.

DENGUE-FEBER, var inte helt ovanligt och jag träffade på patienter som haft det. De flesta hade blivit infekterade i sydamerika men det finns en viss potentiell risk även i Västindien, en risk som ökat sista åren. Dengue-feber är världens viktigaste insektsburna virussjukdom med upp till 100 miljoner nyinsjuknande årligen. Det finns fyra virustyper och de  är nära besläktade med både gula febern och japansk encefalit. Livstids immunitet för en serotyp men inte korsimmunitet vilket skapar problem. Man insjuknar efter en inkubationstid på två till åtta dagar i influensaliknande symtom, muskel och bensmärtor ( ”Break Bone Fever”). Det förekommer maculopapulöst exanthem och strax innan febern faller kommer patognomona petekier. Vid okomplicerade fall varar sjukdomen i cirka åtta dagar. Har patienten tidigare haft dengue-feber och återinsjuknar kan patientens tillstånd övergå i allvarliga hemorragiska komplikationer. Diagnosen ställs serologiskt, inget vaccin finns och behandlingen är symtomatiskt. Profylax med ”mygg-nät” , myggolja och kläder är viktigast, gäller framför allt hos tidigare smittade patienter.

Den patient vi minns mest var en alldeles speciell personlighet, fotograf med hela världen som  arbetsfält. Han hade haft så många tropiska sjukdomar att han nu valde att segla på haven ett tag, med sin båt som var målad i en stark orange färg och döpt till ” La Dengue”. Färgen påminde honom om hur dåligt han mådde då han låg sjuk i Afrika. ”Ziggy” kunde få även den mest perfekta och sura tulltjänsteman att skratta. Vi andra hade säkert fått böter eller blivit utvisade!

Efter Chaguaramas på Trinidad seglade vi fem sjömil mot Venezuela och till  den sista avlägsna ön Chacachacare Island i Trinidad. Ariel IV ankrade i en regnskogsliknande vik utanför ” The Doctors House”. Chacachacare hade ungefär trettio år tidigare plötsligt bara övergetts, efter att ha varit en liten välfungerande leprakoloni. Vi gick omkring i resterna av journaler, röntgenbilder, tusentals medicinburkar och flaskor. En hel vägghylla full med injektionsampuller. Sovsalar som såg ut som tagna ur en amerikansk efterkrigsfilm med balkonger där patienternas sängar kunde rullas ut, för att få frisk luft och njuta av den fantastiska utsikten. Vi såg dom stora tvättpannorna, biografen med filmrullar som nu var helt blanka. Den tidens dåliga kunskap om smittorisken var säkert orsaken till att allt lämnats kvar. Plus mycket vidskepelse. än idag vill ingen bosätta sig på ön trots dess bedårande skönhet och dess närhet till Port of Spain.

LEPRA, spetälska, är fortfarande en realitet och vi såg flera sjuka på gatorna i Port of Spain med sina hypopigmenteringar och hudindurationer. Annars är det  Brasilien och Indien som har flest fall. Registrerade fall har minskat på senare år från 5,4 miljoner i hela världen till under en miljon. Incidensen är dock oförändrad med 685 000 nya fall, (1997). Insjuknande kräver daglig kontakt med smittkällan och inkubationstiden är mellan tre och tio år!  Man kan misstänka lepra hos patient med rodnade eller hypopigmenterade hudområden med nedsatt sensibilitet och upphävd svettningsförmåga inom området. Två tydliga former förekommer; den mildare formen tuberkuloida eller den mer allvarliga lepromatösa lepran. Genetisk predisposition spelar stor roll och patienter kan hudtestas. Smittvägar är framför allt luftsmitta eller möjligen alternativt via sårskador. Behandlingen komplicerad  pga resistensutveckling och profylax vid exposition rekommenderas ej. Dagens vaccin är ineffektivt men eventuellt nya DNA-vacciner verkar lovande.

Venezuela är ett mäktigt och spännande land i Sydamerika men vi valde att segla längs den långa ökedja som ligger som ett pärlband femtio till etthundra sjömil utanför kusten och som börjar med Los Testigos och slutar med ABC-öarna strax innan Columbia. En av anledningarna var de underbara dykvattnen där ute. Bonaire intar en särställning som ett av världens bästa. Dessutom har Bonaire med sitt holländska påbrå en trevlig landatmosfär. Där såg vi för första gången haj och dom riktigt stora barracudorna. Jag föredrar fortfarande, efter många hajkontakter, att möta en haj framför en av de oberäkneliga barracudorna. I dessa vatten är korallerna levande. Vi upptäckte efterhand att många korallrev var döda, mycket deprimerande att se, framför allt i Franska Polynesien!? Efter många dyk och långsamt avslappat seglande mellan paradisöar som Los Roques, Los Aves m. fl. blev vi tvungna att skynda på mot Panama men innan dess ville vi göra ett besök i San Blas. På grund av den ökande piratfaran utanför Colombias kust seglade vi fyra båtar samtidigt från Aruba och vi valde att gå rakt nordväst, långt utanför den Colombianska kusten. Där kände vi oss någotsånär trygga. I kraftig vind, grov sjö och med hög fart var vi inget lätt byte, och vi kom alla välbehållna in till en ankarvik i San Blas. Alltsedan jag för tjugo år sedan, på en segelbåt över Atlanten träffade Monica Zak, författare och seglare som tillbringat år hos Cuna-indianerna har jag haft en dröm att få komma dit. Ombord har vi en av Monicas ungdomsböcker om Cuna-indianerna, ”äventyret och indianerna”, som är en appell mot alla indianers förtryck i nutid och i forntid. Cuna- indianerna, ca 25 000 människor, lever som dom gjort sedan de bosatte sig på San Blas öarna utanför den ogenomträngliga regnskogen för många hundra år sedan. Det är ett kraftfullt folk trots sin litenhet, näst efter pygméerna är de världens minsta folk. De paddlar och seglar fortfarande i sina vackert utsnidade träkanoter. Kvinnorna bär sina traditionella kläder med vackra molor på framsidan, som dom också gärna vill sälja. Vi fick audiens hos en hövding, Sahila, som visade oss runt i byn. Vi fick höra om deras historia, bla om upproret, ”revolutionen” mot Panama 1925. Sedan 1938 har man ett visst självbestämmande. Varje år samlas alla Panamas olika indianstammar till möte och rådslag vilket är mycket viktigt för indianernas existens gentemot omvärlden. Sahilan berättade att det fanns en ”doktor” i nästan varje by och precis som läraren, så var han oftast utbildad i Panama City. Starkaste minnet blev en tur upp i en regnskogsflod där indianerna har sina odlingar och där man hämtar sitt dricksvatten. Längs floden begraver man vackert sina döda. Regnskogen har speciella ljud, stillhet, underbar växtlighet och överdådiga färger.  Kontrasten till Colon som är Atlantsidan av Panamakanalen blev stor. Stressen inför slussning genom världens största kanal blev inte mindre då en svensk båt nästan blev sönderklämd med dyra reparationer som följd. Det ryktades om en annan båt som blev trettio cm smalare?  Mutor förekom och vissa båtar blev fast i sjön halvvägs och gavs ingen förklaring? Vi lyckades trots hysterin och rädsla göra storinköp för Stilla Havet. Här var det billigt! Vi fyllde en liten lastbil och båten sjönk ytterligare några cm. Vi hade tur, slusspiloten som hette Ceasar var en alltigenom sympatisk erfaren pilot som gav oss mycket bra information om Panama och i synnerhet kanalen. Vi hann igenom på en dag. Då sista slussen ut mot Stilla Havet sakta öppnades kände vi oss överväldigande, en reaktion som Ceasar ofta hade sett och kände väl till. Efter ett kort besök i den brokiga och kontrastrika staden Panama City seglade vi ut på Stilla Havet. Visst var det stilla, vi motorseglade första hundra sjömilen till ögruppen Las Perlas som också tillhör Panama.

MALARIAN var en av anledningarna till att fransmännen, som först tog på sig ansvaret att bygga kanalen i slutet av 1800-talet, inte lyckades. Många arbetare dog helt enkelt. Vad sen amerikanarna gjorde 1903,  innan man började gräva igen, var det mödosamma arbetet att dränera och förstöra sumpområdena runt kanalområdet. Man lyckades utrota malariamyggen och kanalen kunde invigas tio år senare. Vår pilot Ceasar kände inte till något fall av malaria bland kanaljobbarna men om man reser man runt i Panama tar man profylax, även vår vän Ceasar. När Christian fick hög feber och lite influensasymtom blev vi först lite ställda. Efter någon vecka då det var aktuellt att ta blodprov, kunde vi med vårt ”Self-testing-kit” för Falciparum-malaria konstatera att den var negativ. Detta test som är köpt från Australien påstås vara mycket säkert. Då vi i familjen har psoriasis och inte är så intresserade av att ta Lariam så är denna test en bra trygghet. Vi kommer i Nya Zeeland förhöra oss mer om Malarone som verkar vara ett nytt intressant behandlingspreparat med mindre biverkningar,  som också kan tas av barn över tre år. Vi räknar med att det blir först i Thailand som vi åter behöver bekymra oss och ta ställning till eventuell profylax. Dit kommer vi hösten 2000.

1983 avseglade Dieter och Gerda från Tyskland med kurs mot Suvarow i Cook-öarna. Den legendariske nutids ”Robinson Crusoe”  Tom Neal hade dött år 1977 och efterlämnat sin öde atoll, i mitten av Stilla Havet med sexhundra sjömil till närmaste granne. Tyvärr vägrades det tyska paret och andra med dem tillträde till ön. Dieter och Gerda ville fortfarande hitta ett ställe långt från civilisationen och leva ensamma i och med naturen. De fann till slut en öde ö längst västerut i Las Perlas. På fjorton år har de skapat ett eget litet paradis. Genom åren har de lyckats röja en stor bit av regnskogen i kamp mot vildsvin som åt upp grödorna, insekter, ormar, spindlar och vilda djur. De har haft Denguefeber och blivit bitna av krokodiler. Vi såg en springa iväg längs stranden. Efter en hel dags rundvandring fick vi te och rom och deras fascinerande livshistoria. Dieter satt i fängelse hos engelsmännen under kriget, hos ryssarna i Sibirien efter kriget och inte är välkommen tillbaka till östtyskland. Han mötte Gerda på en kaj i Tyskland tillsammans  med hennes dåvarande familj. Dieter bara frågade om hon ville segla med till Paradiset. Det ville hon! Deras stålbåt ”Seepferden” är seglad långt upp på land som ett tecken på att dom aldrig kommer att segla därifrån. Deras kunskap om naturmedicin var imponerande. Man använder t ex mycket Aloe som är en fetbladig växt där bladsaften är aktiv mot infekterade sår, brännsår, tandvärk, ledvärk mm, papaya mot olika magbekymmer, saften från grön papaya mot vårtor. En mängd kryddväxter står i krukor överallt kring hyddan. Dieter är kring sjuttiofem, aktiv och intensiv. Bägge har ett kristall-klart minne, inte minsta tecken på senilitet. Det som genom åren drabbat dem har mestadels varit sårskador från deras machetes då de röjt i djungeln. Dieter har haft Dengue-feber och även Herpes Zoster, men annars har de varit friska. De fick ”ordnat” sina tänder för fem år sedan i Panama City och har sedan dess inte haft problem med dem. Vi överräckte en del gåvor, bla Astra-pennor då Dieter för en noggrann dagbok. Men han tänkte sig inte skriva någon bok och bli förmögen som stackars Tom Neal blev på sin bok om sitt paradis. En vacker morgon lämnade vi dessa livsöden åter för sig själva. Vi var inte det minsta oroliga för deras välbefinnande. Havet låg spegelblankt och vi skulle ner till ekvatorn och precis hinna med det obligatoriska dopet av Kung Neptun, innan vi var framme på Galapagos. Kung Neptun kommer alltid ombord och döper, i en ”sörja” av motorolja, ketchup, senap, svartpeppar och femton andra ingredienser, alla som inte tidigare har passerat ekvatorn, allt enligt gamla recept och traditioner. Dopcertifikat utfärdas. Ingen vill vara med om detta två gånger. Det tog timmar att skura däcket rent och vi är väl själva inte riktigt rena än! Galapagos, som betyder sköldpadda, har det skrivits mycket positivt om i reseberättelser. Våra förväntningar var mycket högt ställda men det var inga problem att infria dem! Att få simma med sjölejon, att i timmar sitta och studera havsleguaner som i tusentals står pose likt stenskulpturer, att en hel dag rida ut i vildmarken, upp på en ännu aktiv vulkan och bara hoppas att hästarna går rätt på den smala klippavsatsen, att se det fantastiska fågellivet. Vi dök i en vulkankrater i havet och simmade med stora sköldpaddor som vi klappade, sjölejon som lekte. I djupet och på avstånd cirklade en hammarhaj runt. Hajarna har så mycket mat att dom inte känner sig ”sugna” på oss ”spinkiga” seglare! Det finns mycket, kan det tyckas, överdrivet stränga regler för vad man får göra och vart man får åka och vi måste som seglare betala mycket pengar för att vistas på Galapagos. Men av en kvinna från Schweiz som driver ett trevligt hotell fick vi veta att pengarna nu är öronmärkta och går direkt till olika projekt på Galapagos. De hamnar inte hos myndigheterna i Ecuador, som Galapagos tillhör. När allting var som allra bäst kom ett förfärligt bakslag. Vi fick vår trogna gast, vårt vindroder halshugget av en medseglares ankarkedja. Först efter en hel dags total passivitet och nedstämdhet kunde vi tillfälligt, men starkt, reparera vindrodret med stålepoxilim och nya bultar. Så styrde ut på vår längsta havsseglings”passage” någonsin. Tretusen sjömil och tjugo dagar till sjöss. Världen kändes stor och Ariel IV´s värld liten. Vi hade svaga vindar men seglingen var bekväm och avslappnande. Det märktes på besättningen och vår familj har aldrig mått bättre. Skratt och intensiva diskussioner vid måltiderna, ingen stress eller sura miner och vi hade all tid i världen för oss själva. Nu fick vi tid till saker som vi annars inte hinner; läsa, skriva, skicka de där mailen som inte blivit av, och baka kakor! Vi hade ofta  nybakad kaka till eftermiddagsteet och sen den obligatoriska ”popcornhour” vid solnedgången. Den var alltid lika vacker då ett brinnande eldklot snabbt föll lodrätt ner i havet och liksom löstes upp. Kvällsmat, som vi alltid åt på fint dukat bord i salongen, kunde pågå i timmar. Sen började nattvakterna men det fanns inte samma trötthet som när man hemma tvingas upp på sin jour. Två timmar vakt, fyra timmars sömn. Nätterna då man var ensam med  Södra Korsets stjärnbild i söder var eftertankens tid. Tid som har varit och tid som är, men sällan morgondagens tid. Ibland kunde en längtan hem till familj och vänner ibland infinna sig. Den längtan var en positiv känsla, en känsla som man tyvärr sällan har hemma i den mer självklara vardagen. Tiden både kändes och inte kändes, dagarna gick och vi var ensamma. Världen hade kunnat gå under utan att vi märkt något? Tiden utnyttjades kanske mest för våra själars välbefinnande på dessa långa seglingar. 

Eric Boye 

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6


Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

 

arielfyra@hotmail.com