Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6

DOCTOR  MARITIME  MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL  IV

Resebrev 5 från s/y ARIEL IV, Råå                                Caines Australien 30/7 2000

Det var tidigt, morgonen den 12 dagen till sjöss, som vi siktade en klippig kust; Nya Zeeland. Först disigt men sen allt mer grönt och allt mer hemtamt. Träd och landskap var inte längre tropiska utan mer som hemma!  Det skulle dock dröja fram till kvällen innan vi kunde kasta ankar i Opua och ta vår ”ankardram”.  Efter det att vi hade lämnat Samoa i oktober hade vi hunnit med en månad bland Tongas tre ögrupper. Vavau är den vackra turistutvecklade gruppen med vita sandstränder och många traditionella fester med dans och mat. Till Haapai-gruppen åker inga turister. Där är det svårt att navigera för alla rev och sjökorten är dåliga. Huvudstaden Nukualofa ligger i den sydligaste ögruppen; Tongatapu.  Vi låg fem båtar och väntade på lämpligt ”väderfönster” för dom ettusentvåhundra sjömilen ner till Nya Zeeland. Efter två dygns segling gjorde vi ett oförglömligt stopp på ett litet ringrev med bara en smal naturlig öppning på läsidan. Vid högvatten försvann hela revet och vi låg bokstavligen ankrade ”mitt i havet”. Vid lågvatten kunde vi fånga så mycket hummer och fisk vi önskade. Under amerikanska ”Thanksgiving” hade vi en hejdundrande fest, där tre sammanförtöjda båtar utgjorde festplatsen. Känslan av overklighet och att vara oerhört privilegierade, fanns där och då mer än någonsin!  Men nervositeten och väntan på fortsatt bra väder fanns också. Vi planerade väl och hade förstås också lite tur med lagom vind och bra segling ner till Opua, Nya Zeeland.

Nya Zeeland upplevs och beskrivs oftast mycket positivt. För oss blev det både och. När man stannar en längre tid på en plats får man en mer nyanserad bild. Som semesterland är Nya Zeeland mycket vackert och intressant. Det finns all slags natur och alla slags spännande aktiviteter, men allt kostar en hel del. Christian, vår äldste son, reste runt hela Nya Zeeland på sex veckor men pengarna tog fort slut! Vi andra i familjen sökte orörd natur att campa i och efter lite letande gick det också. För oss långseglare innebar vistelsen i Nya Zeeland också mycket jobb med båten som åter skulle servas, kontrollistor kryssas av och saker förbättras och nyinförskaffas. Mycket arbete och dyrt.  Ariel IV låg fem månader förtöjd i Whangarei på Nordön och vi fick där många vänner, bland annat genom Jens fotboll, Rasmus sjöscoutskola och ”artclasses”. Vi träffade Chip och Barbara från USA. Chip var chefsöverläkare på sjukhuset i Whangarei men hade också jobbat  några år i Australien. Vi tillbringade många lata landdagar på deras ”farm” och fick lite inblick i sjukvården på Nya Zeeland som till största delen är statlig med en ”moderat slankbudget”. Operationsköer är mycket långa. De äldre kan ha svårt att komma till överhuvudtaget. Om de inte har mycket pengar till de snabbt ökande privata alternativen. Sjukhusdoktorerna jobbar för den lokala hälsoorganisationen, ex ” Northland Health”, men många jobbar samtidigt privat. Bilolyckorna är ett stort problem. 1988 dog det 631 människor i trafiken, i ett land med drygt tre miljoner invånare. Enligt Chip beroende på för gamla bilar, alkohol och dåliga vägar, men framför allt fel attityder! Olyckorna innebär dock att sjukhusen har god traumaberedskap och välfungerande ambulanshelikopterservice. Vårt eget julfirande i Opua kom att präglas av den minnesstund vi höll för vår seglarvän Jack som levt och seglat sju år med sin familj på världshaven. Han hade just gått iland efter överseglingen från Tonga, med sin son John och skulle få lift till en supermarket och handla färskmat. Bilens unga förare tappade kontroll över bilen. Jack dog och John fick ryggfraktur. Föraren klarade sig oskadd. Kontakt mellan sjukhus och distriktsläkare är som på många andra platser dålig. Samarbete sker enbart via sedvanliga remisser. Detta ser Anne Scott, allmänläkare och tidigare distriktsläkare i Västerålen Nordland och nu ”GP” ( General Practitioner) utanför Auckland, som ett stort problem då hon oftast måste kämpa hårt för att få en patient inlagd. Anne kom hit för två år sedan då hon träffat en professionell ”Kiwifårklippare” uppe i Nordnorge och flyttat med till Nya Zeeland. Anne har efter många turer och hårda examina till slut lyckats få rättighet att praktisera medicin i Nya Zeeland. Primärvården är till 100% privat. Man kan välja mellan att vara ”associerad” till en central eller delägare. Man kan också  vara del i ett omfattande ”Locum”-system, som innebär att vikarierande läkare ersätter dem som önskar ledighet. Det är upp till varje läkare att ta betalt vad hon eller han önskar, vilket i större städer innebär en viss kamp om patienterna och man önskar inte in fler utländska läkare i konkurrensen. Det är dock ett mycket stort behov av läkare på landsbygden. Där jobbar till största delen de utländska läkare, som lyckats få jobb. Patienter betalar för sig själv. Bara vissa grupper; kroniskt sjuka eller familjer med mycket låg inkomst, kan få ett ”Community Service Card” och ”High User Card”. Ett dagligt problem för Anne är den stora skillnaden om en patient har en sjukförsäkring och hon kan skicka patienten till privatspecialist nästa dag. Har patienten inte försäkring kan det dröja månader och år innan han kommer till slutlig behandling. Då primärvården inte är en offentlig angelägenhet, är inte jourverksamheten obligatorisk, vilket skapar problem. Det fungerar tillfredställande i närheten av sjukhus men resulterar i utbrända läkare på landsbygden med ständig jourberedskap. Även här gäller att patienten betalar hela ersättningen till doktorn direkt. Om en ”GP” rycker ut på en olycka får han inte betalt av staten men detta är under förhandling. Anne Scott är också skrämd över antalet bilolyckor och har haft många fler utryckningar som ”GP” här under sex månader än under sina nio år som ”kommunelege” i Norge!  De kulturella skillnaderna mellan maorierna, landets polynesiska ursprungsbefolkning, och ”de vita” européerna ( pakeha), präglar också Annes vardag. Maorierna är stark underrepresenterade i alla screeningsprogram, tonårsgraviditeter är mycket vanliga. Till mottagningen kommer unga flickor som berättar att mödrarna gömmer deras p-piller. Barn tillhör, som i  många andra polynesiska folkgrupper ”, storfamiljen” inte bara kärnfamiljen. Maorierna har en stark önskan att bli fler och få större inflytande i samhället! Familjestrukturen medför trångboddhet med infektionssjukdomar som kan vara svåra att hantera. Anne menar att antibiotikaförbrukning generellt är långt större jämfört med ”hemma” med alltför mycket resistensutveckling. Maoriernas matkultur resulterar i övervikt med ökande hälsoproblem, framför allt diabetes och hjärtkärlsjukdomar. Att i Nya Zeeland få allmänläkarespecialistkompetens innebär många års ”utbildning” med flera stora skriftliga och muntliga examen, som i grunden säkrar kvalitet men som gör det svårt för utländska läkare att få specialistkompetens. I Annes fall, som redan var allmänläkare, tog det ett år av examina för att få praktisera som doktor.

Doktorsväskan och medicinerna på Ariel IV blev lite använda under tiden i civilisationen! I början av maj, när orkansäsongen i tropikerna var över kunde vi med välfyllda medicinförråd och övriga förråd ombord, åter segla ut på dom stora haven. Vi styrde rakt norrut mot Nya Kaledonien. Fiji var inte aktuellt då det veckan innan varit statskupp i landet och man varnade seglare att segla dit! Senare blev vi också förhindrade att segla till Salomonöarna efter liknande oroligheter. Nya Kaledonien är fortfarande franskt med allt vad det innebär av höga priser och ett samhällssystem där det sitter fransmän i alla offentliga och högre ställningar. Vi gjorde ett intressant besök på Tjibaou-museet där vi fick veta lite om Kanakernas, ursprungsbefolkningens, historia. Tjibaou var deras frihetskämpe. Han mördades för sin sak efter det att man undertecknat ett fördrag 1987 som på sikt skulle garantera självständighet. Det finns en tjugoårig plan om frihet som skall säkra utbildning av framför allt doktorer, lärare och jurister. När vi efter kort tid tröttnat på stadslivet i huvudstaden Nouméa seglade vi vidare, österut genom en underbar ”South Lagun”, med fina dykställen och vackra korallöar, ut till en av öarna bland Loyalty Islands som ligger som ett pärlband hundra sjömil ut från Kaledoniens östkust. Här lever kanakernas traditioner fortfarande starkt. Vi upplevde gästfrihet och människor i harmoni. Alla barn var öppna, glada och spontant nyfikna utan att vara påträngande eller tigga! Vår livs överraskning fick vi en dag då vi kom iland med jollen. Där stod ”Edward” och inbjöd oss till frukost i sitt hem dagen därpå! Det visade sig att Edward tillhörde frihetskämparna vid sidan om Tjibaou. Vid två tillfällen hade han varit i Sverige och bland annat träffat Olof Palme, som han beundrade! Edward var väl insatt i dagens svenska politik och visste på vilken sida och land Helsingör respektive Helsingborg ligger!! Här satt vi alltså i ett traditionellt vasshus med eldstad i mitten och såg ut över en underbar söderhavsvik och diskuterade politik i Sverige och Söderhavet. Nya Kaledonien kommer som självständigt land att kallas ”Kanaki”. Som avskedsgåva fick vi en kudde med deras nya nationsflagga! Om Vanuatu, (tidigare Nya Hebriderna som Captain James Cook döpt dom till), ölandet som ligger ytterligare några hundra sjömil österut, säger många bland annat kanakerna, att dom fick sin frihet för plötsligt och för snabbt då engelsmännen och fransmännen inte kunde komma överens för tjugo år sedan. Alla högutbildade och administratörerna ( =européer) lämnade landet. Utan dem att leda landet blev det svåra år för Vanuatu som fortfarande är ett av världens fattigaste länder. För oss blev de fem veckor vi var gäster i detta land de mest minnesvärda och harmoniska hittills på vår resa. Folk var genuint gästvänliga och glada, bara man hade lärt sig några enkla regler då man besökte dom avlägsna bystammarna! Vanuatu var det första land vi besökt som vi behövde bekymra oss för malaria i. Vissa öar i norr var ”high risk” och vissa var fria från malaria. Man har ett omfattande nationellt program med olika bekämpningsmetoder, framför allt information till byarna; dränera närliggande våtmarker och undvik stillastående vatten som ynglingsställen för mygg. Dock har malariafallen kunnat halveras mest på grund av att man gratis delade ut myggnät till alla att sova under! Vi valde som dom flesta seglare att inte ta profylax. Anledningen var att det nu inte var regnperiod, att vi var båtfolk som sov ombord oftast ett par hundra meter ut från strand, och att vi hade stort lager av DEET-myggmedel ombord. Vi undvek i mesta möjliga mån att bli stuckna!  Vi hade också vårt ”self-testingkit” och medel för behandling om vi skulle få symtom ute till havs, till exempel på väg över till Australien, en seglats på cirka två veckor. Jens fick under färden 39 graders feber och ont i kroppen.  Efter att vi lyckas slita oss från ”huvudstaden” Port Vila, en charmerande liten stad i en vacker ankarvik med massa vänner, seglade vi norrut och passerade öar som hade sina sista utbrott för inte alltför länge sedan. Hela Vanuatu består till största delen av vulkanöar. Ambryn är fortfarande aktiv men just dom dagar vi låg ankrade utanför det största vulkanen och hade ordnat guide upp för att se den glödande vulkangrytan så låg molnen tätt och lågt. Man menade att andarna var i olag och att man inte fick bestiga vulkanen, framför allt inte om man var ”vit”. Istället vandrade vi iväg längs en  liten djungelstig och kom till slut efter flera timmars vandring fram till en by där vi visste det skulle utföras en traditionell ”ROM-dans”, vilket bara sker vartannat år! Vi fick förhandla med flera hövdingar, köpa lite av deras fina träsniderier, betala en viss summa pengar men kunde sen få ta del av en oförgömlig ceremoni som jag hade svårt att föreställa sig skulle finnas kvar i vår tid. ”ROM” är den mask som unga män får bära efter att i en vecka ha levt avsides enbart tillsammans med dom äldsta hövdingarna som lärt ut deras historia, traditioner och framför allt konsten att träsnida. Dom unga männen får nu snida ett speciellt ”huvud” på sina träskulpturer! Dansen var magisk med dova trummor, taktfast dansande och sjungande. Ceremoniplatsen inringades av meterhöga träskulpturer. Ur ”Nakamalen”, männens samlingshydda i mitten, steg eldrök upp och ut runt dansarna. Pojkarna som den dagen blev ”män” bar sin ”ROM-mask plus en fågelliknande klädsel medan dom äldste enbart bar sin ”namba”, penisfodral. När dansen var slut och dom unga männen traditionsenligt sedan hundratals år skulle klubba ihjäl var sin gris framför oss slutade jag filma och ta kort. Efteråt stannade alla män kvar att äta och festa, Birgitta fick som gäst och ”vit” stanna kvar. Vi fick Kava som mest smakade som diskvatten, men också god ”lap-lap”, olika rotfrukter och grönsaker som tillagats i en jordugn, ”omu”. Även här blev vi överlastade med gåvor av jams och taro och med våra sniderier och alla intryck och med två skålar Kava i benen var det en mycket, mycket  lång promenad tillbaka till vår ankarvik. Nästa dag hade hövdingen från grannbyn Ranvetlam fått veta att det fanns en doktor ombord och kom utpaddlande och bad om hjälp. Hans gamla far, den tidigare byhövdingen var sjuk! Till sjukstugan, där det inte fanns någon doktorsutbildad, var det en mycket lång och svår vandring och flera timmars färd i en öppen motorbåt. Då jag åkte iland med min läkarväska gissade jag att det nog skulle bli fler patienter. Iland möttes jag av två ungdomar som bar mina väskor och guidade mig barfota upp genom regnskogen till byn och till rätt hydda. Jag fick en nyflätad palmbladsmatta att sitta på och där tog jag sen emot ett tiotal patienter som alla hade lika svårt att visa sin uppskattning och tacksamhet. Pappan och en annan äldre man som uppgavs vara 89 år gammal hade båda lunginflammationer och fick antibiotika, en man hade astma, en pojke hörde inte på ena örat och hade öronvax, brodern till hövdingen ville ha en visdomstand utdragen vilket annars var en lång och dyr historia med resa till Port Vila. Jag hade med mig T-shirts och gamla rep till kvinnorna och männen och pennor till barnen och åter fick vi jollen fullastad med frukt och grönsaker. På nästa ö Epi tillbringade vi en fascinerande och mycket lärorik eftermiddag med ”Dr Andy” som var utbildad sjuksköterska och tillsammans med hustrun som var öns barnmorska drev öns lilla sjukhus, ”klinik”, på ett alldeles ypperligt och proffsigt sätt med stora medicinska kunskaper. Vi pratade med en del inlagda patienter och förstod att respekten för Dr Andys arbete var stor. När vi undrade vad Dr Andy önskade sig mest till sin klinik, var svaret något överraskande ” ett nytt tak, då det gamla läcker och en bil så att jag slipper gå långa sträcker till sjuka patienter samt nya sänglakan”! Han har på sin mottagning mycket infektionssjukdomar, diabetes, en del malaria och denguefeber, men mycket lite depressioner!  Intressant var att trots att det dricks mycket Kava i Vanuatu menade Dr Andy att det inte innebär några synliga hälsoproblem. Alkoholen var tidigare, då västlänningarna införde vin och sprit, ett långt större problem. Kavan utvinns ur roten på en lågväxande buske och tillreds olika i olika byar och stammar. I princip mals, tuggas, eller stöts roten till en halvflytande massa som sen vrids ur och serveras i skålar efter vissa ritualer. Det är brukligt att spotta när munnen och läpparna domnar och känns sträva. Man blir mest lugn och inte alls aggressiv som med alkohol. Dr Andy sa att kava socialt sett är mycket bättre än alkohol. Han kände inte till några medicinska följdsjukdomar av för mycket kavadrickande. Vanuatu hoppas att kavaroten  blir en stor exportartikel. Kava säljs i USA och skall vara bra mot ångest och depressioner!  Vi utväxlade gåvor och blev i Vanuatu rika på papaya, grapefrukt, jams, tarorötter och kokosnötter. Vi hade ett stort förråd av ”second-hand”-kläder vi fått av vänner i Nya Zeeland och dagligen hade vi besök av utriggarekanoter som önskade byteshandla. Dessa kanoter huggs fortfarande ut ur stammar av stora brödfruktträd på stranden och används av alla som livsnödvändigt transportmedel. Har man vinden med sig ”hissar” man ett palmblad som segel och slipper paddla över viken. I ankarviken Lamen Bay på Epi fick vi ett annat sällsamt möte på fyra-fem meters djup! En och samma Dugong kommer in varje morgon, äter sjöbottengräs, är helt orädd och van vid sällskap. Utan att tveka simmade Rasmus och Jens ner och klappade honom på ryggen medan han lugnt fortsatte sitt ätande. En Dugong eller sjöko liknar en stor delfin med tudelad skärt men med ett stort ”damsugarmunstycke” som ansikte. Fascinerande och spännande var här också alla stora sköldpaddor som vi simmade med på nära håll. Fiska fick vi icke. Revet runt viken var ”tabu och ingen fick fiska. Revet skulle ”vila”, en uråldrig metod att tillvarata fiskebeståndet. Dessa stamfolk är klokare än våra moderna fiskeflottor som världen över fiskar haven tomma. Vi hade hoppas få ta del av en annan mer känd tradition och mandomsprov nämligen ”land jumping” från Nangol-torn, bungyjumparnas föregångare. Men vi kom för sent på säsongen så vi seglade vidare längs alla underbara öar, besökte en helig ”batcave”; grottgångar ett par hundra meter djupa med sjöar att simma över, smala passager att krypa igenom till nästa stora grottkammare, och gjorde flera av våra finaste dyk någonsin. Christian hade turen att få dyka på ”President Coolidge”, världens största dykbara skepp, stort och en gång lika luxuöst som Titanic. ”President Coolidge” gick på en mina och sjönk långsamt men relativt oskadad till mellan 25 och 70 meters djup. Att simma in i förstaklassens matsal och rökrum och se kaptenens egen hytt var för Christian oförglömligt. Han visste inte alltid om han hade fått kväveberusning eller det var verklighet, allt han såg?  Hit till Vanuatu önskar vi återkomma men undrar hur framtiden ser ut för detta folk som lever materiellt fattigt, men till synes tillfreds och utan några problem med brott eller droger. Västvärlden finns bara som en skugga i dom två större samhällena. Vi kan bara hoppas!

Vi lämnade Vanuatu för en förhoppningsvis snabb segling i god passadvind till Australien. Jens fick feber efter tre dagar ut till havs.  Malaria? Det tog dock inte lång stund innan det också började göra ont i halsen och han hade svårt att äta. Redan efter ett dygn med penicillin var han åter mycket bättre från sin tonsillit. Nu väntar stora och farliga djur i Australien; krokodiler, ormar och hajarna på Barriärrevet? Men det får blir en annan skepparhistoria!

Eric Boye

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6


Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

 

arielfyra@hotmail.com