oktober 27th, 2010
 Kåre Freudenthal från Norrköping, mönstrade på i Nuuk, Grönlands huvudstad, och seglade med expeditionen längs Grönlands västkust, genom Nordvästpassagen och till slutdestinationen Kodiak, Alaska. Han sammanfattar äventyret så här:
VARDAGEN – EN POSITIV KULTURCHOCK
Det var en lång resa från Alaska hem till Sverige. Vi startade en lördag morgon och kom hem en söndag kväll. Då var det morgon i Anchorage så kroppen och hjärnan fick extra gymnastik med att förstå tidskillnaden.
Men resan var inte bara lång i tid och avstånd – den inre resan var också lång. Ena dagen är man på det vanliga gungande golvet i Ariel och trängs med sex personer på en yta av endast några få kvadratmeter. Därefter sker en successiv anpassning till det gamla (eller är det det nya) livet – vi flyttade ut till ett hotell när Ariel städades. Att plötsligt hamna i ett stort hotellrum och kunna duscha när man ville kändes ….. annorlunda. Några dagar senare reste vi med båt till Anchorage och hamnade mitt inne i stadsvimlet. Det var en kulturchock att hamna på stadsgator och köptempel – och inga isbjörnar behövde man hålla reda på.
När jag steg av planet i Norrköping sen söndagskväll möttes jag av en stor välkomstdelegation. Yvonne och Gustav hade ordnat ett storslaget mottagande. Att börja igen med det ”gamla livet” känns snarare som att börja med det ”nya livet”. Seglingen med Ariel har gett en positiv injektion i familjen. Mina nya jobbar kompisar får se upp – här kommer det en kille med ny energi. /KÅRE
Kommentera » | Inga kommentarer »
oktober 25th, 2010
 Jörgen Larsson från Göteborg, till höger i dingen, var den enda i besättningen som, förutom Eric, var med hela vägen från Sverige, via Norge, Färöarna, Island, Grönland, genom Nordvästpassagen och till Alaska. Han sammanfattar äventyret så här:
VI GJORDE DET OCH NU ÄR VI HEMMA IGEN!
Vi seglade NWP och det var en fantastisk upplevelse.
Nu är jag hemma igen efter 4,5 månader. Hemma hos familjen vilket är skönt. Tillbaka till jobbet vilket faktiskt är roligt. Alla kommentarer och funderingar från kollegor som följt vår segling via bloggen och spoten.
Vi har haft en fin resa med alla fina naturupplevelser. Vi har haft det bra ombord, visserligen blir det en del spänningar när sex personer lever på ett så litet utrymme och ibland under ”tuffa” förhållanden.
Tack alla i besättningen för den tid vi levt ihop, vi i vår lilla ”familj”.
Tack för alla fina upplevelser.
Tack Birgitta och Erik för en väl planerad och genomförd expedition.
JÖRGEN
Kommentera » | 1 Kommentar »
oktober 17th, 2010
De följande två veckorna kommer vi och några i besättningen att skriva lite slutreflektioner. Sedan stänger vi bloggen för det här äventyret.
Vi kommer efterhand att försöka svara på så många som möjligt av de trevliga kommentarer vi fått på bloggen. Tack alla! Tyvärr har vi oftast inte kunnat svara direkt eftersom vi inte har tillgång till internet ombord.
Kommentera » | 10 Kommentarer »
oktober 17th, 2010
 När vi skulle följa Kåre, Jörgen, Lotta och Niklas till färjan gick vi genom gatorna med två vagnar fullastade med väskor. De hade sovit oväntat gott i vanliga breda sängar utan kanter, inte ramlar ner på golvet och inte störts av att sängarna stått helt stilla. Vi drack några sista öl tillsammans på kvällen och vi blev gråtglada över fotocollage om seglingen, med vårt första isbjörnsmöte som huvudbild, och som avskedspresent en romantisk middag på restaurang för bara oss två(!)
På väg till färjan bar jag på Lottas gevär i sin väska. Ingen brydde sig om det. På baren där vi köpte några mackor som färdkost, satt en polis. Woops tänkte jag, geväret, men jag var redan inne och kunde inte vända och springa ut igen, det skulle sett konstigt ut. Han tittade inte ens åt vårt håll. Vid biljettkontrollen till färjan undrade en trevlig kvinna vad det var för konstig bokstav nummer två i Kåre. Färjekvinnan skrattade när vår goa besättning skulle lyfta av de tio väskorna från vagnarna utöver de ryggsäckar de redan bar. Det gick inte. Överlevnadsdräkter, seglarställ, stövlar, ullunderkläder, sånt viktigt tar plats.
Vi stod där i våra varma mjuka Viking flytdräkter och gav besättningsvännerna varsin bamsekram. Vi stannar en vecka till.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
oktober 17th, 2010
 Tvätt ute, tvätt inne, tvätt i hjärta och tvätt i sinne, skulle man kunna brodera på en fin bonad och sätta upp på Nordvästpassagesidan. Äventyr, upplevelser, skönhet, vildmark, is, hav och vind. Javisst det var det, det var. Men också tandborstning, matlagning, sängbäddning, toabesök, städning, båtunderhåll och tvätt. Vardagsbestyren finns alltid med på ett hörn. I tre dagar, vid slutmålsbryggan i Kodiak, tvättade vi, röjde och städade. Kåre och Jörgen kämpade med Eric på däck, spola segel, skura båten, saltvattensanera tampar, kajaker, dingar, dunkar och sånt. Andra dagen under däck, skurade kölsvinet, bar ut tolv bananlådor överbliven mat, torkade kondens och lite mögel, städade lådor och packade Kåre, Jörgens, Lottas och Niklas grejor i tio (!) gigantiska mjuka väskor. De drog iväg till ett litet hotell den sista natten. Skönt och gott om plats ombord men nästan meddetsamma också tomt och saknad! Vi har levt så länge, så tätt tillsammans. Det kändes som en slags björntvätt av hjärtat oc
Kommentera » | 1 Kommentar »
oktober 16th, 2010
 Så var det dags. Vi visste det hela tiden, hade förstått att vi måste lämna vårt hem här i Alaska, långt borta på andra sidan jordklotet. Men det kändes ändå svårt att börja förbereda Ariels vinterplats i Alaska. Seward var vårt preliminära mål och en marina där hade lovat oss plats på land. Men när vi kom till Kodiak Island, Alaskas pärla som de säger själva, föll vi pladask för det spännande landskapet och viltlivet och för de välkomnande och hjälpsamma människorna. Vi förälskade oss helt enkelt i ön. Klimatet är mildare här än i Seward in mot fastlandet. Förhoppningsvis lite mindre frysrisk för båten. Här finns en hamnkapten Marty, som skaffade oss en bryggplats fast det egentligen inte fanns några och direkt bjöd hem oss på fika till sitt eget hem. En ”marina” med gigantiska flytbryggor och en jättestor fiskebåt på varje plats. Hjälpsamma unga fiskare. Några få segelbåtar. En kom inseglande med en ung mamma, hennes nioåriga son och en bebis ombord. Vi tog emot hennes tampar. Höga berg omringar hamnen, här känns skyddat och tryggt. Hamnen vagnar är inte fastlåsta.
Vi har seglat 7692,9 sjömil från Råå, firat och slutligen förtöjt för vintern på Kodiak, Alaska. Vi ska lämna vårt hem här men det känns bra!
Kommentera » | 1 Kommentar »
oktober 14th, 2010
 Den dagsegling över till Kodiak Island, som enligt prognosen skulle bli smörsegling rakt in i sundet mot Kodiak Town, blev en seg motvindshistoria. Vi nådde inte destinationen i tid för att kunna glida igenom med tidvattnet, utan fick gå in i mörker bakom en udde och ankra för natten. Släpplogg, solceller och vindgenerator gav oss ström under dagen så med hjälp av navigator, framåtseende ekolod och radar var det lätt att välja en lämplig ankarplats.
Nästa morgon såg oss mödosamt kryssa in i Kodiaksundet där tidvattenströmmen fångade båten och svepte med Ariel i omkring tio knop genom Whale Pass. Det ösregnade och blåste småspik hela dagen. Skidglasögonen kom för första gången till användning. Vid åtta-tiden på kvällen rundade vi Little Cape Horn, som kodiakborna kallar revet utanför hamnen, och förtöjde äntligen, dödströtta vid kaj. Glögg och risgrynsgröt satt fint.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
oktober 13th, 2010
 Vi låg ankrade i Geographic Bay. Eric och jag paddlade en tur med kajakerna, runt viken. På andra sidan tittade Eric i kikaren bort mot den strand där Ariel låg förtöjd. ”Det går en grizzlybjörn på vår strand” ropade han. Jag skrattade och sa att ”ja, jag ser den bruna stenen mitt på stranden, den ligger väldigt stilla”. Efter ny koll i kikaren insåg också Eric att den förmodade björnen inte rörde sig och gav upp tanken. När vi närmade oss Ariel IV såg vi plötsligt båda två att stenen började gå. ”Jäklar, det är en björn, magiskt, en jättegrizzly! I can´t believe it” Nu i dubbelfull fart paddlade vi in mot stranden och kunde strax se hur en björn helt fredligt stod på bakbenen och grävde fram musslor. Det var ebb så havets botten hade kommit upp och erbjöd björnen enkel tillgång till musselfest. Knäpptysta satt vi under en halvtimme i våra kajaker, helt stilla, cirka tjugofem meter från björnen. Han var lurvig som en teddybjörn och extremt välfödd inför den kommande vintersömnen. Han sniffade lite åt vårt håll men fortsatte lugnt med grävandet. Till slut var han mätt, eller tröttnade kanske på oss och plaskade ut i vattnet, simmade över till en liten ö strax intill och försvann in i busksnåren. Tillbaka ombord skulle vi just berätta för de andra om vår björn, när de i munnen på varandra började tala om en björnmamma med unge på en strandremsa och en björnhanne på ett annat ställe som de hade sett från gummidingen …
Kommentera » | 3 Kommentarer »
oktober 12th, 2010
 Så hände det igen, efter några jobbiga seglingsdygn hittade vi ett nytt ”paradis”, ankrade och firade ytterligare några hundra sjömil med en hejdundrande fest. Festerna är en sorts belöning till oss själva efter avverkade jobbiga delsträckor, och de är en utmaning för den aktuella dagens kökslag. Festen blev glögg, Alaskan Amber öl, tonfiskröra i wraps, rotfruktslåda och chokladpudding. Etappens paradis blev en underskön ankarvik, Geographic Harbour. Ankarvikarna blir för varje gång vackrare och vackrare och vackrare! Här fanns solbelysta snöklädda toppar, hisnande höga bergssidor, vilda brusande vattenfall, gröna små mjuka dalgångar, musselfyllda stränder, porlande bäckar, busiga sälar, havsutter som kikade upp, och fullt med örnar som svingar sig… och grizzlybjörnar, på de stränder som kom upp under ebb. Som så många gånger förut under det här äventyret var det svårt att tro sina ögon
Kommentera » | 4 Kommentarer »
oktober 7th, 2010
 Vi har levt nästan utomhus i många månader nu. Temperaturen har växlat mellan omkring tio grader soliga dagar på lägre breddgrader, och omkring noll i norra delarna av Nordvästpassagen. Vi har en värmepanna i båten men den kan bara köra när båten ligger still. Under gång har vi två fotogenlampor som ger grundvärme. Spis- och ugnsanvändning ger mer värme och de sex kropparna ombord alstrar värme. Ibland har det varit riktigt kyligt under däck. Då gäller det att efter sin vakt snabbt få av alla kläder och komma ner under täcket. Visst har vi frusit en del gånger men det är fantastiskt hur vi har kunnat vänja oss vid detta uteliv, anpassat antal klädlager och använt lämpliga mössor och vantar för olika förhållanden, inne och ute. Och kroppen är underbar, den vänjer sig i sig själv. Jag kan jobba ute på däck med bara händerna ibland, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
