Borta

juni 30th, 2015

Poul vänJa det verkar som huvudpumpen, hjärtat, till vår watermaker har försvunnit i det väldiga postsystemet i USA. Det har gått sex veckor och paketet har fortfarande inte lyckats korsa havet från Honolulu till San Francisco, där pumpen skulle lagas. US Post Service har hittills inte kunnat hitta den och de erbjuder oss 500 kr i ersättning om den inte kommer fram … Personen som postade paketet åt oss skickade som ”vanlig post”. Trots att han fick med pengar till FedEx eller liknande snabb lyxtransport.

Nu känner vi kraften i att ha goda seglar vänner. Även om man inte träffar och umgås med  besättningar på andra långseglarbåtar mer än några veckor eller månader lär man känna varandra på ett snabbare och (kanske) djupare sätt än hemma. Långfärdsseglarna har mycket gemensamt och vi förstår varandras problem. Därför var det självklart att mejla och be amerikanska Poul och Bonnie på ”Romany Star” om hjälp

”Romany Star” ligger ett halvår i Honolulu, dvs. de befinner sig i USA, och är utrustade med telefoner. Så mycket enklare för dem att jaga paket i postdjungeln. Vi är på Samoa i Söderhavet, har ingen telefon och har fått nog av att bara vänta. Fiji väntar på oss…

Enda felet med amerikanska vänner är att de inte kan hålla tummarna. De bara korsar fingrar och det förstår ju var och en att korsade fingrar inte innehåller samma kraft som hållna tummar. Dessutom håller de fingrarna bakom ryggen ibland och då handlar det om lögn. Så nu måste vi hålla tummar dag och natt för att Bonnie och Poul ska lyckas i sin pumpjakt. Kriget mot US post kallar vi det. Håll tummarna för att vi kan få en fungerande vattenmaskin igen!

Men det är ju ingen idé att ankarligga här och gråta. Vi seglar mot Fiji imorgon, via öarna Wallis och Futuna som tillhör franska Polynesien.

Sammantaget ägnar vi oss alltså åt att träna franska och samla regnvatten!

 

 

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Mörka tider

juni 14th, 2015

VattensamlingDet började en fin söndagsmorgon. Vi gick i kyrkan för att återigen få uppleva den vackra lokala sångartraditionen. Nästan alla samoaner var klädda i vitt. Några damer hade enorma vita hattar, som stora tårtor på huvudet. Förmodligen tillhör de den kungliga familjen. Även om kungen inte heter kung längre utan ”head of state”. I bänken framför oss satt några hostande barn. Som del i gudstjänsten tar man bänkgrannar i hand, och önskar dem välgång. Nästa dag var Eric störtförkyld.

En vecka senare, ”Independence Day” hamnade vi på festplatsen, längst bak på den ”fina” läktaren. Längst fram satt kungafamiljen, ministrar och viktiga personer från närliggande ö länder, inklusive Nya Zeeland och Australien. Nio av öns byar, män och kvinnor, unga och gamla, framträdde i gigantiska sång- och dansgrupper, flera hundra personer i varje. Till vår förvåning bjöds vi och alla på läktaren på varsitt fat mat med diverse små godsaker. Nästa hela natt turades vi båda om på toa med rinnande utflöde både fram och bak och enorma mag-konvulsioner. Fy f-n! Det värsta vi varit med om sedan vi åt hummer i Västindien på Erics 48-årsdag.

Ja, så fick vi veta att personen som tagit med vår watermaker (som gått sönder) till Honolulu för att skicka den inom landet (till San Francisco) för lagning, hade sänt den med vanlig post. Fy dubbelf-n! Nu skulle det enligt posten ta cirka 5 veckor för bara komma fram. Javisst är Samoa fint men vi hade inte tänkt tillbringa flera månader här …

Så tänkte vi att om vi ändå måste ligga här så länge får vi ta tag i lite eftersatt underhåll. Salta stora vågor hade, under de busiga seglingarna från Mexico och Hawaii, gått hårt åt däcket och en del rost tittade fram. Eric satte igång med gott mod. Men så började det oannonserat att regna, bara lite, sådär irriterande lite, en gång varannan timme. Trots att det nästan inte regnat alls har väderguden lyckat hålla däcket småvått och fuktigt i nästan en vecka nu. Så det där med att ta bort rost och måla fungerar inte. Fy tredubbelf-n.

Och Mats, vår svenska vän här sedan förra gången vi var här 1999, som skulle komma tillbaka i slutet av maj är fortfarande i Sverige. Han tillbringar tid med familjen, enligt samoansk tradition. Mats har lovat att ha med viktiga delar till vår spis och till vindrodret, ny bankdosa och en del post till oss.  Men förresten, det gör ju inget att han kommer senare, vi måste ju ändå ligga kvar här och vänta på watermakern.

Och vårt nya soltak är perfekt som vattensamlare med slang till spann …

 

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Samoa secrets

juni 1st, 2015

Samoa, långkajakVarje morgon vaknar vi av och hör, höga rytmiska höga trummor som närmar sig, rör sig förbi vår ankarplats utanför Apia och sedan försvinner alltmer utom hörhåll. Första morgonen upp trodde vi nästan inte våra ögon. Visst har vi sett traditionella kanoter överallt i Polynesien, kanoter för en paddlare, fyra paddlare, sex och åtta paddlare. Kanoter med utriggare och kanoter utan. Men nu siktade vi en otroligt lång kanot för femtio personer och med roddare och åror istället för paddlar. I aktern stod en man och visslade, coachade och manade på, i fören satt trumslagaren och hetsade hela besättningen till en allt snabbare gemensam rytm i årtagen.

Efter att ha vaknat till trummor varje morgon i en vecka var det helg och plötsligt roddes fem långkanoter omkring oss. Det var lördag, dagen före Samoas frihetsdag den 1 juni. Alla Samoas långbåtar hade samlats till en mycket prestigefylld årlig tävling. Fyra båtar från olika byar på huvudön, Upolo, där vi befinner oss och en båt från grannön Savaii. Gissa vem som vann. Det gjorde Savaiibåten, vilket måste ha känns hårt för favoriterna från huvudstaden Apia.

För 15 år sedan, förra gången vi var här tillsammans med våra barn, mötte vi en underbar samoansk familj och fick lära oss om hur samoanska familjer lever med hela sin släkt. De bygger sina hus på den gemensamma marken, tar gemensamma beslut om släktingarnas angelägenheter, hjälps åt med barnen, matlagning och andra sysslor och äger alla större tillgångar gemensamt.

Det fina sättet att hjälpas åt och leva i de stora släktfamiljerna finns fortfarande, men den här gången fick vi också veta lite om baksidorna. Familjerna blir ett slutet system som håller eventuella problem inom sina egna väggar. En ungdom med drogproblem, incest eller våld inom familjen, när sådant händer är det svårt för den drabbade att få hjälp. Om problemet blev känt utåt skulle hela familjen drabbas och få skämmas. Detta medför att ingen säger något och problemet oftast fortgår. Nä, inte ens i Söderhavet finns paradiset för alla, även om man ibland kan tro det…

Kommentera » | 4 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com