Framsidor och baksidor

september 25th, 2013

Långseglarlivet har som alla liv framsidor och baksidor. Till framsidorna hör möten med andra långseglare från hela världen. I San Fransisco börjar nu samlas båtar som efterhand ska ge sig vidare söderut mot värmen och Mexiko. En belgisk, en fransk, en australiensare, några amerikaner och tre holländska båtar so far. En av de holländska båtarna seglas av ett par på 74 år som varit ute i tolv år. De har börjat planera sin hemsegling nu.

Häromdagen var det fest ombord på Ariel IV. Pizzafest med en ”kidboat” som i gamla tider under världsomseglingen. Fast vi har ju tyvärr inte några barn ombord längre. Det var härligt att ha tre glada barn med föräldrar från belgiska båten ”Let it be” på besök. De har seglat i fyra år och börjar nu fundera på var i världen de ska flytta i land. Costa Rica stod högst upp på listan.

På ankarplatsen ligger förutom långseglarna ett antal mer eller mindre vrak, som tycks ha legat där i flera år. Små slitna båtar med ankarlinorna fulla av växande sjögräs. Vi möter dem som bor ombord, på dingebryggan, där Ariels ljusa rena dinge samsas med gummibåtar i obeskrivbara smutsfärer eller nästan utan luft, halvsöndriga plastdingar och en gammal trä eka som knappt håller ihop. Lite längre bort bor en grupp överlevande hippies i fallfärdiga husbåtar. De odlar i små växthus gjorda av överbyggnader från gamla fiskebåtar.

Vi förstår att några av San Fransiscos ”hemlösa” har hittat ett alternativt liv och att staden stöttar dem i det.  Toaletter finns att tillgå och posten levereras. Kanske människorna ser lite slitna ut men de har samma underbara utsikt som rikingarna i husen liten bit bort.

Kommentera » | 1 Kommentar »

Turistfällor?

september 23rd, 2013

Även långseglare är turister (även om vi oftast inte låtsas om det …) så vi bestämde oss för att betala, ställde oss i köer och lät oss nästan villigt ledas i grupp till San Fransiscos huvudattraktioner; the cablecar och Alcatraz. Med spårvagnens dragkabel rasslande nere under gatan åkte vi upp och ner för de branta backarna i innersta´n och belönades med den ena fantastiska utsikten efter den andra. En nedåtgående backe var så brant att man byggt hela gatan som ett brett slalomspår och bilarna sågs svänga fram och tillbaka runt olika rabatter i cirka två km hastighet.

Alcatraz Island var inte bara ett det mytomspunna fängelse för högriskkriminella som filmatiserats och omskrivits över hela världen. I samband med guldrushen på mitten av 1800-talet behövde USA försvara sin västra kust och Alcatraz byggdes som ett starkt fort. I nutid, i början av 70-talet, ockuperades ön av USA:s indianer i ett försök att finna en fristad och att lyfta fram sin utsatthet.

Mellan 1934 och 1963 var ön det fängelse vi hört så mycket om. Al Capone och USA mest kända brottslingar förvarades på ”The Rock” som blev öns smeknamn. 14 rymningsförsök gjordes men ingen lyckades. De som inte sköts ihjäl från vakttornen försvann i dimma, kallt vatten och de starka strömmar som San Fransisco Bay är känt för.

Strömmar, strömmar kan vi intyga att det gör här och det rullar och rullar. Var vi än har ankrat i denna vackra Bay måste sjöstuvningen upprätthållas så att grejor inte plötsligt ramlar ner. Vi är glada för de sjöben vi fick under den tuffa seglingen hit.

Till upplevelserna här hör förstås också en koll på alla surfarna längs jätte beachen ut mot stora havet och ett besök i de gamla hippiekvarteren: ”Are you going to San Fransisco, be sure to wear some flowers in your hair …” Häftiga peace and love handmålade hus, affärer som säljer hippiekläder, kaféer som heter marijuana, men inga hippies, bara en och annan sliten punkare. Återigen har en era blivit ett turistmål, undrar vilken del av vår nutida historia som kommer att bli turistmål om sådär trettio år. Skicka oss gärna förslag! Vi lovar att den som får rätt ska få en flaska champagne.

Kommentera » | Inga kommentarer »

Golden Gate och American Cup

september 17th, 2013

Andra dagen i San Francisco gjorde vi vår löpträning på Golden Gate, tre km ena vägen och lika många den andra. Ögonbedövande utsikt och massor av glada människor som traskade, sprang eller cyklade över den. Varje kilometer finns en nödtelefon med en text bredvid: ”Make the call – there is hope”.  Nästa dag hörde vi ett meddelande från Coast guards på VHF: ”The body has been found”. Undrar om det finns någon statistik på hur många som har hoppat över räcket. I mitten av bron finns sex körfiler fulla med bilar. Otroligt att de som började planera bron på 1840 talet, och de som byggde den färdig på 1930 talet, förstod att utrymme skulle behövas i framtiden för så många bilar.

Under bron fräser Oracle och Team New Zeeland, finalbåtarna i årets American Cup, i 40 knop(!). Världens snabbaste segelbåtar ser inte ut som båtar längre utan mer som någon sorts katamaran rymdskepp med jättestor stjärtfena. På den lokala båtklubben hejar San Fransiscoseglarna till vår stora förvåning mest på Team New Zeeland. Massor av ny zeeländare har anlänt till stan för att heja på sin båt men amerikanerna verkar inte bry sig så mycket om sin. Vi får höra mer eller mindre trovärdiga historier om att Oracle blivit en angelägenhet för ett fåtal kapitalister och inte längre för nationen.

Vi får särskilt tillstånd att ligga fem nätter i Aquatic Park, en ankringsplats mitt i city. Vattnet delas med några andra besökande båtar, en roddklubb och en synnerligen aktiv simklubb. Varje dag ser vi massor av armar som fågelvingar röra sig över vattenytan med ett tillhörande neongrönt eller illgult huvud framför.  På kvällen lyser rött och grönt ljus ovanpå badmössorna. I ankringstillståndet ingår en regel om att man inte får ha motor på dingen så vi ror fram och tillbaka till stranden varje dag och angör storstaden barfota.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Är det nödvändigt att segla?

september 11th, 2013

Med ”California girls” dundrande ur högtalarna racade vi in under Golden gate till San Francisco. Eric dansade och sjöng vid masten och filmkameran rullade. Ett ögonblick vi sett fram emot i flera år. Champagneflaskan har sparats och räddats undan flera gånger, till detta tillfälle. Bron är alltså röd inte guldfärgad om nu någon trodde det.

Solen och värmen som vi i alla tider trott bor här, var på besök någon annanstans. Vi ankrade i styv kuling, lämnade röran på däck och sov i tolv timmar. De fem dygnen dessförinnan sov vi i snitt två gånger två timmar, en extra timme dagtid och riktigt många powernaps när som helst. Äggklockan som ringde efter sju minuter, ser ut som en gris men vi ser den som en vän, även om den väcker oss jämt. Vi har en ”din vakt klocka” också.  Den ringer som en kyrkklocka bredvid kojen när det är dags för vaktombyte och den sovande ska upp och vara iklädd hela arktisstället så fort som möjligt. Avgående vakt sätter igång den med en liten dörrklocksknapp. Till ruskvädersutrustningen hör också en ”weep”, en liten ful grej att hänga på flytvästen. Den tjuter om den flytvästklädde ramlar i vattnet eller så…

Ja sanningen blev alltså en jubelidiot segling. Sjösjukelådan rotades fram. Där finns en hel del intressanta grejor; illorange och neonblå piller och runda öronlappar till exempel. Kuling med sju meter korssjö i ett dygn, stiltje med korssjö, om än något mindre, i ett dygn, motvind i ett dygn med den tätaste dimma vi nå´nsin upplevt i ett dygn och resten lite av varje kors och tvärs. Under det dimmiga dygnet satt vakten och stirrade på radarn hela tiden, det var ingen idé att försöka se något av verkligheten. Väderrapporten hade lovat sol och medvind hela vägen.

Tur att vi har vår trogna extra besättning; Gandalf det stolta, känsliga vindrodret och Lillalf den envisa, uthålliga autopiloten. Vi sätter oss bredvid dem och öppnar champagnen ikväll. Wow, det är fantastiskt att vara här!

Kommentera » | 9 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com