Vi väntar, alla vänner på båtarna runt oss här i viken på Barbuda väntar, många börjar bli oroliga på riktigt. En dryg månad har vi väntat och egentligen haft det ganska bra, men efterhand som orkansäsongen närmar sig blir det uppenbart att vi inte bara kan vänta. Enligt insatta rapporter kommer det att bli en extra farlig orkansäsong i år. Vi måste vänta ytterligare några veckor på att vinterstormarna i norra Atlanten ska upphöra. Sedan måste alla de hundratals båtarna här, som ska till Europa, ge sig iväg. Vi med.

I FB gruppen för cruisers på Antigua och Barbuda ingår drygt 2000 personer. Varje dag kommer nya bestämmelser och meddelanden, från lokala myndigheter och från andra seglare. Vi vet att 24 timmars utegångsförbud är förlängt ytterligare en vecka, för tredje gången. Vi vet att kön utanför mataffären är flera timmar lång. Vi vet att folk fått böter för att de inte burit ansiktsmask och fängelse för att ha trotsat utegångsförbudet och träffats i stora grupper. Vi vet att flygplatsen är stängd och inga båtar släpps in i landet.

Fyra av vän-besättningarna på Barbuda är familjer med barn. De hade tänkt flyga hem och få över en betald leveransbesättning från Europa för att segla båten tillbaka. Kommer det att bli möjligt innan det är för sent?

Vi längtar efter våra barn och barnbarn. Som tur är får vi lära känna seglarbarnen. Rury och Lilian från irländska båten ”Danu” kommer över en dag och undersöker Ariel IV alla utrymmen. De har en äldre stålbåt liksom vi och känner sig hemma direkt. Rury har med sin favorit en mjukdjurs späckhuggare. Den får leka med papegojan som våra barn lämnade ombord för tjugo år sedan. Irländare spelar så klart de fiol, och har sina instrument med sig. Vi får en rolig liten konsert i sittbrunnen.

Så kommer dagens meddelande, vi får inte vara kvar på Barbuda. Det vackra, vilda ön där vi har kunnat leva någorlunda fritt, trots karantän, ska tas ifrån oss. Vi måste in och trängas på Antigua ankarplats tills vi äntligen kan ge oss iväg hemåt.