Seglingen från Honolulu till ögruppen och landet Kiribati var inte bara en resa från en plats till en annan. Det var en förflyttning från en värld till en annan. Eller snarare från en tid till en annan, från nuförtiden till förr i tiden. Från det pulserande moderna Honolulu till en liten isolerad atoll, Fanning, där folk bor i palmbladshyddor och lagar sin mat över öppen eld. Varje morgon ser vi män ge sig ut genom revöppningen, till havs, i minimala kanoter med utriggare. Framåt kvällen kommer de in igen med flera meterlånga fiskar av olika slag, mestadels tonfiskar. Hur de kunnat fånga dem med sina enkla handlinor och hur de överhuvudtaget kunnat få upp dem i kanoten, förstår vi inte. Här finns gamla tiders kunskap och erfarenhet i ett enkelt liv i nära samklang med naturen.

Överseglingen till Fanning tog 9 dagar. Röriga vindar eller inga vindar alls över doldrums. Inte särskilt kul segling alls tyvärr. Ju närmare ekvatorn vi kom desto varmare blev det också förstås och vi tackade oss själva för att det finns fläktar i Ariel IV och att de fungerar trots att vi inte använt dem på 15 år då vi sist var i tropiska vatten. Det var faktiskt så varmt att det inte fanns den minsta anledning att ha kläder på. En eftermiddag upptäckte Eric att hans tidigare osolade stjärt var rosa. Han skrattade, stjärten såg ut som en smultronglass. Senare när han skulle sova och lägga stjärten mot lakanet skrattade han inte. Nästa dag gick Eric i en lava lava, ett löst lätt höftskynke av ö-modell.

Människor lever långsamt här på Fanning. De sitter under träden och pratar, eller ligger på den fallfärdiga bryggan och vilar. Kvinnor leker med barnen på husens golv/sovplats en slags plattform med vackra palmbladsmattor. Alla hus har palmbladstak, de flesta har inga väggar eller en konstruktion av palmblad som går att dra upp och ner för att skapa avskildhet. Vi blev inbjudna till en familj som gav oss kokosnötter att dricka och kokt brödfrukt och taro att ta med hem. De äter fisk, grönsaker och frukt. När det är bröllop eller fest slaktar man en av sina fåtaliga grisar eller en höna och köper ris i den lilla kioskliknande affären vid bryggan. En del män är klädda i höftskynken och kvinnor bär saronger som kjolar, men de flesta unga har i T-shirts och kortbyxor.

Barnen möter oss lite nyfikna med mycket skratt. Ungdomarna hälsar och ler okonstlat. Det finns fyra små skolor på ön, en för varje åldersgrupp. De nyare delarna är byggda av stora betongblock, de gamla är stora palmbladshus. I mellanstadieskolan som vi besökte finns griffeltavla i klassrummen, långa bord och bänkar för barnen, några böcker och inte så mycket mer. Vi hör ofta barnen sjunga när vi går förbi.

Eric har jobbat några dagar i den lilla sjukstugan på ön och möter stor tacksamhet från patienterna. Det sprider sig snabbt att Eric är doktor och att han gärna hjälper till. Nu vinkar alla till oss. Vi känner oss redan lite hemma här.