Här lever vi i vår ö-bubbla på Barbuda vid Antigua. Så härligt att vara fast i Västindien säger många. Javisst, vi dricker rom och grillar hummer på kvällarna, springer träningsrundor, snorklar och simmar långt på dagarna. Många trevliga seglare ligger här; från Sverige, Storbritannien, Irland, Frankrike och Sydafrika. Några seglar kite, windsurfar eller SUPar. Hälften av de tio båtarna är familjer med barn ombord. De seglar optimist eller paddlar bräda. Det är rena semesterorten. Kan man tycka om man ser oss utifrån.
Men det finns mycket oro som kommer fram vid lägerelden om kvällen. För allt som händer i världen förstås men också för oss här som verkar ha det så bra. En båtfamilj vill sälja båten och flyga hem. Det går inte. Eller kanske pappan längre fram kan hitta någon att segla hem båten med och familjen kan flyga. Med tre små barn varav ett bara två år är det svårt att inte veta vad som kommer att hända.
Många undrar hur de ska kunna segla hem över huvud taget. En del är ute på sin första långsegling och känner sig osäkra på hemseglingen över Atlanten. Azorerna, där båtar normalt pausar, har stängt. Kanske måste de segla direkt hela vägen hem.
Alla grannöar runtomkring är stängda. Reglerna från Antiguas beslutsfattare stramas åt nästan varje dag. Nu får vi inte segla runt mellan vikarna längre, har utegångsförbud kväll och natt och får endast besöka land för proviantering och eventuella besök på apoteket. Inga fler båtar får komma hit. Den lilla ö vi ”bor på” stänger ner efterhand liksom alla de stora länderna i världen har gjort. Hittills har konstaterats sju fall av Corona men inga dödsfall.
Samtidigt finns ett lugn här. Ingen kan förflytta sig eller göra nya planer. Vi ”bara är” här tillsvidare. Ganska skönt egentligen sa idag en ung familjefar som verkar ha levt ett stressigt liv i storstad tidigare. Vi har tre ägg kvar, en halv tomat, en morot, ett paket bacon och lite till. Får se hur många dagar vi klarar innan vi måste segla in till ”stora” Antigua och proviantera. Då blir vi fast där.
