GOTT NYTT 2016!

december 30th, 2015

Jul 2015, KiribatiGott nytt år, och god jul i efterskott! Vi har hittat internet, i Majuro, huvudort på Marshallöarna, och kan nu kommunicera med världen igen.

Vi kom till en slags halvcivilisation här, med röriga affärer men som har det mesta influget från US. Det finns tomater (wow), grönsallad (fantastiskt), fetaost (halleluja)! Det finns köttfärs så vi kunde steka köttbullar till julafton. Senapssill gjorde vi av en guldmakrill som fångades på vägen hit och snapsen, som var härligt kryddad, fanns i kölsvinet och var tequila från Mexiko. På julafton dansade vi kring vår lilla plastjulgran och sjöng de gamla vanliga julvisorna, men det kändes lite ensamt ombord. Inga barn eller släktingar och inte ens en skandinavisk båt i viken, att fira tillsammans med som förra året på Hawaii. Men juldagen blev desto mer social på en liten korallö utanför staden, med en snorkeltur runt ett flygplan och en helikopter från andra världskriget och senare ett festligt knytkalas på stranden med fyra andra besättningar.

Julbilden togs för två veckor sedan i Abiang lagun, Kiribati, när solen faktiskt sken där mellan regnvädren. Väder och vind runt ekvatorn är minst sagt opålitligt. Men vi hade alltid fulla vattentankar och fullt med elektricitet. Vattensamlare, solceller och vindsnurror är ovärderliga ting på en långseglarbåt.

Här på Marshall ligger vi nu på sju grader nord, återigen uppe i passadvindbältet. Det är svalare, lättare att sova och lugnare mer stabilt sommarväder. Vi njuter, badar och dyker men har inte så mycket sötvatten till duschar och lakanen borde varit tvättade när vi fortfarande var i regnskurzonen.

Till nyår är det annonserat stor fest på gatorna och konsert i parken i Majuro. Låter härligt! Samtidigt annonserar vädersajterna ett annalkande oväder, som möjligen kan utvecklas till orkan. Fy dubbelf-n! Istället för att handla champagne och festmat far vi nu runt i dingen och kontrollerar den förtöjningsboj vi har fått hyra och linor på närliggande båtar. Eric och en kompis ska också dyka ner med tuber för att ordentligt kunna inspektera kedjor och bojstenar.

Så gissningsvis firar vi även nyårsafton ensamma på Ariel IV med vårt hem slängande och krängande i storm. Hoppas vi inte behöver skicka upp en nödraket.

 

Kommentera » | 23 Kommentarer »

Back to basic

december 16th, 2015

Eric m barn, KiribatiSå lämnade vi skräphögarna i Kiribatis huvudort Tarawa. När man förr drack en ung kokosnöt eller åt en brödfrukt så gick det fint att slänga nöten och skalet på marken, det återgick till naturen. Har man vanan inne sedan hundratals år kanske det går av bara farten att slänga nutidens läskburk eller plasthölje. Men mest beror nedskräpningen på att det inte finns något fungerande system som tar hand om det. Nya Zeeland har skänkt fyra sopbilar. Två har redan dött efter färder på de gropiga vägarna. De andra två har inte en chans.

Vi seglade 30 sjömil norrut till atollen Abiang och befinner oss igen i back to basic. Naturlig, gammaldags mathållning; fisk, tarorötter och brödfrukt. Inget skräp i sikte, fina hus byggda av kokospalmer. Kanoter med utriggare seglar över lagunen och de flesta går klädda i vackra saronger.

Ett av de mest spännande ögonblicken för långseglare är när man första gången går iland på ett nytt ställe, vad ska finnas här, vem ska vi möta? Vi drog upp dingen på en vit sandstrand och tittade oss omkring. Ut från en palmdunge kom en äldre kvinna och vinkade. Hon bjöd oss in i skuggan, in i sitt hus, la pandanusmattor på golvet att sitta på och öppnade varsin kokosnöt åt oss att dricka. På enkel engelska lyckades vi svara på alla frågor om varifrån vi kommer, hur lång tid resan har tagit, hur många barn vi har och var de är.  Vi blåste upp en röd ballong och gav till barnen. Sällan har vi sett några bli så lyckliga.

På vidare promenad längs en stig såg vi palmbladshus i klungor. De är byggda för den klan som äger marken. För varje ny familj byggs ett nytt sovhus eller nyinreds ett gammalt ifall det blivit tomt. Gemensamt har man ett eller flera kökshus och ett hus för enkel toalett och dusch. Man hjälps åt med matlagning, barnpassning och husbyggen.

En bit bort ligger sjukstugan, ett litet hus i betong som stolt skyltar med att det är finansierat av EU. På väggen hänger hälsoinformation med enkla bilder om att man ska tvätta händerna, ta hand om skräp och toaletter. Utanför finns fem små traditionella hus. Sjuksköterskan som har hand om det hela berättade att de är till för allvarligt sjuka patienter och deras familjer. Men det brukar bara komma en i månaden ungefär, sa hon. Födslar sker inne i sjukstugan.

Utanför kyrkan satt åtta kvinnor på marken med benen i kors och arbetade på nya delar till tak på palmbladshus. Palmbladen vävs ihop med en särskild teknik för att kunna stänga ute regn och blåst.

Under vår vandring till öns sydpets blev vi inbjudna till ytterligare två hem, till en ung familj och till den lokala polisen, efter att han kontrollerat att vi hade tillstånd från Tarawa att besöka Abiang. Alla ville bjuda på kokosnötter och var nyfikna på vem som kommit in med segelbåt i deras lagun. Och vi är lika nyfikna på dem.

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

En Söderhavets baksida

december 5th, 2015

TarawabarnDen 27 november korsade vi ekvatorn och kom tillbaka, ”hem”, dvs. till norra halvklotet. Kung Neptun dök inte upp ur havet den här gången. Kanske för att vi redan är döpta i hans namn, när vi passerade ekvatorn förra gången, men annars troligt att han helt enkelt låg på botten och sov. Det var mitt i natten. Sjökortet visade på ett djup kring 3000 m.

Nu var Karlavagnen var på plats igen på himlavalvet och Södra korset syntes inte längre. Vattnet i vasken snurrade åter ner på rätt håll. Efter ytterligare omkring 100 sjömil och nu på nära 2 grader Nord kom vi så till Tarawa, huvudort i Kiribati, ett av världens fattigaste länder med omkring 100 000 invånare boende på 32 olika atoller utspridda över en enorm yta i Stilla Havet. Kiribati är den enda nation i världen som ligger på båda sidor av såväl ekvatorn som datumlinjen.

Här borde vi ha hittat ytterligare ett Söderhavsparadis med korallrev, vita stränder och kokosnötter. Det gjorde vi också, men ve och fasa vilken misär mitt i det natursköna. Längs en dammig och lerig huvudgata låg några affärer och verksamheter, sedan hundratals små boplatser hopträngda kring små stigar i leran, som plattformar på styltor med ett palmblads- eller korrugerat plåttak. Tvätt hängde på tork överallt, grisar och smutsiga men glada barn vadade runt i skräphögar vars make vi aldrig förr sett i världen. Läskburkar, olika plastflaskor, burkar och plastpåsar, gamla klädpaltor, övergivna skor, kartonger, you name it. Råttor här och där, kackerlackor, rostiga bilvrak, halvsöndriga hängmattor mellan träden och en massa människor som lagade mat på marken, spelade kort eller sjöng till halvsöndrig gitarr, bajsade på stranden intill eller letade användbara grejor i skräphögarna. Hela staden var som en stor avfallstipp. Här har västerlandets konsumtionskultur trängt in, innan människorna har förstått baksidorna.

Men folk här är precis lika glada, hjälpsamma, generösa och välkomnande som på alla dra öar vi besökt. De äger sin tid och har gott om den.

 

Kommentera » | 3 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com