Den 27 november korsade vi ekvatorn och kom tillbaka, ”hem”, dvs. till norra halvklotet. Kung Neptun dök inte upp ur havet den här gången. Kanske för att vi redan är döpta i hans namn, när vi passerade ekvatorn förra gången, men annars troligt att han helt enkelt låg på botten och sov. Det var mitt i natten. Sjökortet visade på ett djup kring 3000 m.

Nu var Karlavagnen var på plats igen på himlavalvet och Södra korset syntes inte längre. Vattnet i vasken snurrade åter ner på rätt håll. Efter ytterligare omkring 100 sjömil och nu på nära 2 grader Nord kom vi så till Tarawa, huvudort i Kiribati, ett av världens fattigaste länder med omkring 100 000 invånare boende på 32 olika atoller utspridda över en enorm yta i Stilla Havet. Kiribati är den enda nation i världen som ligger på båda sidor av såväl ekvatorn som datumlinjen.

Här borde vi ha hittat ytterligare ett Söderhavsparadis med korallrev, vita stränder och kokosnötter. Det gjorde vi också, men ve och fasa vilken misär mitt i det natursköna. Längs en dammig och lerig huvudgata låg några affärer och verksamheter, sedan hundratals små boplatser hopträngda kring små stigar i leran, som plattformar på styltor med ett palmblads- eller korrugerat plåttak. Tvätt hängde på tork överallt, grisar och smutsiga men glada barn vadade runt i skräphögar vars make vi aldrig förr sett i världen. Läskburkar, olika plastflaskor, burkar och plastpåsar, gamla klädpaltor, övergivna skor, kartonger, you name it. Råttor här och där, kackerlackor, rostiga bilvrak, halvsöndriga hängmattor mellan träden och en massa människor som lagade mat på marken, spelade kort eller sjöng till halvsöndrig gitarr, bajsade på stranden intill eller letade användbara grejor i skräphögarna. Hela staden var som en stor avfallstipp. Här har västerlandets konsumtionskultur trängt in, innan människorna har förstått baksidorna.

Men folk här är precis lika glada, hjälpsamma, generösa och välkomnande som på alla dra öar vi besökt. De äger sin tid och har gott om den.