Söndag

Det är kanske lite dumt att ge sig ut på sin löprunda nyklippt i 2 graders värme (eller kyla)? Men vem kunde motstå denna sköna kväll och solnedgång med nästan vindstilla, hög luft och rodnande skymningshimmel och som för tankarna till den arktiska resan i allmänhet och Kodiak i synnerhet. Efter en lång dag framför datorn, alla vill ha artiklar, sponsorena skall ha sina utvärderingar, boken skall planeras och börja skrivas. Men springa måste man, så efter det att Birgitta och jag haft vår sedvanliga ”klippstuga”, Birgitta klipper mig och jag klipper henne så  bar det iväg ut på våra fortfarande lite ovana och stumma ben längs strandpromenaden mot Råå. Det är och har alltid varit just under alla dessa löparrundor som tankar föds, tankar faller på plats och viktiga tankar dyker upp naturligt, klarare, enklare och självklarare.

Birgitta och dom andra i besättningen har på sina egna personliga sätt sammanfattat sina tankar kring resan som jag så väl känner igen och instämmer med och som jag också känner mig glad och stolt över att läsa. Vad mer hade vi kunnat uppleva, det finns även gränser för hur mycket man kan ta in och smälta, man behöver få lite distans till det upplevda framför allt om det gränsar till det omöjliga. För visst kändes det och var en omöjlig resa för bara några år sedan. Just nu behöver vi distans, mycket distans.

Men detta äventyr kom att bli en av dom mest storslagna och minnesvärda resor vi har gjort och upplevt, men utan  hjälp av många så hade det inte varit möjligt. Då tänker jag inte bara på sponsorerna, där många kontakter blev både nära och mer vänskapliga än vad vi kunnat tro, utan vi tänker på Nisse som snickrade, Per som svetsade, alla seglarkompisar på Råå; Nabob, Christina, Fri, Litorina  som alla hjälpte till med råd och uppmuntran, påhejad och hjälp från Ola Skinnarmo, och från Ask i Bergen som inte kunde följa med till slut, från gubbarna och gummorna på klubbhuset som alla löparkvällar klockade våra löprundor och höll koll på vår konditionsträning, på vännerna som ställde upp med husrum för Birgitta (och Jens) när deras hem seglade iväg från Råå i maj, från ledningen på jobben i Helsingborgs Stad och i Ekeby och  Achima Care som accepterade en längre tids ledighet,  Några nämnda men ingen glömd!

Jag tar i det snabbt sinande kvällsljuset rundan inom  den lilla skogen efter golfbanan och tänder min pannlampa. Där stigen nästan möter havet blir jag plötsligt stående.  Benen står bara still, och väntar.  Jag vänder mig om och ser ut över havet där ett snabbgående större fartyg med tända lanternor stävar norrut mot Kattegatt. Plötsligt drabbas jag av ett stort vedmod, en ändlös tomhet, till en början kommer bara enstaka tårar men sen en helt okontrollerat gråt som inte går att stoppa. Varför detta gränslösa vedmod och sorgsenhet? Vågorna som sakta rullar mot stranden och når mina skor är samma evighetsvågor som rullar in på alla dom oändligt många stränder vi besökt och vandrat på. Var det den stora saknaden efter vårt hem, Ariel IV ända borta i Kodiak i Alaska, eller för att tre års intensiva förberedelser, arbete och dubbelarbete, och med alla förhoppningar, fantasier och drömmar nu var över. Var det den där hemkomst-tomheten igen som varje långseglare så väl känner till och upplever så starkt.

Eller var det vemodet efter att vår far slutade sin seglats för gott bara två månader innan vi seglade iväg i maj. Och att  just här, några få sjömil rakt ut fick han sin sista sjöresa och askan är evigt förenad med dessa vågor. Han skulle som han alltid gjorde känt sig glad och stolt och även delaktig i vårt äventyr. Ett seglings äventyr som förvägrades honom i hans ungdom, det kom ett krig emellan, han kom inte ut på det danska skolskeppet han fått plats på, utan fick ro över till Sverige istället. Annars hade ju inte Ariel IV varit första svenska segelbåt genom Nordvästpassagen, då hade det blivit Börje med hans ”Anna”…

Fler lanternor dyker upp på sundet, alla blir till  ljus för vår far denna kväll, Allhelgonadags afton.

 Måndag;

Att ha sina föräldrars medverkan och godkännande var viktigt i första halvan livet. Nu känns det lika viktigt att våra pojkar tycker det är ok att deras föräldrar drar iväg på sina stora och små äventyr. Och kanske är lite delaktiga, och det har dom verkligen varit och förhoppningsvis tyckt det var ok. Christian försåg oss med ovärderliga mail med iskartor och aktuell issituation innan vi äntligen fick kontakt med Peter  i Cambridge Bay på kortvågsradion. Fram för allt då vi under överfarten från Grönland inte visste hur långt norrut vi skulle behöva gå på grund av den luriga isen på Baffin Bay och då det inte heller ännu var öppet vatten i Lancaster Sound.

Rasmus gjorde ett stort jobb med att hela tiden fixa vår hemsida och lägga in bloggar och bilder som han själv komponerade ihop med ett fantastiskt bra resultat.

Jens kom precis hem från sydostasien och bara mellanlandade någon månad innan han reste upp till Gildeskål i Norge igen och jobbade, men innan dess såg han till att fixa i ordning och ställa undan vår bil.

Men när vi var iväg på vår seglats på andra sidan jordklotet, seglade alla tre pojkarna omkring i Öresund  med Christians ”Soprano” och när vi ser foton på dom härliga och glada pojkarna med sina vänner så vet vi att dom nu klarar sig på egen köl och vi kan med tillförsikt se fram emot några år till på världshaven.

 Tisdag;

Längtan och tanken på nästa sommars segling och utforskande av Alaska låter oerhört spännande och ger en nästan fysisk kittlande magkänsla, detta kommer också att blir någon extra. Alla nya möten med grizzlybjörnarna, valar, späckhuggare, örnar, sjölejon och mängder av andra fågelarter, inramat av ett fjordlandskap vackert som Norge med mängder av glaciärer och även här seglandes i mestadels skyddade vatten.  Vi ser nu fram emot att få börja med planeringen kring nästa sommars segling där vi åter kommer att ha två hytter lediga för dom som till äventyrs vill uppleva det där extra som en segling i Alaskas vildmark erbjuder, till självkostnadspris.

Men först skall en bok skrivas och därför blir detta dom sista raderna för i år som skrivs i denna blogg där vi  till slut vill tacka alla er som via bloggen följde med oss på vår resa och tack för alla inlägg som glatt och inspirerat oss, väl mött nästa sommar, på bloggen eller kanske ombord?

 Från vår lilla skrivarstuga vid stranden av Öresund / ERIC