Epilog – Eric

november 10th, 2010

Söndag

Det är kanske lite dumt att ge sig ut på sin löprunda nyklippt i 2 graders värme (eller kyla)? Men vem kunde motstå denna sköna kväll och solnedgång med nästan vindstilla, hög luft och rodnande skymningshimmel och som för tankarna till den arktiska resan i allmänhet och Kodiak i synnerhet. Efter en lång dag framför datorn, alla vill ha artiklar, sponsorena skall ha sina utvärderingar, boken skall planeras och börja skrivas. Men springa måste man, så efter det att Birgitta och jag haft vår sedvanliga ”klippstuga”, Birgitta klipper mig och jag klipper henne så  bar det iväg ut på våra fortfarande lite ovana och stumma ben längs strandpromenaden mot Råå. Det är och har alltid varit just under alla dessa löparrundor som tankar föds, tankar faller på plats och viktiga tankar dyker upp naturligt, klarare, enklare och självklarare.

Birgitta och dom andra i besättningen har på sina egna personliga sätt sammanfattat sina tankar kring resan som jag så väl känner igen och instämmer med och som jag också känner mig glad och stolt över att läsa. Vad mer hade vi kunnat uppleva, det finns även gränser för hur mycket man kan ta in och smälta, man behöver få lite distans till det upplevda framför allt om det gränsar till det omöjliga. För visst kändes det och var en omöjlig resa för bara några år sedan. Just nu behöver vi distans, mycket distans.

Men detta äventyr kom att bli en av dom mest storslagna och minnesvärda resor vi har gjort och upplevt, men utan  hjälp av många så hade det inte varit möjligt. Då tänker jag inte bara på sponsorerna, där många kontakter blev både nära och mer vänskapliga än vad vi kunnat tro, utan vi tänker på Nisse som snickrade, Per som svetsade, alla seglarkompisar på Råå; Nabob, Christina, Fri, Litorina  som alla hjälpte till med råd och uppmuntran, påhejad och hjälp från Ola Skinnarmo, och från Ask i Bergen som inte kunde följa med till slut, från gubbarna och gummorna på klubbhuset som alla löparkvällar klockade våra löprundor och höll koll på vår konditionsträning, på vännerna som ställde upp med husrum för Birgitta (och Jens) när deras hem seglade iväg från Råå i maj, från ledningen på jobben i Helsingborgs Stad och i Ekeby och  Achima Care som accepterade en längre tids ledighet,  Några nämnda men ingen glömd!

Jag tar i det snabbt sinande kvällsljuset rundan inom  den lilla skogen efter golfbanan och tänder min pannlampa. Där stigen nästan möter havet blir jag plötsligt stående.  Benen står bara still, och väntar.  Jag vänder mig om och ser ut över havet där ett snabbgående större fartyg med tända lanternor stävar norrut mot Kattegatt. Plötsligt drabbas jag av ett stort vedmod, en ändlös tomhet, till en början kommer bara enstaka tårar men sen en helt okontrollerat gråt som inte går att stoppa. Varför detta gränslösa vedmod och sorgsenhet? Vågorna som sakta rullar mot stranden och når mina skor är samma evighetsvågor som rullar in på alla dom oändligt många stränder vi besökt och vandrat på. Var det den stora saknaden efter vårt hem, Ariel IV ända borta i Kodiak i Alaska, eller för att tre års intensiva förberedelser, arbete och dubbelarbete, och med alla förhoppningar, fantasier och drömmar nu var över. Var det den där hemkomst-tomheten igen som varje långseglare så väl känner till och upplever så starkt.

Eller var det vemodet efter att vår far slutade sin seglats för gott bara två månader innan vi seglade iväg i maj. Och att  just här, några få sjömil rakt ut fick han sin sista sjöresa och askan är evigt förenad med dessa vågor. Han skulle som han alltid gjorde känt sig glad och stolt och även delaktig i vårt äventyr. Ett seglings äventyr som förvägrades honom i hans ungdom, det kom ett krig emellan, han kom inte ut på det danska skolskeppet han fått plats på, utan fick ro över till Sverige istället. Annars hade ju inte Ariel IV varit första svenska segelbåt genom Nordvästpassagen, då hade det blivit Börje med hans ”Anna”…

Fler lanternor dyker upp på sundet, alla blir till  ljus för vår far denna kväll, Allhelgonadags afton.

 Måndag;

Att ha sina föräldrars medverkan och godkännande var viktigt i första halvan livet. Nu känns det lika viktigt att våra pojkar tycker det är ok att deras föräldrar drar iväg på sina stora och små äventyr. Och kanske är lite delaktiga, och det har dom verkligen varit och förhoppningsvis tyckt det var ok. Christian försåg oss med ovärderliga mail med iskartor och aktuell issituation innan vi äntligen fick kontakt med Peter  i Cambridge Bay på kortvågsradion. Fram för allt då vi under överfarten från Grönland inte visste hur långt norrut vi skulle behöva gå på grund av den luriga isen på Baffin Bay och då det inte heller ännu var öppet vatten i Lancaster Sound.

Rasmus gjorde ett stort jobb med att hela tiden fixa vår hemsida och lägga in bloggar och bilder som han själv komponerade ihop med ett fantastiskt bra resultat.

Jens kom precis hem från sydostasien och bara mellanlandade någon månad innan han reste upp till Gildeskål i Norge igen och jobbade, men innan dess såg han till att fixa i ordning och ställa undan vår bil.

Men när vi var iväg på vår seglats på andra sidan jordklotet, seglade alla tre pojkarna omkring i Öresund  med Christians ”Soprano” och när vi ser foton på dom härliga och glada pojkarna med sina vänner så vet vi att dom nu klarar sig på egen köl och vi kan med tillförsikt se fram emot några år till på världshaven.

 Tisdag;

Längtan och tanken på nästa sommars segling och utforskande av Alaska låter oerhört spännande och ger en nästan fysisk kittlande magkänsla, detta kommer också att blir någon extra. Alla nya möten med grizzlybjörnarna, valar, späckhuggare, örnar, sjölejon och mängder av andra fågelarter, inramat av ett fjordlandskap vackert som Norge med mängder av glaciärer och även här seglandes i mestadels skyddade vatten.  Vi ser nu fram emot att få börja med planeringen kring nästa sommars segling där vi åter kommer att ha två hytter lediga för dom som till äventyrs vill uppleva det där extra som en segling i Alaskas vildmark erbjuder, till självkostnadspris.

Men först skall en bok skrivas och därför blir detta dom sista raderna för i år som skrivs i denna blogg där vi  till slut vill tacka alla er som via bloggen följde med oss på vår resa och tack för alla inlägg som glatt och inspirerat oss, väl mött nästa sommar, på bloggen eller kanske ombord?

 Från vår lilla skrivarstuga vid stranden av Öresund / ERIC

Kommentera » | 11 Kommentarer »

Alla båtar genom NWP 2010

november 9th, 2010

136  Ariel IV (15·2 m sloop),  Sweden, Eric Boye            

137  Astral Express (12·5 m yacht), New Zealand, Graeme Kendall      

138  Hanseatic (ice-strengthened ship), Bahamas, Ulf Wolter              

139  Kapitan Khlebnikov (icebreaker), Russia, Anatoliy Kovalenko

140  Octopus (128 m motor yacht), Cayman Islands, Jannek Olsson     

141  Rx II (11 m yacht), Norway, Trond Aasvoll     

142  Solanus (14·5 m yacht), Poland, Bronislaw Radlinski

143  Young Larry (13·4 m yacht), Britain, Andrew Wilkes

Kommentera » | 1 Kommentar »

Niklas

november 8th, 2010

Det var för två år sedan jag låg på land sida vid sida med Ariel IV och Explorer of Sweden på Ö-Varvet. Eric och jag fejade på varsin stålbåt men hemlig destination. Kylan som först verkade finnas mellan oss tinade och vi kunde sedermera hjälpas åt att komma iväg på våra unika arktiska utmaningar. En vänskap som idag har fört mig genom de båda nordliga passagerna till orienten.

Jag och Lotta hade fått lite försmak på Ariel under en mörk kuling ner till Helsingborg innan vi mönstrade på i Nuuk. Att Ariel IV är skön att se på visste vi, men efter att ha kryssat fram mellan isbergen i dimma längs den grönländska kusten växte banden starkare.

Vi kände oss nu redo för att styra väster ut. Nordvästpassagen vore inte lätt att följa om man bara haft kompassen till hjälp. Väl förberedda hade vi bra sjökort vilket däremot inte de första likt Franklin hade. Minnesmärkena från dessa historiska hjältar öden fick vi bevittna i Erebus och Terror Bay. Själva reste vi ett röse på nordsidan av Belot Strait och uppmanar nu våra efter följare att pryda passagen med just sitt röse.

När vattnet började sina ombord var det så dags att studera topografin på kartan för en lämplig färskvattenkälla. Många fina platser som vi annars inte kommit oss för att stanna på, blev därmed besökta. Minns när elden under en gnistrande himmel efter en lång dag med vattenbärande förenar oss med sång och story telling.

Nordvästpassagens rätta namn tycker jag vore vara, Ispassagen. Efter att dagligen från dag ett på Grönland fått njuta, kämpa, bestiga och besegra is alla dess förtrollande former fram till Point Barrow.

Att styra söder över genom Berings sund i oktober börjar för en annan bli mera en regel än ett undantag. Med is i magen, genomför vi en raceande avslutning och loggade upp till tio knop. När Dutch Harbors vassa toppar siktas av Eric högt uppe bland molnen värmer det inombords.

Inklareringen är som ett personligt välkomnande av mina gamla vänner från gånga året. Det är lördag kväll och kvinnan bakom bardisken spanar direkt in oss och ropar högt.

–        You must be the swedish sailors? Welcome…

En rent sagt magisk seglats avslutas några veckor senare på Kodiak, dit jag själv lovar mig att alltid återkomma…

Tack för i sommar och lycka till, Eric & Birgitta önskar NIKLAS

Kommentera » | 1 Kommentar »

Lotta

november 7th, 2010

Jag fick frågan ganska tidigt i resan av Kapten Eric: om expeditionen hittills hade uppfyllt mina förväntningar! Det slog mig då och det slår mig fortfarande att resan var så stor och annorlunda att jag faktiskt inte hade några konkreta förväntningar. Däremot var jag beredd, beredd på fantastiska stunder och tuffa samt besvärliga tider! Vi skulle trots allt genom Nordvästpassagen med en segelbåt! Nu väl hemma igen med resan bakom mig så känner jag mig otroligt lycklig att få haft möjligheten att vara med på ett sådant oslagbart äventyr som resan var!

 När jag nu går till jobbet på morgonen så reflekterar jag på hur annorlunda livet var bara några veckor tillbaka, att vakna och yrvaken stick upp huvudet för att mötas av ständigt nya vyer och ett glatt tillrop från någon som var betydligt mer vaken än man själv!

Jag klev ombord på Ariel IV i Nuuk(Grönland), som en ganska eller rättare sagt mycket novis seglare och det var inte att jag inte funderade två gånger när vi i dimma och 20 knops vind kryssade oss fram bland isberg eller med fulla segel gick mot drivisen som låg som en vägg framför oss! Men så tänkte jag att nu får du vara lugn Lotta, för detta är bara början och på detta vis kommer det att vara…! Samtidigt tittade jag på Kapten och övrig besättning och var de lugna så ja…då ska väl även detta gå!

Ja, härliga och spännande stunder var det, naturen som bjöd på så mycket, seglingen som jag lärde mig att uppskatta på alla vis, glädjen när vi klarat de mål vi satt upp och många var de (frågan är hur många gånger man kan fira ”halvägs”!) och lika stort var det varje gång. Tänk när gråvalen kom upp på sidan av Ariel eller myskoxen som tittade på oss från land i False Pass, gässen över Snowgoose island, björnspåren i sanden efter vår promenad i Herchel Island, kaffestunden i den värmande solen mitt i en av världen mest avlägsna vildmarksområden. Jag skulle kunna fortsätta länge för det finns så mycket som resan handlade om och så mycket som hände! Men jag hade aldrig kunnat göra detta om inte ni trodde på mig Eric och Birgitta och erbjöd mig en plats för äventyret och det är jag otroligt glad över!

 Tänk Eric, Birgitta, Kåre, Jörgen och Niklas – vi segrade!! // LOTTA

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Birgitta

november 2nd, 2010

Hm, hur kan man summera ett äventyr som det här, att segla genom Arktis, Nordvästpassagen, förmodligen världens sista vildmark. En STOR upplevelse! Kanske genom att minnas hur det känns att

  • segla i en gigantisk isbergsutställning
  • äta middag klockan tolv på natten i strålande solsken
  • plötsligt se en isbjörn lunka fram över isen
  • slalomsegla och hitta vägar genom massor av packisflak
  • vandra över oändliga bergsvidder med gevär över axeln
  • hämta vatten till tankarna i en strilande bäck
  • se knölvalar dyka över ände och slå upp sina gigantiska stjärtfenor
  • njuta en fantastiskt god konservburksmiddag
  • skräckslagen spana efter is i kolmörk natt
  • känna trygghet med vår kapten och goa besättning
  • möta ruffa men härliga unga fiskare
  • spana på en grizzlybjörn från läskigt nära håll
  • paddla kajak över en andlöst vacker ankarvik omgiven av snöklädda toppar
  • följa en långsam myskoxe med blicken
  • få en dusch, efter en vecka utan
  • segla över mörkt hav i glittrande fullmåne
  • höra sjölejonen frusta och fnysa
  • glädjas åt delfiners lekfulla hopp
  • följa norrskenets grönlila böljande dans
  • dricka en öl efter en veckas segling / BIRGITTA
Kommentera » | 3 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com