Hoj, hoj vilken ny värld vi har hamnat i. Från stilla segling, paradisiska öar och småbyar har vi tagit mod till oss och rest per flygplan till jättestaden Mexico City. 9 miljoner människor bor här och totalt 21 miljoner om man räknar med ”fattigdomsbältet” som omger stadskärnan.

Med pengabältet hårt knutet runt midjan och ryggsäcken på magen steg vi undrande (och lite rädda) ner i tunnelbanan från flygplatsen, men den var ren och full av vakter, även om vi säkert mötte hundratusen mexikaner. 5 miljoner åker tunnelbana varje dag.

På youthhostel finns numera dubbelrum med eget badrum. De kostar nästan inget här, plonk mitt i centrum. Första natten med näsblod och andningssvårigheter i trappan insåg vi att 2200 meter är mer än hundra meter högre än Kebnekajse. Så nu blir vi bloddopade, får fler röda blodkroppar och kan kanske springa dubbelt så fort när vi kommer tillbaka till Ariel IV.

Nu fem dagar senare har vi insett att vi älskar den här staden. Överraskningar överallt och en brusande spännande folkliv. Mängder av småentreprenörer i basarer, tält eller direkt på gatan, massor av frifräsande ”kulturarbetare” som spelar alla slags instrument eller sjunger opera från balkonger, dansar tango slowmotion, föreställer guldfärgade revolutionärer eller serietidningshjältar, brinner i eldcirklar eller vad du kan tänka dig. Oväntade matställen i portgångar, källare, på gatan eller i tjusiga palats. Många fattiga som tigger. Snälla, hjälpsamma poliser överallt, flaggor, obegripliga demonstrationer och parader här och där.

Och kanske mest fantastiskt av allt, pyramider och lämningar från de gamla kulturerna då Mexiko var bland de världsledande. Här fanns högstående civilisationer när vi i norden hade stenålder och medeltid. Spanjorerna kom på 1500 talet, snodde allt av värde och tog död på större delen av befolkningen. Idag är mexikanerna stolta över sin identitet som eget folk med anor från både Spanien och de antika indianfolken.