Slutligen nu tillbaka i hemmet, Ariel IV i Guyamas, Mexiko. Först på land, i rykande röd sand. Sand everywhere. Dock inga kackerlackor eller möss ombord! Men ett halvmeter långt fågelbo i bommen och sju pärlstora vita ägg i tamppåsen. När vi råkade knäcka ett ägg kilade det ut en minimal ödla. Kvarvarande ägg flög dubbelsnabbt överbord.

Tvätta, skura, torka, tvätta, skura, torka och måla, måla botten i 35 grader ösande sol. Värmeslaget var synnerligen nära. Men det hade varit mycket varmare. Allt som kunde smälta ombord, hade smält. Dingen som legat på däck i en påse var näst intill död. Adventsstaken kommer att bli ovanligt intressant i år.

Efter tre löften om sjösättning, på mexikanskt manér, kom vi så äntligen i sjön igen. Liftmannen fick dyka i sörjan för att få loss lyftstropparna från båten och Eric fick dyka i geggan för att få loss plast från stropparna som gått in i propellern … men graderna sjönk när havsbrisen äntligen nådde oss och en simtur längre ut i det 32 gradiga vattnet svalkade skönt.

Tillbaka bland långseglarna hamnade vi på ett stort knytkalas/party. Roligt att träffa folk vi lärde känna förra året. För övrigt mest en massa jobb ombord med att få på segel och all utrustning. Nu ligger vi nu för ankar i en vik vid San Carlos och kollar de sista orkanernas bana, för att inom någon vecka förhoppningsvis segla västerut mot La Paz och Baja California. Lite skrämmande, vad finns kvar efter orkanen Odile? Tre seglare dog på ankarplatsen.