Vi har seglat runt jorden, till Svalbard och i många krävande farvatten. Ibland storm, höga vågor, korallrev, tidvattenströmmar, fallvindar från fjälltoppar, stockar i vattnet eller bälten av segt skräp. Vi har seglat bland isberg och rundat beryktade kap. Vi har seglat ensamma Eric och jag, och under långa perioder med våra tre barn. Men hittills har jag aldrig egentligen varit riktigt, riktigt rädd någon gång, så där så det knyter sig i magen. Jo allmänt sett, för de stora saltvattenkrokodilerna i Australien som ligger och lurar och sades kunna anfalla oss i dingen. Men packisen är värre än krokodiler. Den ligger och lurar, den är inte elak eller hungrig, men den är gigantiskt stor och tung. Den går inte att stoppa om den börja röra sig. I kombination med vind blir den livsfarlig. Jag låg i min koj och hörde hur flaken skrapade lätt mot plåten bara några millimeter ifrån mig. Kanske halvsov jag, hallucinationsbenägen av trötthet efter nattvakten. Berättelsen om Titanics undergång spökade i bakhuvudet. Jag inbillade mig att en skarp iskant när som helst skulle riva upp en lång reva alldeles bredvid mig och isvatten skulle spruta in i min koj. Jag kunde inte stoppa tanken. Rädsla satt som klor i magen.