23 juni

Hmm, så konstigt, nästan ett helt år hade gått sedan vi lämnade Ariel IV i Kodiak Alaska. Nu sitter vi på planet tillbaka igen och hoppas att våra ryggsäckar hänger med i ompackningarna mellan tre olika flygplan. Yes, de kommer glidande in genom en lucka i väggen i Kodiak lilla flygstation, iklädda sina stora plastsäckar, inpackade för ett dygn sedan i Köpenhamn. Ryggsäckarna är hela, allt är med, utom möjligen vi eller våra huvuden. Konstigt att halvsova sig igenom nästan ett dygn och sedan finna att klockan fortfarande är elva på förmiddagen, ja till och med tidigare än i Frankfurt, där den var tjugo över elva.

Det var konstigt att se isen uppifrån, isen runt Grönland och in mot Nordvästpassagen. Så här tidigt hade den ännu inte gått upp. Vi såg ett fantastiskt mönster långt under oss, en slags karta med stora isöar och smala kanaler emellan. Mil efter, mil efter mil, efter mil … en gigantisk isöken. I den ville vi inte vara. Glädjen över att vi faktiskt kom igenom isen i NWP förra året bubblade upp igen. Det var i augusti förstås, då isen normalt har gått upp. Ismassor flyter visserligen runt även då och rör sig med vågor och vind men med noggranna studier av is- och väderrapporter har det gått att komma igenom de sista åren. 2005 var senaste året då det var helt omöjligt att komma igenom, förutom för isbrytare förstås.