26 juni

Vännen Marion, harbourmasters fru, mötte oss med ett stort skratt på Kodiak flygplats och vi lastade ryggsäckarna och de en och en halvmeter långa lattor som vi också lyckats få med trots alla flygplansbyten, i hennes stora amerikanska jeep. Många undrade vad lattorna var för något, blindkäpp gissade en ung kille, slags fiskespö gissade en annan. De är till vårt storsegel, högst upp mot toppen där en latta gick av under seglingen genom Nordvästpassagen förra sommaren.

Kodiak, ön med världens största grizzlybjörnar, var lika skön och magisk som förra året, frodigt grön med snötäckta bergstoppar runtomkring. Ariel IV var skitig och ledsen. Vi visste att det varit inbrott och att aktre luckan var sönder men vi visste inte att bovarna öppnat alla skåp och spridit grejor ÖVERALLT, fy för bubblan så mycket saker i en enda röra. Men några dagar senare, efter MYCKET röj- och sorterings jobb, har vi i alla fall fått tillbaka vårt hem så som vi minns det och vill att det ska vara. De flesta grejorna finns kvar, även om TV:n var halvt lossriven från väggen och navigationsdatorn saknades. Tavlan, med ett fint foto av våra tre pojkar Christian, Rasmus och Jens, var borta men den fann vi till slut underst i en röra av kläder, julsaker och sjökort. Eric kunde först inte hitta geväret och björnpepparspray burken men dem hittade vi också till slut längst in i en koj bakom en trasslig hög med lakan och handdukar. Skönt, dem hade vi inte velat vara utan i björnland.