Ett intrafamiliärt avslöjande

januari 24th, 2016

FödelsedagsEric i hängmattanSå var det åter Erics födelsedag. ”Will you still feed me, will you still need me, when I´m sixty-four”. Förra året firade vi den på Hawaii. En del säger att tiden och åren går fort. Vi tycker att tiden räcker härligt länge. Sedan samma datum förra året har vi besökt Samoa, Fiji, Tuvalu, Kiribati och Marshall, gjort och upplevt oräkneliga härliga (och mindre härliga) ting.

Denna födelsedagsmorgon var det sedvanlig morgonuppvaktning med blommor (återanvända sedan 18 år), levande ljus (ja det måste finnas på brickan även om det är svettvarmt), bordsflagga (tillverkad av barnen under förra jorden runt seglingen), löjlig födelsedagshatt från Grönland samt lyxfrukost.

Sedan packade vi lunchpaket och paddlade med våra två kajaker några kilometer längs Majuro atollens korallöar till den yttersta som liksom de andra är täckt med vit korallsand och palmer. I passen mellan de små öarna försöker havet vräka sig in i lagunen. Starka tidvattenströmmar och vindkast lyckades nästan kasta omkull Birgitta och hennes kajak. Efter snorklingstur i kristallklart vatten och strandlunch (då Birgitta glömt såsen till salladen) var det lättare att paddla hem. Tidvattnet hade nu lugnat sig i stilla ebbläge.

Efter saltavsköljande dusch i sittbrunnen slog Eric förväntansfullt på Skype och lyckades (om än nätet var darrigt) få skaplig kontakt med barnen därhemma. Alltid lika roligt med hipp hipp hurra sångerna. Eric är halvdansk så efter den svenska födelsedagsvisan kommer av familjetradition den danska. Även detta år såg vi barnen le när de kom till raden ”hoorrah, hoorrah” (stavas det så?) Efter omkring 25 års sjungande avslöjade de så att den danska varianten av ”hurra” låter som det svenska ordet hora. Och så skrattade de. Hmm, nu fattar vi varför de har lett så i alla år.

Solen gick ner över obruten horisont och vi såg konturerna av nästan trettio jättestora fiskebåtar från USA, Taiwan, China och Japan som ligger ankrade i Majuro lagunen. De hittar fiskstimmen med helikopter och tömmer långsamt havet omkring de fattiga ö-nationerna. Det sägs att ö-nationerna ersätts väl men vad hjälper det om några år när fisken är borta. Och vad hjälper ersättning när pengarna försvinner till makthavare och deras jättehus på Hawaii. Marshallöarna har just valt en ny president. Han lovade precis som sina föregångare att sätta in alla medel för att bekämpa korruptionen.

Eric födelsedagsmiddag var revfisk, fångad av en lokal man från hans kanot.

 

 

Kommentera » | 7 Kommentarer »

Monstret

januari 8th, 2016

Fånga kokosnötNej det blev inget av den orkan som vi alla var oroliga för inför nyår. Den minskade i styrka och drog åt sydost. Vi kunde fira på gatorna med Marshall folket och seglarna. Några nödraketer sköts upp, men bara från land.

Ett monster finns runt oss varje dag men med det menar vi inte vind eller hav. Havet kan vara ett monster men bara när det stormar. Vi älskar havet men hatar det ibland. Vi älskar det för dess färger och former, för dess härlighet när vi hoppar i och för att det bär oss och Ariel IV runt hela jorden men vi hatar havet när det försöker vräka omkull Ariel eller bara puttar oss hit och dit så vi mår pyton.

Monstret, det verkliga monstret, är det salt som finns i havet. Fy f-n vad vi kämpar mot det. Alltid finns det massor av salt på däck när vi kommer i hamn, stora saltkristaller och små, små saltkorn som nästan inte syns. Det vi ser är rostfläckar som växer, och rostprickar, till och med på det så kallade ”rostfritt stål”. Då tittar vi bedjande upp mot himlen efter regn eller offrar en tank vatten för att skölja Ariels däck. Tur att vi fick tillbaka vår försvunna watermaker efter två månaders väntan, även om den inte har kapacitet för att spola däck.

Än värre är det under däck där mini små saltavlagringar på händer eller kläder hamnar här och där, binder fukt och genererar mögel. Små gröna fläckar, vita prickar, jordslag som svarta märken på ljusa saker eller stora luddiga mögelmoln på läder eller annat extra känsligt. Dessa monstrets förlängda elakheter hittar vi överallt, i köksskåpen, bland kläder under durkar och bakom vad som helst. Än så länge har monstret i alla fall inte lyckats döda något av våra elektroniska instrument.

Här i Majuro, Marshall Islands har monstret blivit än värre. Ariel ligger ankrad innanför ett fantastiskt vackert smalt korallrev. Det blåser en del. Dyning och sjö dundrar mot revet. Havsspray far genom luften, saltar ner Ariel och tränger osynligt in genom öppna luckor. Idag såg vi plötsligt hur böckerna i en hel bokhylla nedanför förluckan var mögelprickiga. Eric tillverkade ett spegeltest, dvs. en vanlig spegel som placerades nedanför luckan och hör och häpna, några timmar senare var den var täckt av ett tunt saltlager. Tvätt som hängde ute smakade salt, det var bara att skölja om alltihop och hänga så gott det gick under sprayhooden.

Efter detta år, ett så kallat El Ninjo år, som förorsakat en hel del bråkigt väder i Stilla Havet, ska det statistiskt sett komma torrperioder. Vi kommer inte att kunna regnskölja stackars Ariel efter seglingar och det blir svårare att samla sötvatten till avsaltning av grejor och tvätt. Men vi ger oss inte, monstret ska bekämpas till sista vattendroppen!

Tur att vi har en salt kille och en salt tjej ombord …

Kommentera » | 6 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com