Så är det dags igen. Vi har levt på denna lilla atoll, Cocos Keeling mitt i Indiska Oceanen, i en månad nu. Direction Island, den ö på ringrevet som skyddar oss för de stora oceanvågorna, har blivit som vår trädgård. Vi känner varenda palm på ön och vet var vi kan lägga oss och vila utan att få en kokosnöt i huvudet. Vi vet var de häftiga strömmarna går som man kan att snorkelflyga i, känner till alla korallhuvuden runt ön, vet var de sjunkna vraken ligger och vilka tider på dygnet revhajarna är aktiva. Eremit krabbor kravlar över oss när vi sitter på stranden och de förvildade höns som finns på ön kommer nästan fram och tigger.

Vi har 2000 sjömil framför oss till Mauritius, omkring två veckors segling. Sydostmonsunen är fortfarande hård och vi inser att seglingen inte kommer att bli bekväm hur länge vi än väntar på ett väderfönster. Det kommer inga så här års. Idag har vi sjöstuvat, spänt upp nät framför alla öppna utrymmen och klämt in kuddar och handdukar i skåp och lådor för att det inte ska klonka så man blir galen. Eric har skrubbat bort sjögräs som börjat växa på botten. Vi har stängt och tätat alla ventiler och spänt brädor över golvlemmarna. Om vi slås ner i någon jättevåg vill inte att konservburkar, verktyg och alla andra grejor som finns under durkarna ska komma flygande. Förmodligen blir detta en av de tuffaste seglingar vi någon sin gjort.

Ikväll är det farväl fest på stranden. Knytkalas som vanligt och stor grilleld. Det blir också tufft att krama farväl av alla vänner som vi lärt känna här. En månad är inte lång tid när det gäller att skapa vänskapsband, men som vi skrivit förut, långseglare utvecklar snabbt relationer som känns äkta och värdefulla. Vi vet vad alla har gått igenom för att ta sig hit, vi behöver varandra och har riktigt mycket gemensamt.

Så vi ska säga hej då till fem besättningar. En australiensisk båt, ”Sukha” med ett härligt par i 50-årsåldern. De har sålt sitt gym företag för att kunna förverkliga sin seglingsdröm. Nu lyfter de tyngder (uppblåsbara med vatten i) på stranden och springer med oss. En båt, ”Kailani”, från USA med en liten familj ombord. Deras 9-åriga dotter har fått ”lektioner” om Sverige och lärt sig baka kanelbullar. Ett par (som säger att de inte är något par) på ”Parmelia” från Italien som pratar och viftar med armarna precis som italienare ska. Två modiga ensamseglarkillar, en från Frankrike på ”Sparfel” och en från Sverige. Vincent är snickare och jobbar ett tag på någon ö när han behöver pengar. Lars, på ”Arianna” från Gotland är en kunnig före detta kapten, faktiskt en bra bit äldre än vi. Båda har stora båtar över 40 fot. Beundransvärt!

Så visst blir det sorgligt att önska fair winds men vi vet att kommer vi någonsin i närheten av varandra igen så finns det alltid en säng eller koj eller hjälp om det behövs att vänta. Även om kanske tio år har passerat.

Följ oss på vår hemsida om du vill. Vi lägger in positioner med jämna mellanrum under seglingen över av Indiska oceanen. www.arielfyra.se