Mexican Lucky

april 30th, 2014

 

Kolla:  http://www.youtube.com/watch?v=HI1hGShVdBA

Jaha, typiskt, nu när vi har lämnat Mexico framstår det allt klarare vilket härligt land vi seglat i. Säg hola till en mexikan och ansiktet spricker upp i ett stort leende. Vår rudimentära spanska bemöttes alltid med vänliga försök att förstå. Mexikansk generositet är överväldigande.

Bussresor, hotellnätter, restaurangbesök och proviantering sänkte inte nivån på bankkontot särskilt mycket. Sammetslent varmt badvatten, sprakande solnedgångar varje dag, en guldmakrill på kroken, en margaritas då och då och lite annat skoj…

Vi kommer tillbaka!

 

 

Kommentera » | Inga kommentarer »

Värsta dagen

april 24th, 2014

Äntligen uppeVärsta dagen på ett seglingsäventyr kanske man tänker skulle vara storm och jättevågor, om någon ramlar överbord eller ett alltför nära möte med en val. Men så var det inte för oss.

Dagen började på en lugn ankarplats, med fjärilar i magen. Marinan som tidigare sagt att det skulle gå fint att ta upp oss, hade meddelat att det är väldigt grunt utanför och att de inte kunde garantera att kranen klarar vår båt… Så dags att få veta det, alla segel nerpackade och flygbiljetten hem bokad. Vi hade inget val.

Med ögonen klistrade vi ekolodet gled vi långsamt, långsamt in i kanalen mot upptagningskajen. 20 cm under kölen, 15 cm, 10, 9, 8 … och så gick vi på grund, fy farao! Lerbotten som tur var, motorn drog hårt på back, Ariel skakade till och kom loss.

Så såg vi kranen som skulle lyfta oss, nej, den såg ut som en leksakskran. Det stod två mycket större kranar en bit bort hos grannen, en upptagningsplats för räktrålare.

Nä, nu hade vi fått nog. Eric kallade upp marinan på VHF och krävde att vi skulle tas upp med grannens kran. Deras angöringskanal måste ju också vara djupare eftersom stora fiskebåtar kommit in.

Vi ankrade helt enkelt, på 3 meters djup… och väntade på att man skulle lösa det hela. Många oförståeliga samtal fördes på spengelska. Tre timmar senare fick vi veta att det var ok att gå in till grannen.

Upp kom vi till slut och Ariel fick åka sicksack med kranen en kilometer mellan fiskebåtarna. Vi följde henne. Kranhjulen rullade över skräphögar och stenar. Ariels långa mast pekade än hit än dit men det är en annan historia.

 

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Packning påbörjad!

april 19th, 2014

Packar båtenVi har börjat packa båten …

Kommentera » | 18 Kommentarer »

Det regnar aldrig -så jobbigt!

april 16th, 2014

Svensk riggrengörareSex månaders segling i Mexiko, inte en droppe regn. Bara solsken och ytterst sällan det minsta lilla moln. Härligt tyckte vår livsnjutarhjärna … men inte jobbhjärnan. Holy cow! Så mycket ökensand, vägdamm, smuts, fågelskit och mera skit som satt inkilat på alla små ställen i riggen. Masten hade ändrat färg, blivit grå, den brukar vara guldfärgad. Om vi kom nära ett vant eller stag fick tröjan eller den bara kroppen ett skit-färgat streck tvärsöver.

Eric åkte en hel dag upp och ner i båtmanstolen, i sällskap med en spann vatten, ett dunderstarkt rengöringsmedel och en hård borste. Det enda som inte blev rent var Eric.

Kommentera » | 1 Kommentar »

Indianer, kulsprutor och ultra Marathon

april 8th, 2014

Två bröder skjutna vid samma tillfälleEfter en veckas landresande i Copper Canyon/Barranca del Cobre (7 kanjoner, 4 gånger större än Gran Canyon)är vi nu tillbaka på Ariel IV i Topalobampo hamn. Fulla av intryck; åsnor med jättebördor av ved, kvinnor som tvättar sig själv, barnen och kläder i floden, cowboys med revolver i hölstret, dubbelspåriga ko-stigar som används till bilväg, slingrande milavis över berg mycket högre än Kebnekajse. Det tog fem timmar att åka 2,5 mil. Enorma kontraster mellan den gamla och den nya världen i Mexiko, de fattiga och de rika och mellan livet på kanjonens botten (varmt) och det på 2400 meters höjd (kallt).

De stolta Tarahumara indianerna lever som de alltid har gjort med eldstad på trampat jordgolv i grottor och små hus. De känns lätt igen på sina färgglada vackra kläder. Ingen vet hur många de är, gissningsvis mellan 50 och 120 tusen. Vi mötte en gammal morfar som låg för döden på en filt på golvet och barnbarnen som stod oroliga omkring. Inget majsmjöl fanns att göra tortillas av i den urgröpta sten som är till för det. Känslan av att inte kunna hjälpa gör ont.

Men fortfarande springer unga tarahumara män i sina enkla lädersandaler kanske fortast i världen. De vinner varje år Urique ultra Marathon, 80 km (www.ultracb.com). Omkring 400 indianer deltar och 300 löpare från nästan alla världsdelar. Vi sprang 10 km, nog så hårt i den terrängen, men fuskade med gympadojor och så körde vi några mil på mountainbikes.

I de mexikanska byarna kör flashiga unga män omkring i gigantiska monstertrucks som nästan inte får plats på de slitna smala gatorna. Bilarna försvinner när k-pist beväpnade militärer då och då gör en raid. ”Det gröna guldet” är väl gömt. Det behövs en helikopter för att hitta marijuana odlingarna uppe i bergen. Drogaffärerna är en katastrof för bygden. Turisterna har slutat komma. I hela Mexiko har 50000 ”narcos” dött i kartellkrigen sedan 2006. Två av dem var de unga bröder som ligger under gravstenarna på bilden ovan.

Vi åkte med Mexikos sista och numera enda järnväg ”El Chepe” till detta avlägsna bergsområde. Den tog 60 år att bygga. Ett gammalt stiligt tåg tuffade fram i sådär 30 km i timmen runt bergstoppar, genom 86 tunnlar och oräkneliga broar över lika många floder. Resan hem från toppen till havsnivå tog 8 timmar och då var naturupplevelsecentrum i hjärnan totalt överfullt.

Sedan var det sängläge med diarré och kräk i två dygn … men det var det värt!Eric i ultra Marathon

El Chepe

Bi o indiankvinna

Kommentera » | 1 Kommentar »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com