Vidare, vidare …

juni 17th, 2020

Nä, vi kom aldrig iland i Horta. Efter att ha väntat i nästan två veckor, på att få gå iland och /eller få ett väderfönster för att kunna segla vidare, så kom båda nästan samtidigt. I måndags började de testa för Covid. Vi var inte på listan. Undrade varför, eftersom vi varit här nästan längst av alla. Då alla de testade, efter att ha seglat i omkring tre veckor, fick negativt svar kunde de gå iland på tisdagen. Tisdagstestarna kan gå iland idag på onsdag. Vi fick möjlighet att testas först på onsdagen. Ett nästan perfekt väderfönstret öppnade sig för att segla på torsdagen. Så till slut var ingen idé att testa sig…

Vi seglar imorgon torsdag och bara vädergudarna vet var i hamnar. Engländarna är fortfarande strängt negativa till besökare. Cherbourg i Frankrike verkar kanske bra. Därifrån kan vi ”hoppa” till Holland och vidare till Kielkanalen. Om vindarna vill.

Det finns inte internet ombord så nu hör ni inte av oss på ett bra tag. Det går som tidigare att följa vår rutt och position på http://forecast.predictwind.com/tracking/display/ArielIV
Titta också på forecast.predictwind.com/tracking/rally/occ-atlantic-fleet om ni vill se andra båtar på väg.

Far väl Azorerna! Hoppas ni kan ta emot framtidens seglare med öppnare famn.

Kommentera » | 10 Kommentarer »

Lite lur

juni 15th, 2020

Idag är den stora dagen, vi ska få veta om vi får gå iland. Azorernas beslutsfattare har bestämt att alla besättningar som så önskar får ta ett gratis Covid test och om negativt resultat få gå iland. Wow, härligt, vi har varit här i 11 dagar nu och dessförinnan seglat i 20 dagar, alla eventuella karantänbestämmelser är uppfyllda, vi måste komma bland de första till test. Dessutom börjar båtens namn på A…

Men nu gråter vi nästan! Hamnkaptenen läste upp listan för dagens test och vi är inte på den. Det var enda chansen vi hade eftersom testresultatet kommer tillbaka onsdag och vi måste segla på torsdag. Då ser vi äntligen ett väderfönster som ger oss möjlighet att segla vidare norrut.

Men vi lurades lite, en söm på genuan hade gått upp. Den hade nog klarat sig hem med hjälp av lite tape, men nu ansåg vi det mycket viktigt att den blev lagad. För att segelmakaren skulle kunna göra jobbet blev vi tvungna att få en plats på karantänbryggan. Oj vilken känsla efter alla dessa veckor att sätta fötterna på land även om det bara var en kaj. Vi promenerade med välbehag fram och tillbaka några hundra meter. Seglet skulle komma tillbaka nästa dag och så kom Eric på att vi behövde ett extra fall till genuan. Det kunde levereras någon dag senare. Och så tog det en dag att få upp det till masttoppen och ner genom masten.

Ha, vi blev kvar vid ”land” i fyra dagar, hann med att umgås med flera vänbesättningar och till och med att måla den traditionella båtbilden på kajen för Ariel IV. Vi hittade också den bild som vår son Christian målade när han seglade här med 2 vänner på ”Soprano”, en liten 24 fotare, för 11 år sedan. Visserligen såg vi bilden bara genom kikaren. Men våra azoriska vänner gick dit och plåtade den åt oss.

Så lite kul och en hel del skratt men stor besvikelse över att inte få besöka Faial och vännerna här.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Kära gamla Nordatlanten?

juni 8th, 2020

Så skulle vi, efter 10 år på världsomsegling, segla i vårt eget hav, tillbaka till vårt Europa, med mest västliga medvindar som det brukar vara. Men så f-n heller. Just i år bestämde sig vindarna för att blåsa nordost nästan hela tiden, motvind nästan hela vägen, och oftast en massa motvind. Visst är det härligt när 25 ton stål vräker sig genom 3 meter vågor och hela båten sköljs över med fräsande horisontella vattenfall. Men bara den första timmen eller så, sedan blir det enbart tröttsamt. Kroppen som försöker sova flyger upp och ner i kojen. Den som har vakt blir genomvåt och kall när man snabbt tittar ut genom luckan för att kolla. Det är alltid mitt i natten när seglen ska revas.

Det tog 20 dygn. Tänk er tre veckor utan uppehåll. Men vi vande oss, fick i oss mat, läste böcker, borstade tänderna varje dag, fick till dusch vid 2 tillfällen, lyssnade på poddar, tittade på fantastiska stjärnhimlar ibland och såg solen rulla över valvet varje dag. Många delfiner lekte bredvid och en mängd små portugisiska örlogsmän seglade med. Når Eric tog upp släpgeneratorn var hela tampen insnodd i kletiga trådar från örlogsmän. Han brände sig ordentligt på händerna.

Nu är vi här, i Horta på Azorerna, hurra, äntligen. Höga öar stiger upp ur havet, gröna kullar rullar mot oss och vi ser vackra mest vita hus när vi närmar oss hamnen. Alltid lika magiskt härligt att komma fram, särskilt när det är efter en oceanöversegling och när målet är en ö. De jobbiga dagarna sjunker undan i medvetandet och ersätts som alltid av en slags stolthet över att ha korsat oceanen.
Vännerna Gary och Kirstin från båten ”Wandering Albatross” bor här och vi såg fram emot fina kvällar tillsammans i deras trädgård. Men nej. Det ryktades att Portugal skulle släppa på sina stränga restriktioner mot Covid den 1 juni. Vi trodde på dem. Men nej, nej, Vi får inte lämna båten och inte ens sätta dingen i sjön. Omkring 40 besättningar från hela världen är instängda på sina båtar, många med barn, efter veckor av segling. Jamen, vi har ju varit i karantän hur länge som helst… Väderrapporterna talar enbart om motvindar de kommande 10 dagarna, för oss som ska norrut. De som ska till Medelhavet ger sig av efterhand.

Ljuspunkten är Peters Sport Café. Fina unga män levererar allt vi ber om till båten. Mat från affären, restaurangmåltider på kvällen, vatten, gasol, reservdelar. De skrattar och ler så vi blir glada varje gång de dyker upp i sin gula gummibåt. Och höjdpunkten var att Kirstin och Gary skickade med en välkomstgåva. Oj, jordgubbar, vin, färskt bröd, ost och bananer!

Så visst är det skönt att få sova lugnt i sin egen koj och äta utan att vara rädd för att maten glider av tallriken, men kanske den vilda Nordatlanten ändå är ett bättre val, för att få komma till platser där vi kan vara fria.

Kommentera » | 15 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com