Kära gamla Nordatlanten?

juni 8th, 2020

Så skulle vi, efter 10 år på världsomsegling, segla i vårt eget hav, tillbaka till vårt Europa, med mest västliga medvindar som det brukar vara. Men så f-n heller. Just i år bestämde sig vindarna för att blåsa nordost nästan hela tiden, motvind nästan hela vägen, och oftast en massa motvind. Visst är det härligt när 25 ton stål vräker sig genom 3 meter vågor och hela båten sköljs över med fräsande horisontella vattenfall. Men bara den första timmen eller så, sedan blir det enbart tröttsamt. Kroppen som försöker sova flyger upp och ner i kojen. Den som har vakt blir genomvåt och kall när man snabbt tittar ut genom luckan för att kolla. Det är alltid mitt i natten när seglen ska revas.

Det tog 20 dygn. Tänk er tre veckor utan uppehåll. Men vi vande oss, fick i oss mat, läste böcker, borstade tänderna varje dag, fick till dusch vid 2 tillfällen, lyssnade på poddar, tittade på fantastiska stjärnhimlar ibland och såg solen rulla över valvet varje dag. Många delfiner lekte bredvid och en mängd små portugisiska örlogsmän seglade med. Når Eric tog upp släpgeneratorn var hela tampen insnodd i kletiga trådar från örlogsmän. Han brände sig ordentligt på händerna.

Nu är vi här, i Horta på Azorerna, hurra, äntligen. Höga öar stiger upp ur havet, gröna kullar rullar mot oss och vi ser vackra mest vita hus när vi närmar oss hamnen. Alltid lika magiskt härligt att komma fram, särskilt när det är efter en oceanöversegling och när målet är en ö. De jobbiga dagarna sjunker undan i medvetandet och ersätts som alltid av en slags stolthet över att ha korsat oceanen.
Vännerna Gary och Kirstin från båten ”Wandering Albatross” bor här och vi såg fram emot fina kvällar tillsammans i deras trädgård. Men nej. Det ryktades att Portugal skulle släppa på sina stränga restriktioner mot Covid den 1 juni. Vi trodde på dem. Men nej, nej, Vi får inte lämna båten och inte ens sätta dingen i sjön. Omkring 40 besättningar från hela världen är instängda på sina båtar, många med barn, efter veckor av segling. Jamen, vi har ju varit i karantän hur länge som helst… Väderrapporterna talar enbart om motvindar de kommande 10 dagarna, för oss som ska norrut. De som ska till Medelhavet ger sig av efterhand.

Ljuspunkten är Peters Sport Café. Fina unga män levererar allt vi ber om till båten. Mat från affären, restaurangmåltider på kvällen, vatten, gasol, reservdelar. De skrattar och ler så vi blir glada varje gång de dyker upp i sin gula gummibåt. Och höjdpunkten var att Kirstin och Gary skickade med en välkomstgåva. Oj, jordgubbar, vin, färskt bröd, ost och bananer!

Så visst är det skönt att få sova lugnt i sin egen koj och äta utan att vara rädd för att maten glider av tallriken, men kanske den vilda Nordatlanten ändå är ett bättre val, för att få komma till platser där vi kan vara fria.

15 svar till “Kära gamla Nordatlanten?“

  1. Karin Larsson skriver:

    Skönt att ni kom fram efter så lång tid på öppet hav. Tråkigt att ni inte får gå iland när ni aldrig varit där. Det är ju ni som varit i karantän. Bra att ni i alla fall får allt ni behöver ut till båten.
    Önskar er en bättre vindriktning på resten av vägen.
    Ps
    Firade en del av min 50:årsdag på denna ö. Helt fantastiskt
    Karin och Roland s/y UNIK

  2. Kare Freudenthal skriver:

    Vi har följt er segling dag för dag. Fantastiskt genomförd segling. ?

Lämna ett svar