En solskenshistoria i juletid

december 17th, 2017

Vi hade en fin vattenkittel i rostfritt stål ombord. Den användes varje dag för att koka vatten till kaffe och te, värma diskvatten och ljumma bröddegar och yoghurt kultur. Efter omkring tio års frekvent användning gick kitteln sönder. Handtaget lossnade i ena änden. Eric lagade den hjälpligt med ståltråd men det funkade inte så bra. Vi var ledsna över detta för kitteln var en favorit i köket och hade varit med om många äventyr.

Det fanns ingen bra lösning i sikte så vi letade efter en ny. Det fanns inga rostfria kittlar på Madagaskar. I Sydafrika hittade vi till slut en som vi köpte. Vi förstod att den aldrig skulle kunna uppnå favoritstatus. Det var visserligen gjord av rostfritt stål men av plåten var tunn och kitteln så lätt att den nästan flög av spisen när Ariel gungade.

I Port Elisabeth träffade Eric en kille på bryggan. Han jobbade med en stor stålbåt. Han såg lite blyg ut men frågade om hur vår Ariel IV är byggd. Hon har runda spant till skillnad från de flesta andra stålbåtar som är knäckspantade. Killen visade sig vara svetsare och nu fick Eric en genial idé. Kanske kunde han laga vår lilla vattenkanna … ”Javisst” sa han.

När Eric kom dit en halvtimme senare sa mannen buttert att han tyvärr hade tappat kitteln i vattnet. Eric blev alldeles tyst men frågade efter en stund ”Var ungefär tappade du den, jag kanske kan dyka i och hitta den” Mannen pekade åt olika håll och verkade inte riktigt veta. Till slut viftade han inåt mot bryggan och Eric gick för att titta om den möjligen låg vid bryggkanten. ”Konstigt det hela” tänkte han för sig själv. Men där på bryggan stod vår alldeles förtjusande, lagom tunga och vackra vattenkittel hel och fin. Mannen skrattade gott åt Erics min …

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Afrikas horn

december 10th, 2017

Nu är vi faktiskt riktigt stolta, över att ha rundat Afrikas horn; Cape Agulhas, Godahoppsudden och detta i näst intill halv storm. Massor av vind, de största vågor vi någonsin sett, och dessutom brytande sjöar, varav några sköljde in i sittbrunnen som förvandlades till pool. Inget storsegel uppe, bara två små näsdukar på främre förstagen. Så små segel har vi heller aldrig seglat med. Trots detta dånade Ariel fram i racerfart omkring tio knop. Lite väl bra. Men efteråt, när vi torkat en massa saltvatten ur båten, tänker vi att det var en lärorik erfarenhet. Den borde (tyvärr) varje långseglare vara med om.

Här är vi nu i Cape Town. I hamnen ligger Volvo Ocean Race med årets sju racerseglare från hela världen. På ”Mapfre” från Spanien finns Sophie. Hon är syster till Ouintin på ”Moondog” som vi träffade på Hawaii för några år sedan. Så´n är seglarvärlden. Några mejl hit och dit och vips blev vi inbjudna till ”Mapfre”. Sophie visade oss båten och berättade om hur det är att dundra fram tre gånger fortare än vi, i en jättestor nästan tom båt tillsammans med sju män som tillhör världens bästa seglare. Wow! ”Mapfre” leder justnu tävlingen. Håll tummarna för dem. Jag bär stolt en av Sophies personliga Mapfre T-shirts, nummer åtta i teamet.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Finfin billig långseglarbåt

december 4th, 2017

Från Richards Bay seglade vi vidare till Durban. En flicka på marinakontoret visade på stadskartan var vi kunde promenera. Det var ok på vissa gator men absolut inte på andra. Vi tog av oss allt av värde, till och med mina små örhängen i silver, och gick en runda på stan. Inte en vit människa i sikte. En rund svart dam kom fram och sa med eftertryck ”Take a taxi, it is dangerous for you here”. Vi förlorade lusten att undersöka staden vidare och gick ner till Yacht Club där alla var vita. Vi fick en flaska vitt vin i välkomstpresent.

Så vidtog det som alla seglare gör på den här kusten, det eviga väntandet på väderfönster. De numera fantastiska vädersajterna på internet talar om, nästan på timmen när, vilken tid vinden vänder till vår fördel och hur många timmar vi har på oss att segla till nästa skyddade hamn, innan nästa motkuling brakar loss. Vi siktade på East London men den otroliga medströmmen längs kusten, Agulhas strömmen, gav oss fyra extra knop fart så vi hann ända till Port Elisabeth i samma väderfönster. Det tog bara två dygn. Agulhas strömmen är för övrigt världens mäktigaste ström. Jag har hittat finfina sjösjukepiller här i Sydafrika. De heter Stugeron, är receptfria och verkar faktiskt funka. Det är bara att segla på, närhelst det blåser åt rätt håll. Vad är väl en kuling i häcken. Vi flög fram i nästan tolv knop.

Vill du också ut på äventyr längs den Sydafrikanska kusten? Behöver du kanske en billig långseglarbåt? Här vid bryggorna finns många att välja på. Välkommen att övernatta i en koj på Ariel IV medan du bestämmer vilken du ska ta. Vid samma brygga mötte vi ”Elsa” från Helsingborg. Lite märkligt att två båtar från samma hemmahamn på andra sidan jorden korsar varandras vägar.

Så nu ligger vi här vid en knakande ryckig ponton i sydvästlig kuling och (ja just det) väntar på nästa väderfönster med ostliga med-vindar. Vi har gott hopp om att komma runt Godahoppsudden … nä, hoppsan det är Kap Agulhas som är Afrikas sydligaste udde och den formella gränsen mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Den fruktade Godahoppsudden ligger en bit längre västerut och är inte den sydligaste. Tänk att vi efter ett helt seglarliv inte visste det

Kommentera » | Inga kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com