Fördäck och Frankrike

januari 26th, 2020

Fördäck på Ariel IV är utöver sittbrunn och salong ett slags händelsecentrum på båten. Ofta, som på bilden, sitter vi där med vänner och njuter av solnedgången. Ibland med en ”sundowner” och några nötter. Idag är det brittiska Steve och Helena från ”Amalia”. Ibland sitter vi där, bara Eric och jag, efter avslutad segling och gläder oss åt att vara i hamn. Om det varit en lång och jobbig segling kanske vi firar vi med en ”ankardram”. När vi har gäster hemifrån, som ännu inte föredrar skugga, kan det ligga ett gäng solbadare på fördäck, eller en saltvattensvåt son som nyss slagit en volt ner i havet och kommit upp igen.

En mörk natt seglade vi från Bequia till Martinique. Bättre att segla på natten och komma fram när det är ljust än tvärtom. Inte ens en måne eller stjärnor som lyste upp vår väg. Kolmörkt i natten, men massor av ljus när vi passerade först St Vincent och sedan St Lucia.

En jättestor skyddad ankringsplats öppnade sig utanför St Anne och Le Marin på Martinique. Plötsligt kan inte en kotte i land prata engelska, bara franska. Tur att jag var au pair i Frankrike på sjuttiotalet. Plötsligt bär alla omkring på baguetter. En dam promenerade förbi bärande på två påsar med 10 baguetter i vardera.

En dag när det var skönt molnigt vandrade vi över de inre delarna av ön. Inte en människa inom synhåll. Plötsligt kom en ung kvinna farande på mountainbike. Vi frågade henne om grödorna runt oss. På ena sidan av stigen såg vi sockerrör. På andra sida ett jättefält med meloner. Gwen, som hon heter, flyttade till Martinique från Bretagne för 16 år sedan. Hon undervisar i fransk litteratur på universitetet i Fort de France. Vid det här laget hade vi vandrat i sex timmar. Då sa hon ”Vägen är avstängd längre upp. Ni måste gå tillbaka ett par kilometer för att komma fram” ”Nej, nej, det orkar vi inte” tänkte jag. Då brast hon ut i ett härligt skratt och vi med. Franskt skämt. Sedan bjöd hon oss på Pina Colada i sitt hus.

Kommentera » | 1 Kommentar »

Ett nästan skeppsbrott

januari 14th, 2020

Den svenska båten ”Amiga Mia” låg ankrad en bit framför oss in mot Princess Margarets Beach i Bequia. Varje dag framåt eftermiddagen spanade vi oroligt för att se om någon jättekatamaran med chartergäster skulle försöka tränga sig in och ankra innanför oss, närmare stranden. Och nästan varje dag fick vi skrika till inkommande ”katta” och försöka förklara att alla på grund av det blåsiga vädret hade 50 m ankarkätting ute. Så att de inte skulle ankra ovanpå vårt ankare och riva det med sig.

Igår lyckades vi inte. En fransk 52 fot lång katamaran dundrade in i full fart framför” Amiga Mia” och lyckades trassla in ena propellern i tampen till Amigas extra ankare. Katamaranen var nu fast med ena motorn satt ur spel. ”Amiga Mia” är en L32, dvs. en ganska liten båt med dagens mått mätt. Hennes huvudankare med kätting höll fortfarande, men nu både den egna båten och jättekattan.

Vi for över i dingen från Ariel IV. Kapten Lasse på ”Amiga Mia” låg redan med snorkel i vattnet. Eric dök i och de försökte få loss tampen som hade virat sig hårt kring propelleraxeln. Flera andra långseglardingar kom farande och försökte putta kattan så hon inte skulle dra loss det kvarvarande ankaret, driva upp på land och dra med sig ”Amiga Mia”. En rastakapten stod på kattan och såg rädd ut. Chartergästerna med drinkar i handen förstod nog inte allvaret.

Vi pumpade luft till Eric under kattan men han kunde inte få loss den tjocka ankartampen. Nu återstod bara lösningen att skära av den. Betänk att detta var ”Amiga Mias” enda 60 m långa otroligt dyra tamp för extra ankare i svårt väder. Kapten Lasse kunde inte annat än säga ja. Visst, han ska få ersättning, men det är inte lätt att hitta en ny kvalitettamp i Västindien. Katamaranen tog sig vidare till ankring längre bort. ”Amiga Mia” och två andra båtar i närheten fick ankra om.

Nästa, lite mindre dramatiska, händelse den dagen, var att vår sista (av två medhavda) Kalles kaviar från Sverige, tog slut.

Kommentera » | 9 Kommentarer »

Gott, ganska nytt år, 2020!

januari 3rd, 2020

På ett litet berg, på en av de vilda små öarna, innanför revet, på Tobago Cays, i Grenadinerna, står vi i den sista solnedgången i detta decennium. Nedanför ligger vita stränder, vajar palmer och simmar sköldpaddor bland båtar från hela världen. På förmiddagen snorklade vi, som i ett akvarium fyllt med färggrann småfisk och några som skräms; haj och barracuda. Här är lika fantastiskt vackert som när vi var här för 21 år sedan tillsammans med våra tre barn, bara så många fler båtar, mest charter. Västindien är populärt.

Efter bergsbestigningen firade vi i Ariel IVs sittbrunn, det nya decenniets ankomst tillsammans med besättningarna på ”Cross Ocean” och ”Flying Penguin”. De har seglat med ARC över Atlanten för första gången och upplever nu långseglarlivet och Karibien med ”nya ögon”. Så härligt att få höra riktigt många ”wow” och kunna glädjas med dem för första mötet med undervattensvälden och lyckan över det stressbefriade långseglarlivet.

Inför middagen på nyårskvällen inhandlade vi förmodligen världens dyraste grönsallad; en förpackning för 110 kr. ”Flying Penguin” köpte en hummer av lokala fiskare. Jag vågade inte ens fråga vad den kostade. Det är svindlande dyrt i Västindien. Alla bidrog och nyårsmiddagen blev ett riktigt lyxknytkalas. Klockan tolv tutade alla båtar på ankarplatsen så det rungade under stjärnhimlen.

Kommentera » | 24 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com