Att kommunicera eller inte, det är frågan

december 15th, 2013

När vi för länge sedan seglade ett år i Medelhavet fanns knappt internet. Vi skrev reserapporter varje månad och skickade dem med brev till familjen hemma i Sverige. Breven skickades sedan vidare till släkt och vänner enligt en uppgjord lista med drygt 30 adresser. När sista personen på listan läste om våra äventyr hade det gått minst två månader sedan de hände. Svarsbreven hämtade vi i någon poste restante lucka. Ofta hade de kommit bort. Ungefär en gång i månaden lyxade vi oss och ringde de närmaste. Om vi inte hört av oss på någon månad blev de lite oroliga. Man berättade för oss att seglingsäventyret kändes riktigt spännande och långt borta. Kommunikationen med hemma tog några timmar varje månad.

Nu skypar vi, facebookar, skickar bloggar till hemsida och mejl till familj, vänner och en hel massa intresserade människor så ofta vi kan. Det tar en hel del timmar att skriva och att hitta internetställen i land, så nu har vi skaffat ett mexikanskt modem som ger oss tillgång till nätet ombord. Dessutom har vi sedan länge mejlmöjlighet med ”sailmail” via kortvågsradion.

Nu skulle vi kunna säga att det var bättre och friare förr. Men nej, vi tycker det är härligt att kunna hålla kontakt med hemma och dela med oss av äventyret. Vi blir alltid lika glada när vi får kommentarer eller mejl.

Och för övrigt dagens viktigaste kommunikation: God jul på er!

 

Kommentera » | 9 Kommentarer »

Dingen en livsnödvändighet

december 8th, 2013

Stora och lilla dingenDingen är en livsnödvändighet. Utan den kommer vi inte till vårt hem (Ariel IV) som alltid ligger ankrad en bit ut, utan den kan vi inte hälsa på andra långseglare eller transportera mat, tvätt, vatten eller annat till och från land.

När vår tio år gamla dinge började ge upp beslutade vi oss för att hon skulle få komma på service hos en professionell dingemakare. Hon skulle få alla handtag utbytta, en ny dragkrok påsvetsad och en översyn av alla delar. En vecka skulle det ta.

Vi fick låna en gammal dinge av dingemakaren så länge. Den var så dåligt pumpad att det kändes som om transportmedlet var en flytande vattensäng, man gungade upp och ner i pontonerna. Det var för att den inte skulle gå sönder av för högt lufttryck. Jaha, vi åkte på denna gungande skapelse i tre dagar, den fjärde morgonen låg den stackars gamla dingen som en död padda vid Ariels sida. Helt utan luft.

Vad göra? Gammeldingen fick åka hem för att eventuellt få ytterligare ett liv, vad vet vi. Vi blev tvungna att ta fram vår egen lilldinge som bara ska användas i nödsituationer, och detta var ju en så´n … Och visst är den söt, som en förstärkt badbåt för barn. Folk ler åt oss när vi åker i den båda två, det är knappt vi får plats. Ingen gång har vi lyckats ta oss i land utan att bli i stort sett genomblöta.

Så nog är det skönt att stordingen har blivit lagad och är tillbaka igen!

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Val + haj = sant

december 4th, 2013

Valhaj, eller brugd som jag tror det heter på svenska, samlas i bukten utanför La Paz så här års. Vi tog dingen ut en dag för att reka. Vind och vatten var stilla, stilla, bästa förutsättningar för att se fenor och stora kroppar röra sig i ytan. Två öppna båtar låg redan därute med folk i vattnet. På båtskroven framgick att de tillhör ett valmuseum.

På med mask, snorkel och simfötter. Vi turades om att simma respektive passa dingen. Jag hoppade i först och anslöt direkt till några snorklare som tydligt följde något i vattnet. Tjo, hjärtat hoppade högre upp än halsgropen när det första jag såg var en jättestor mun som kom rakt mot mig. En enorm kropp följde långsamt och elegant förbi mig, brunaktig med mörkare fläckar. Den här första valhajen vi mötte mätte uppskattningsvis omkring 10 meter. En stor stjärtfena översållad med sugfiskar i olika storlekar, vajade lojt fram och tillbaka. Innan jag fattade att den viftade bara långsamt trodde jag den skulle svepa iväg mig all världens väg. Adrenalinnivån var nog i topp.

När det var Erics tur att hoppa i syntes fenor och ryggar av flera lite mindre valhajar en bit bort. De verkade inte störas av ljudet från dingemotorn när vi försiktigt körde dit. Eric hoppade i mitt ibland dem och upplevde sig vara mitt i slags dans. Valhajarna plaskade, rörde sig i cirklar och verkade nästan leka med varandra och med Eric. De gigantiska fiskarna äter inte rov utan plankton som de silar in genom munnen. Vi visste att de inte är farliga för människor men icke desto mindre var upplevelsen av att vara de gigantiska fiskarna så nära, både fantastiskt härlig och hisnade läskig!

Här länk till en liten film som våra vänner gjorde. De dök från en dinge bredvid. Bilderna på fisken är våra, de klippte in dem i sin film.

Kommentera » | 9 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com