På andra sidan

april 29th, 2016

Middag med vännerEfter flera månader i vilda vatten, i ett av världens mest avlägsna och spännande hörn, på atollerna i Mikronesien, med en diet på mest bananer, kokosnötter, fisk och konserver, såg fram vi emot att angöra dykparadiset Palau.  En atoll med gamla mikronesiska anor men också en modern turistvänlig plats där vi förväntade oss lite stillsam lyx; mataffärer, restauranger, internet, möjlighet att tvätta svettiga lakan och att träffa trevliga långseglare. Även den vanliga turistströmmen av omfångsrika amerikaner och andra nyanlända blekansikten kunde bli kul att möta.

Nu har vi äntligen ost igen! Och allehanda grönsaker. Yipee!  Den första kalla ölen vid kajkanten smakade underbart och likaså maten som vi inte lagat själva. Inboxen gav en massa glada nyheter hemifrån, och några få mindre glada. Vi lyckades deklarera – puh! Flera långseglare låg i viken. Det kändes hemtamt att återigen ha självklara ”vänner” att prata med om väder och seglingsområden.

Men lakanen är fortfarande lika svettiga. Det är vattenbrist i hela området. Tvätterierna har stängt. Vår son Jens har anlänt från Sverige för att dyka och sedan segla med oss till Filippinerna. Jens har bott några dagar hos svenska vännerna Oskar och Nikolina som arbetar här, Oskar som dykinstruktör och Nikolina som delfintränare. I deras lägenhet, liksom hos alla andra, är vattnet om man har tur påslaget två timmar om dagen. Då gäller det att hinna duscha, diska och lagra vatten till allt annat i dunkar på köksgolvet.

Det är nu vi inser på allvar att vi är på andra sidan jorden. Turisterna, de som har pengar nog att komma hit och dyka, bo på hotell, äta på restauranger och ge fart åt den lokala ekonomin, är inte amerikaner och blekansikten alls. De är japaner, kineser, koreaner och taiwaneser. Massor av människor från andra sidan jorden som har fått råd att åka på dyra semestrar. Liksom vi västerlänningar har gjort sedan slutet av förra seklet.  Alla de asiatiska turisterna tycks vara unga. Alla har en lång stång för att ta ”selfie”bilder med. Koreanerna är klädda i neonfärgade åtsmitande träningskläder, exakt samma outfit för pojke och flicka i samma par. Japanerna är tystlåtna, bugar och tackar och är allmänt synnerligen artiga. Kineserna är lite äldre och verkar mycket medvetna om att de numera är en maktfaktor att räkna med i världen.  Buffliga sa en lokal guide, men det var förstås bara en person. Vi längtar redan tillbaka till öarna och de vänliga generösa människorna där.

Vi bjuder Oskar och Nikolina på pannbiff med lök och potatismos, lite svensk husmanskost efter alla nudlar och risrätter.

 

 

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Sweet yellow banana trail

april 20th, 2016

Banana trailPå ön Lekinioch, Chuuk State, mitt i Micronesien, mötte vi två söta flickor. De fick veta att Eric är doktor och undrade om han kunde hjälpa deras mamma som hade ont i en tand. Eric gick dit med sina lånade tandverktyg men kunde bara konstatera att tanden behövde dras ut. Han gav henne en karta smärtstillande tabletter. En timme senare kom en av flickorna med en hel bananstock i en skottkärra. Bananerna var små, gula och söta.

En äldre man var ledsen över att hans brödfruktmosstöt av korallsten gått i två bitar. Eric lagade den med superlim och ordinerade en veckas vila. Lite senare kom en ung man ut i en liten utriggarkanot. Han överlämnade en bananstock som tack. Bananerna var gröna halvstora och mognar efter 3-4 dagar.

Västerut, på nästa ö Pulawat mötte vi en lärare från skolan som behövde hjälp med att kolla om en lampa i taket var fungerande eller ej. Lamphållaren såg ut som en leksak. Den var kopplad med en liten röd sladd till ett batteri som får ström från en solcell. Eric konstaterade snabbt att glödlampan var sönder. Läraren blev glad att det var ett så enkelt fel och gav oss en stor bananstock. Hans brorson bar den på ryggen ner till vår dinge.

Från Pulawat seglade vi vidare till Lamotrek, nu i Yap state. Här finns många extra vänliga människor. Kvinnor med bar överkropp, män i enbart höftskynken. Alla ville ge oss något. Några bad om hjälp. Eric lagade en stor gammal gryta med hål i botten. På väg tillbaka till båten bar vi en gåva, en jättestor bananstock. På varje bananstock växer omkring 150 bananer. Alla mognar i stort sett samtidigt. Vi har en ”Banana Cookbook” ombord och äter nu bananer i alla rätter, morgon, middag och kväll samt Paulas banankaka till fika, men det går inte att äta alla. Det är synnerligen oartigt att säga nej till en gåva så vi har också varit tvungna att mata fiskarna.

Den enda kvinnan med betalt jobb på Lamotrek är Esther. Som sjuksköterska tjänar hon omkring 150 US dollar i veckan. Hon bor med man och barn i ett palmbladshus i utkanten av byn. Alla på Lamotrek bor i palmbladshus men de största och vackraste ”husen” är till för båtarna, handtillverkade utriggarkanoter med segel, lika stora som Ariel IV.  Eric och Esther hade ett intressant samtal om sjukvården på ön. Esthers man kom senare paddlande ut till oss och gav oss (ja gissa nu) en bananstock.

Nästa ö vi angjorde var Woleai. Nu började till och med Tomas bli van vid att gå i ”kjol”, lavalava. Han visade några bilder i sin kamera för en ung kille med det romantiska namnet Romeo. Bilderna föreställer Romeos bror. Han arbetar och bor på ön Ant som vi beökte för en månad sedan. Romeo har inte träffat sin bror på många år. Nu kan ni gissa igen på vad som hände några timmar senare. Ja just det, Romeo kom ut i en utriggare och gav oss en bananstock.

Nästa, nästan likadana historia handlar om kokosnötter…

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Till slut …

april 11th, 2016

Ja ni ser ju själva, ingen bild som illustration till texten. Tråkigt för er, men bra för oss, nu har vi slutligen nått ett av resans mål och hamnat totalt utanför någon som helst ”civilisation”. Vi har sökt länge men på varenda ö har det gömt sig något litet ställe med internet. Men inte här på Lamotrek en av de yttre öarna i Yap State, Mikronesien. Vi kan enbart skicka text över kortvågsradion.

Förresten bra att vi inte kan lägga ut bilder.  Alla kvinnor här går med bara bröst. Det kändes mysko i början men eftersom det sker helt naturligt, som en del av vackra bruna kroppar, och inte sänder de minsta sexuella signaler så glömde vi snart att det skulle vara konstigt. Männen och även barnen bär höftskynken som på Jesus tid eller lavalava, en slags enkel sarong kring midjan. Så himla mycket bättre för människorna än alla de kläder som missionärerna lurat på folken i Stilla havet. Samma klädsel gäller här också under högmässan på söndagarna. Eric och Tomas är snygga i rött respektive blått mönstrat höftskynke. Paula och jag vågar inte riktigt gå topless, ännu…

Ariel IV gled in i Lamotrek lagun en tidig morgon. Solen glittrade över revet. Flygfiskar följde oss. Vi höll andan när djupmätaren gick upp mot 6, 5, 4 … meter, men så var vi plötsligt över och de bråkiga havsvågorna kunde inte längre slänga oss hit och dit. Visste ni förresten att det finns hundra nyanser av turkos och blått?

En stor utriggarkanot av trä med fem män ombord hissade just segel, trekantigt som vårt men med spetsen neråt. Båten sköt fart och nästan flög bort över lagunen. De var på väg ut på havet till en liten atoll 30 sjömil bort på fångsttripp. Sex små utriggarkanoter låg kvar. Männen la ut ett nät, som en jättestor påse de långsamt drog ihop mot stranden. Andra män låg i vattnet, tjoade och plaskade när fiskar försökte undkomma nätet, som en slags drevkedja.
Ett berg av fiskar kom efter flera timmar upp på stranden. Småkillar slängde tillbaka fiskar som försökte hoppa ut. Alla hojtade, skrek och sjöng så det rungade över vattnet. Männen bet av fiskarnas huvuden och åt färsk sushi sittande i vattnet.

En man kom simmande och hjälpte oss att göra fast vid en boj. En stund senare kom två killar paddlande, hälsade oss välkomna och gav oss en stor fisk, en rainbow runner. Vid stranden låg en räcka stora traditionella båthus av trä och palmblad. I det största satt en av hövdingarna Mano med korslagda ben och ett tiotal män bakom honom. ”We have come to pay you respect and to ask permission to visit your island and waters,” sa Eric vår kapten. Vi överlämnade några symboliska smågåvor och betalade en ankaravgift. Mano gav oss högtidligt tillstånd och sedan var det fritt fram för alla nyfikna frågor.

Nu har vi lärt känna byn och dess generösa invånare. Vi har fått blomstergirlander om halsen, kokosnötter, färsk fisk och rökt fisk, brödfrukter och en bananstock. Vi har mött en av de få kvarvarande ”master navigators” i världen.  De kan korsa hav med hjälp av enbart kunskap om stjärnor, strömmar och vindar. Vi har träffat en ”master boatbuilder” som lär de unga männen att bygga traditionella utriggare. De största är tjugo meter långa och seglar över världshav. Vi har träffat kvinnor och sett hur de väver vackra lavalava, gör korgar och andra hantverk av palmblad. Och vi har druckit ”tuba”, palmbladvin, med de olika klanerna varje kväll. Vi har lärt känna en kultur som lever kvar sedan antika tider, och det hela är IRL…

Typiskt att vi inte kan lägga ut några bilder!

Kommentera » | 12 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com