Tidvattentrick

april 21st, 2019

Vi lämnade stökiga, lite farliga, Salvador och seglade ut till ön Itiparica ett tag, för att ha det skönt och fira lite påsk innan vi fortsätter norrut mot Surinam.

En fantastisk fullmåne sken över ankarplatsen. Det blev springflod och tidvattnet gick bananas. Skillnaden mellan ebb och flod brukar här vara omkring två meter. Nu var det plötsligt tre meter i några dagar. Sandrevet utanför ankarplatsen kommer normalt upp som en liten avlång, ca 20 m bred, spatsertur en gång var 12:e timme. Nu dök det upp en stor lite fuktig ö. Itiparica-borna kom ut i allehanda flytande farkoster, gick iland och plockade spannar fulla med snäckor och krabbor. Ungefär som när vi plockar svamp i skogen …

Franska vännerna på båten Myriade såg chansen att rengöra botten från beväxning. Myriade har sänk köl. Hervé och Miriam drog helt enkelt upp den och landsatte sedan båten på revet. Vattnet försvann och de hade flera timmar på sig att skura botten innan nytt vatten fick båten flott igen. Vi stod kvar på revet tills vattnet nådde midjan. Häftig känsla!

Kommentera » | Inga kommentarer »

Flugfighter och svettströmmar

april 15th, 2019

Kommer du ihåg när du var liten på somrarna och flugorna surrade som galningar i sommarstugefönstret. Så var det här när vi kom in i floderna, Rio Marau och 30 sjömil längre norrut floden vid Morro de Sao Paulo strax söder om Salvador. Femtusen flugor anföll och vi blev tvungna att plocka fram motvapen. Med två stora gula flugsmällare fick vi kanske fyratusen, men senare när vi skulle laga mat höll vi på att ge upp. Eric smög bakom köksdörren, kastade sig fram och fick tvåhundra till. Jag hukade vid salongsbordet hoppade upp och tog tvåhundra. Men även om det nu bara fanns hundra flugor ombord höll vi på att bli galna av allt surrande. Särskilt i köket och i kojen där de väckte oss varje dag klockan fem när det blivit ljust. Nu räckte det inte längre med flugsmällare.

Vännerna Tomas och Paula i Marau visade oss en pytteliten affär i en källare där de verkade sälja verktyg och något som såg ut som hundmat. Där kan man köpa flugspiraler. Sådana som man hade förr i sommarstugefönstren. ”Det är inte gift längre bara lim”, sa Tomas. Vi hängde upp två i köket och en över bordet. Wow, de hundra flugorna fastnade, kämpade för sina liv och hängde i döda klasar när vi kom tillbaka efter en dagsutflykt. Nästa morgon kunde vi sova som de sömntutor vi är ända till kl 9. De flesta långseglare gillar att gå upp tidigt med ljuset. Det gör inte vi!

Nå, så var det då nästa baksida av paradiset här i Brasilien, värmen. 30-35 grader i luften och 30 grader i havet. Några timmar på morgonen känner man sig som vanligt, sedan börjar svetten långsamt sippra fram på ryggen och i pannan. Framåt eftermiddagen tränger den fram även på hakan, i knä- och armveck, på magen och rinner i strömmar nerför kroppen. Framåt sen eftermiddag börjar den långsamt torka igen, om man är på däck. Under däck är det nu bastuvärme. Särskilt om vi har gått för motor under dagen och/eller bakat bröd.

Några få långseglarbåtar har faktiskt AC nuförtiden. Vi har sju små 12-voltsfläktar ombord. Underbara små tingestar. Två går i köket när vi pysslar där. De andra går i kojerna för att vi ska ha en chans att kunna sova. Extra hjälpmedel i kojen är en våt handduk över kroppen. När man vaknar är den torr. En simtur innan sängdags och en lite avsvalkande dusch från duschpåsar på däck eller en lämpligt anländ regnskur är ett måste.

Det blir inte många kläder att tvätta. Badkläderna som vi går i hela dagarna sköljs av i duschen på kvällen. Några små landgångskläder kan hänga med. Vi försöker tänka på alla grå dagar med småregn hemma i Skåne. Hmmm, någon sjöng om att man kan gömma lite sol och värme i en ask. Kanske kan vi ta med en lagom mängd när vi åker hem under orkansäsongen i Västindien. Ariel IV får vila i Surinam under tiden.

PS: De ljumma kvällarna här är obeskrivligt underbara …

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Det riktiga Brasilien?

april 4th, 2019

Efter två veckor och 650 sjömil norrut längs Brasiliens kust från Rio de Janeiro, bland oljeborrtorn och fiskebåtar, har vi nu kommit till en av världens ändar. En fiskeby, Marau, som ligger nästan 20 sjömil in i Baia Camamu och uppför floden Rio Marau. Här härskar lugnet, palmer svajar stilla, tidvattnet gåt upp och ner mellan mangroverötter, en eller två män paddlar små öppna avlånga fiskebåtar av trä, några uthuggna ur en trädstam på stenåldersvis. I den här regionen bor mest svarta människor. Längs den enda bygatan ligger färgglada små hus och ett tiotal små butiker som betjänar hela regionen. Alla hälsar med ett vänligt leende. Unga pojkar och flickor verkar lite blyga och tittar försiktigt under lugg. Vi köper tio flugspiraler som ska fånga flugorna ombord. Visst fanns det sådana i Sverige när vi var små? Hmm, nästan härligt att se de små liven sprattla och långsamt dö.

Strax intill Ariel IV ligger en mindre segelbåt ankrad med brasiliansk flagga. Vi träffar Tomas och Paula och deras 1,5 åriga son. Båda är uppvuxna med barnflicka, kokerska och gårdskarl i rika familjer i Sâo Paulo men kände som vuxna att de inte stod ut med det konstlade livet. Tjänare behandlas inte som människor utan som inventarier. Orättvisor, korruption och klyftor mellan människor fick som följd att de köpte en billig båt och lämnade stadslivet. Paula är läkare och försöker nu öppna en liten klinik här i byn för att hjälpa folk enligt Robin Hood metoden, de som kan får betala.

Tomas och Paula sörjer för sitt land, så fullt av naturresurser och möjligheter men med enormt orättvisa livsförhållanden för dess invånare. 200 00 miljoner människor av alla slag. Urinvånarna indianerna i Amazonas, ättlingar till slavar som kom från Afrika, ca 60 % vita ättlingar till de européer som en gång koloniserade landet och dess tillgångar samt blandningar av de olika folkgrupperna.  ”En del är äckligt rika och en del är fortfarande slavar” säger Tomas.

En kväll sitter vi vid Maraus lilla torg. Ett brasilianskt par sitter vid ett bord bredvid. De kan nästan ingen engelska men pratar ändå högt om allt möjligt. Paula översätter ibland. Plötsligt är vi bjudna hem till deras flotta hus (säg sommarstuga), granne till ett fattigt hus där mannen en gång växte upp. Numera bor de i Salvador. Plötsligt är vi ett glatt gäng runt ett stort bord på deras altan. Massor av öl och mat dyker upp och två gitarrer. Vår värd spelar och sjunger dramatiska känslomässiga sånger. Vi förstår inget med hör och ser på deras uttrycksfulla kroppsspråk att det handlar om kärlek, liv och död.

På väg ner till dingen för att åka ut till båten igen ser vi några ungdomar som tränar capoeira, ”dansen” som slavarna förr i tiden hade som sitt hemliga vapen, ett möjligt självförsvar gentemot sina herrar. På en husvägg finns en målning inspirerad av kvinnornas lite ”snällare danser”. Folk sitter i klungor här och där på torget och pratar, några äldre kvinnor halvsover på en bänk. Månen är jättestor och ljumma vindar följer oss ut i floden till Ariel IV. Vi känner oss delaktiga i Marau som en slags levande lugn och harmonisk tavla.

Kommentera » | 3 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com