Tandkrämstub, katastrofinsats och brödpaddling

februari 28th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vilken fantastisk besättning vi har fått! Eric och jag behöver varken fånga fisk, fixa katastrofer eller baka bröd

Seglarvänner har tipsat oss om att man kan tillverka fiskedrag av tandkrämstuber. Tomas gjorde ett på riktigt. Vi har fått sex napp på det redan, varav en smarrig guldmakrill och en wahoo som hamnade väl tillagade i våra magar. De andra dyra lyxdragen funkar inte …

Jag skulle hämta en buljongtärningar i lagerskåpet. Ett lock gick av en stor burk och tio tusen popcorn dansade ut i kajutan. Ve och fasa, jag nästan grät. Peter plockade lugnt upp vartenda ett.

Efter tre dygns segling var brödet slut. Paula hoppade i en kajak, paddlade in till en hal stenbrygga, svingade sig upp på den, sprang till den lokala affären och köpte bröd. Senare på dagen bakade Peter bröd till nästa dag.

Seglingen från Marshall Islands, Jaluit Atoll, till Kosrae gick för fort. En stark passadvind gav oss rejäl skjuts i häcken och Ariel dundrade med två rev i storseglet, över Stilla havet i omkring sju knop. Sista dygnet blev vi tvungna att minska segel ytterligare för att inte komma fram på natten. Passagen in mellan reven i Lelu hamn kan vara lurig i mörker. Sjökorten stämmer inte här utan vi seglade, på skärmen, rakt över land. Tre i besättningen hade sjöben direkt. För två av oss tog det längre tid att vänja sig vid gungandet och kung Neptun fick några offergåvor, men alla tog vi solidariskt våra vakter. Otroligt bra gjort av en nästan grön långseglarbesättning.

Väl framme på Kosrae var det belöning; lyx och äventyr, som gällde. Ekokrogmat under mangroveträd, vandring till bergets topp genom tät djungel, utforskande av japanska tunnlar från andra världskriget och lite snorkling och sån´t.

Vi är nu riktigt långt borta. Det här är Mikronesien i norra Stilla Havet. Vi är den enda båten på Kosrae, tredje båten det här året. I södra Stilla Havet längs ”Coconut milk run” seglar numera hundratals båtar. Vi firar med ankardram!

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Ny besättning

februari 12th, 2016

Ny besättningMed vita kroppar men glada ansikten, med tröttsam jetlag men go livsenergi, kom vår nya besättning från Sverige. De anlände Majuro, Marshall Islands, med dagens enda flygplan, vackert glidande in som en stor albatross.

Nästa dag kastade sig de vintervana vännerna modigt i det 29 gradiga vattnet och snorklade till ett närliggande flygplansvrak från andra världskriget. Sedan skurade de däck, putsade vantskruvar och vinschar, städade under däck, fyllde alla skåp med proviant, släpade och slet, lydiga mot sin kapten. Kanske rädda för kölhalning J

Varmt välkomna Paula, Tomas och Peter!

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Friends

februari 8th, 2016

Eos II AAustraliensiska Lahnee var bara 21 år och elitgymnast. Hon visste att hon var vältränad och duktig på gymmet och var stolt över det, men hon kände sig osäker på om hon var attraktiv som kvinna, i männens ögon.

När lägenhetskompisen skulle flytta annonserade Lahnee efter en ny person att dela sin lägenhet med. Slade ringde på annonsen. Han lät trevlig. Nästa dag stod han i dörren med ett stort varmt leende och en månad senare bodde han i Lanhnees lägenhet. Så gick det som det gick och snart var de ett par.

Slade hade en dröm att segla bland Stilla Havets öar. De ligger ju ganska nära räknat från Australien. Lahnee blev vid den tiden sjösjuk av att bara gå ombord och titta på en båt vid en brygga. Lite senare, på land, blev hon illamående av andra orsaker och vips fanns två små flickor i familjen.

Slade är en målmedveten person och Lahnee är en tjej som aldrig ger upp. De drömde först men jobbade sedan stenhårt för att kunna förverkliga sin dröm och vips fanns segelbåten Eos II, som mycket snart blev deras hem. Trots alla tristbullar som spådde att de inte skulle klara det seglade de iväg. Lahnee var nu 26 år och flickorna ett respektive tre år. Så himla modigt, men visst undrade de själva och särskilt Lahnee hur det skulle gå.

Vi träffade dem i Kiribati, i den minsta båten på ankarplatsen. Två härliga unga människor med sina goa flickor. Bland alla vännerna på elva båtar som vi träffade där, kom Eos II att bli en av favoriterna. Kanske tänkte vi också med viss nostalgi på när vi själva seglade med våra barn.

Sedan hade Lahnee och Slade en jäkla otur, båda barnen blev allvarligt magsjuka och motorn gick sönder. Vi hade då redan lämnat Kiribati. Doktor Eric gjorde vad han kunde varje dag över kortvågsradion och vägledde dem så småningom till rätt behandling och medicin, och till slut seglade Eos II utan motor fyra dygn över riktigt bråkigt hav till Marshall Islands. Så modigt och bra gjort! Nu är de här, flickorna är friska, motorn är lagad och igår hade Lahnee 28-årskalas på stranden med alla seglarvännerna.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Nu närmar det sig!

februari 3rd, 2016

Luftigt husSnart, snart, snart … är det dags att segla vidare västerut genom Mikronesien, ö-nationerna som från början av vår resa, för fem år sedan, var huvudmålet för det här äventyret. Nja, Nordvästpassagen var ju det första huvudmålet förstås.

De största Mikronesien öarna i ”staterna” Kosrae, Pohnpei, Chuck och Yap kan du möjligen hitta på kartan, men alla de små ytter-öarna är mindre än fluglortar. På några av dem lever folk som de gjort i flera tusen år. Kvinnorna går med bar överkropp. Männen hugger kanoter ur trädstammar. Många av dem vet att västvärlden finns men de har valt att leva som sina förfäder och känner sig lyckliga så. Närmare Söderhavsagan, så som den fanns förr, kommer vi inte i modern tid. Vi ser riktigt mycket fram emot att få uppleva detta innan det kanske är försent.

Under vår seglats genom Stilla Havet har vi inte kunna undgå att känna oss nedslagna över att en stor del av Söderhavets öar är mer eller mindre invaderade av coca cola, pommes frites, bilar, tv-apparater, alkohol och allt som kan köpas för pengar. Visserligen vajar palmerna som alltid över vackra laguner och korallöar, men på stränderna syns ofta plastskräp och många människor lever på bidrag från västerländska länder. Förmodligen har dessa länder dåligt samvete över hur det misshandlat öarna i krig eller hur deras utsända missionärer klargjort det syndiga i att visa vissa kroppsdelar. Vi går så oklädda som möjligt ombord i värmen, men måste klä på oss när vi går iland. På många öar ser vi skänkta hus av korrugerad plåt. Hu, vad det måste vara bastuvarmt i dem. De traditionella husen gjorda av pandanus- och palm blad släpper igenom en lagom härlig svalka.

Usch vad vi klagar, vi har ju faktiskt haft en fantastisk tid genom Stilla Havet, med alla härliga generösa välkomnande människor vi mött! Som besökande seglare upplever vi Söderhavet med stor ödmjukhet och försöker hjälpa till med det vi kan, så ofta vi kan. Eric har ryckt in som doktor på flera ställen.

I några veckor har vi nu jobbat hårt, gått igenom riggen, lagat dingen, skrapat botten, putsat bort rostfläckar, städat, tvättat, satt oss in i bestämmelser kring Mikronesien och provianterat för ett halvår. Snart kommer tre vänner från kalla Sverige och sedan är det bara att dra. Hurra!

Kommentera » | 6 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com