Till slut …

april 11th, 2016

Ja ni ser ju själva, ingen bild som illustration till texten. Tråkigt för er, men bra för oss, nu har vi slutligen nått ett av resans mål och hamnat totalt utanför någon som helst ”civilisation”. Vi har sökt länge men på varenda ö har det gömt sig något litet ställe med internet. Men inte här på Lamotrek en av de yttre öarna i Yap State, Mikronesien. Vi kan enbart skicka text över kortvågsradion.

Förresten bra att vi inte kan lägga ut bilder.  Alla kvinnor här går med bara bröst. Det kändes mysko i början men eftersom det sker helt naturligt, som en del av vackra bruna kroppar, och inte sänder de minsta sexuella signaler så glömde vi snart att det skulle vara konstigt. Männen och även barnen bär höftskynken som på Jesus tid eller lavalava, en slags enkel sarong kring midjan. Så himla mycket bättre för människorna än alla de kläder som missionärerna lurat på folken i Stilla havet. Samma klädsel gäller här också under högmässan på söndagarna. Eric och Tomas är snygga i rött respektive blått mönstrat höftskynke. Paula och jag vågar inte riktigt gå topless, ännu…

Ariel IV gled in i Lamotrek lagun en tidig morgon. Solen glittrade över revet. Flygfiskar följde oss. Vi höll andan när djupmätaren gick upp mot 6, 5, 4 … meter, men så var vi plötsligt över och de bråkiga havsvågorna kunde inte längre slänga oss hit och dit. Visste ni förresten att det finns hundra nyanser av turkos och blått?

En stor utriggarkanot av trä med fem män ombord hissade just segel, trekantigt som vårt men med spetsen neråt. Båten sköt fart och nästan flög bort över lagunen. De var på väg ut på havet till en liten atoll 30 sjömil bort på fångsttripp. Sex små utriggarkanoter låg kvar. Männen la ut ett nät, som en jättestor påse de långsamt drog ihop mot stranden. Andra män låg i vattnet, tjoade och plaskade när fiskar försökte undkomma nätet, som en slags drevkedja.
Ett berg av fiskar kom efter flera timmar upp på stranden. Småkillar slängde tillbaka fiskar som försökte hoppa ut. Alla hojtade, skrek och sjöng så det rungade över vattnet. Männen bet av fiskarnas huvuden och åt färsk sushi sittande i vattnet.

En man kom simmande och hjälpte oss att göra fast vid en boj. En stund senare kom två killar paddlande, hälsade oss välkomna och gav oss en stor fisk, en rainbow runner. Vid stranden låg en räcka stora traditionella båthus av trä och palmblad. I det största satt en av hövdingarna Mano med korslagda ben och ett tiotal män bakom honom. ”We have come to pay you respect and to ask permission to visit your island and waters,” sa Eric vår kapten. Vi överlämnade några symboliska smågåvor och betalade en ankaravgift. Mano gav oss högtidligt tillstånd och sedan var det fritt fram för alla nyfikna frågor.

Nu har vi lärt känna byn och dess generösa invånare. Vi har fått blomstergirlander om halsen, kokosnötter, färsk fisk och rökt fisk, brödfrukter och en bananstock. Vi har mött en av de få kvarvarande ”master navigators” i världen.  De kan korsa hav med hjälp av enbart kunskap om stjärnor, strömmar och vindar. Vi har träffat en ”master boatbuilder” som lär de unga männen att bygga traditionella utriggare. De största är tjugo meter långa och seglar över världshav. Vi har träffat kvinnor och sett hur de väver vackra lavalava, gör korgar och andra hantverk av palmblad. Och vi har druckit ”tuba”, palmbladvin, med de olika klanerna varje kväll. Vi har lärt känna en kultur som lever kvar sedan antika tider, och det hela är IRL…

Typiskt att vi inte kan lägga ut några bilder!

12 svar till “Till slut …“

  1. Kristina Svärd skriver:

    Låter helt underbart fantastiskt intressant! Inte utan att vi är lite avundsjuka …..
    Kristina o Anders

  2. Staffan Eliasson skriver:

    Gud vad det låter gott. Med en sådan målande beskrivning behövs det dårakt inga bilder.
    Må bra, lev väl och ta han om varandra!

  3. Ante Liljenström skriver:

    Äntligen är ni vid världens ände.

    Roligt att läsa om era resor.
    Skickar en hälsning från Helsingborg till Tomas och Paula.
    Vykortet kom fram den 14 april.
    Fortsätt att njuta allihop och ta hand om er.
    Ante

  4. Elisabeth o Lars skriver:

    Som övriga nämnt, med en sådan målande beskrivning sveper en fantastisk film av ett blått o soligt landskap fram bakom slutna ögonlock här i ett blåsigt Helsingborg:) Vi ser även en bild av Tomas i höftskynke? Ta väl hand om er!

  5. ulf skriver:

    Lomma grundskola. Villakvarter i Bjärred. En lite enstörig Erik på Montelinvägen. Minnen som poppar upp. Tack för att ni delar med er!

  6. Birgitta Källberg skriver:

    Vårt barnbarn, 6 år, sa när vi börjat läsa böcker för honom utan bilder. ”Egentligen är det bra med böcker utan bilder för inne i mitt huvud finns många fler och bättre bilder som jag kan titta på när jag vill”. Det gäller säkert bloggar också! Så vi tränar lite på egna bilder och drömmer oss bort när när vi läser era texter 🙂

Lämna ett svar