Det var försommar och långa ljusa kvällar när vi lämnade Skandinavien i juni. Ju längre norrut vi kom desto ljusare blev nätterna. I Upernavik, vår mest nordliga angöring på Grönland, mötte vi midnattssolen. Ljusa vackra nätter. Vi, liksom grönländarna i sin korta sommar, blev pigga och lite rusiga av ljuset. Tröttheten fanns nästan inte. Hela vägen in i Nordvästpassagen på 74 grader nord följde oss ljuset. Vi sökte oss in i isområdena med gott mod, med goda möjligheter att se isen dygnet runt och att därmed kunna hålla undan för den. På vägen söderut igen genom Peel Sound och Franklin Strait blev det snabbt mörkare. Nätterna förlängdes. Innan Cambridge Bay var det förfärligt att segla i kolmörker genom isområdet vid Jenny Lind Island. Nu ligger vi på väg ut i Asmundsens Bay på 68 grader nord. September månad är här. Det mörknar redan vid tiotiden och ljuset kommer tillbaka igen först omkring halvsex. Nattvakterna känns genast längre. Pannlamporna har kommit fram. Men de flammande långa solnedgångarna, det strålande grönlila norrsken som följt oss flera nätter, den fullmånegata som lyst vår väg och den arktiska höga stjärnhimlen ger oss hela tiden nya höjdpunkter, på vår ensliga väg genom Nordvästpassagen.